DEBATT
Det finns en idé om att hushållen måste förstå elmarknaden för att acceptera den. Idén bygger på en felaktig föreställning om hur marknader fungerar, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Ett fungerande prissystems styrka ligger i hur lite människor behöver veta för att ändå kunna fatta beslut.

I svensk energidebatt återkommer en märklig tanke. Hushållen förväntas förstå elmarknaden för att kunna acceptera den. Om människor bara lär sig hur spotpriser, marknadsprissättning, export och terminskontrakt fungerar, då skulle också tilltron öka säger man. Det är inte bara ett högt ställt krav. Det bygger på en felaktig föreställning om hur marknader faktiskt fungerar.

Under elkrisen 2021 till 2023 blev detta synsätt tydligt. Energimarknadsinspektionen, Svenska kraftnät och Nord Pool publicerade guider och förklaringar om hur priset sätts timme för timme. Budskapet var ofta att höga priser inte är ett tecken på att marknaden är trasig, utan en signal om knapphet. Krig, gasbrist och låg vindproduktion skulle förstås och därmed accepteras. Den implicita slutsatsen är svår att missa. Om du upplever marknaden som orättvis har du förmodligen inte förstått den.

Resonemanget vilar på tre antaganden. Kunskap antas leda till acceptans, acceptans till förtroende och missnöje tolkas som ett informationsproblem. Som konsumentupplysning är det delvis rimligt. Som förklaring till varför människor saknar tillit är det betydligt svagare. En marknad vinner inte legitimitet därför att medborgarna kan redogöra för dess mekanik. Den gör det om den levererar rimliga utfall, begripliga val och spelregler som uppfattas som rättvisa.

Här blir Friedrich Hayek relevant på ett sätt som ofta missas i debatten. I The Use of Knowledge in Society visar han att ett komplext samhälle fungerar just därför att ingen behöver överblicka helheten. Kunskapen är spridd, lokal och ofta motsägelsefull. Prissystemets styrka ligger i hur lite människor behöver veta för att ändå kunna fatta fungerande beslut. Det är därför en styrka, inte en svaghet, att hushållen inte förstår hela elmarknaden. Priset fungerar som en sammanfattning av information som ingen enskild aktör besitter. När priset stiger signalerar det knapphet, när det faller signalerar det motsatsen. Konsumenten behöver inte förstå varför för att kunna agera.

Mot den bakgrunden framstår kravet på ökad förståelse i ett annat ljus. Om det krävs att hushållen ska förstå marknadsprissättning och handelsalgoritmer för att marknaden ska uppfattas som legitim, då är det inte hushållen som brister. Då är det något i systemets utformning som inte fungerar som det ska. Hayek varnade själv för det han kallade en övertro på kunskap, en föreställning om att komplexa system kan göras fullt begripliga och därmed legitima. Den idén riktas i dag inte bara mot planerare utan också mot konsumenter. De förväntas förstå ett system som i praktiken är för komplext för att överblickas.

Empirin ger inte heller mycket stöd för utbildningslinjen. Ett danskt experiment från 2024 visade att informationskampanjer kraftigt ökade hushållens vilja att byta elavtal, men att det faktiska beteendet knappt förändrades. Människor uppgav att de skulle agera annorlunda, men gjorde det inte. Skillnaden mellan intention och handling var påfallande stor. Det pekar på ett mer grundläggande problem. Det räcker inte att förstå en marknad för att agera i den, och det räcker ännu mindre för att känna förtroende för den. Förtroende uppstår när system upplevs som rimliga, förutsägbara och rättvisa, inte när de kan förklaras i detalj.

I den svenska elmarknaden finns dessutom en utveckling som sällan diskuteras öppet. Ansvar har successivt flyttats från systemet till hushållen. Tidigare låg anpassningen i stor utsträckning på produktionssidan. I dag förväntas konsumenter anpassa sig till variationer i utbudet, följa priser i realtid och bära risker som tidigare hanterades inom systemet. Kravet på förståelse blir då inte bara ett pedagogiskt projekt. Det blir ett sätt att legitimera denna ansvarsförskjutning.

Det innebär inte att information saknar värde. Tydligare avtal och bättre jämförelser stärker konsumenternas ställning. Men det är något helt annat än att bygga legitimitet på att alla ska förstå hur marknaden fungerar i detalj.  I andra delar av ekonomin tar vi detta för givet. Ingen kräver att konsumenter ska förstå globala livsmedelsmarknader för att kunna handla mat, och ingen kräver att bankkunder ska förstå finansmarknaden för att lita på sitt konto. Institutionernas uppgift är att göra system användbara utan att kräva specialistkunskap. Det borde gälla även elmarknaden.

Om tilliten ska öka handlar det därför mindre om att utbilda konsumenter och mer om hur marknaden utformas och förvaltas. Det är i grunden ett ansvar för myndigheter och regelverk, inte för hushållens kunskapsnivå. Det som bygger förtroende är inte fler förklaringar av spotmarknaden, utan enkla avtal, tydliga fakturor, fungerande möjligheter att binda priser och en tillsyn som uppfattas som trovärdig.

Det är i slutändan en ganska enkel princip. Hushållen ska inte behöva anpassa sig till elmarknadens komplexitet. Elmarknaden måste anpassas till hushållens verklighet. En marknad som kräver specialistkunskap för att vara legitim är inte stark. Den är dåligt utformad. Det är inte brist på förståelse som är huvudproblemet i dag. Det är att alltför mycket ansvar har lagts på dem som saknar både möjlighet och rimlig anledning att bära det.

***
Foto: Ralf Roletschek/Wikimedia