Siffror för ”kostnad av ny kärnkraft” som flitigt spridits i svensk media och till och med i riksdagsdebatter saknar relevans och verklighetsförankring. Det är min önskan att vi kan höja blicken från enskilda kraftslags LCOE-siffror och anamma ett mer helomfattande systemtänk i dessa diskussioner framöver, skriver Staffan Qvist i en slutreplik.

I sitt svar till mitt inlägg menar Tomas Kåberger, före detta generaldirektör för Energimyndigheten, att man även bör beakta eventuella förluster hos leverantörer till kraftverk när LCOE-värden beräknas. Eventuella merkostnader som inte betalas av ägaren till ett kraftverk (kunden) räknas aldrig in i LCOE-beräkningar för specifika projekt, oavsett vilket land eller vilket kraftslag det gäller[1]. ”LCOE”-värdet motsvarar det genomsnittliga elpris en produktionsanläggning måste erhålla för att nå en definierad avkastning för ägaren. Beräkningen inkluderar alltså per definition enbart kostnader för kunden om det gäller ett specifikt projekt, vilket är fallet här. Tomas Kåberger hävdar felaktigt att ”BNEF söker totala kostnader” både hos kund och över hela leverantörskedjan samt att kostnadssiffrorna från TVO:s årsredovisning inte inkluderar ”vad TVO:s delägare haft för kostnader”, vilket också är felaktigt. Trots detta illustrerade jag i mitt originalinlägg just den situation som Tomas Kåberger faktiskt beskriver för att ännu mera tydligt visa hur BNEF:s siffror totalt saknar verklighetsförankring:

”Även om man räknar in merkostnader hos hela leverantörskedjan för OL3-projektet, vilket alltså aldrig görs när LCOE beräknas för enskilda projekt, så når man trots det inte upp till ett LCOE-värde på hälften av BNEF:s lägsta-värde.” (Staffan Qvist, Second Opinion, 23/03–2021)

Vi kan därför börja med att konstatera att vi är helt överens gällande poängen med mitt inlägg – att de siffror för ”kostnad av ny kärnkraft” från BNEF som flitigt spridits i svensk media och till och med i riksdagsdebatter saknar relevans och verklighetsförankring[2].

Bild: Olkiluoto 3 under konstruktion. Foto: Wikipedia.

Problematiska trender i energidebatten
På ett mer övergripande plan så vill jag belysa ett antal problematiska trender i inlägg om det svenska kraftsystemet av en liten grupp (i media) högprofilerade akademiker, och i förlängningen den grupp politiker som stödjer sig på dessa personers trovärdighet som företrädare för akademien just i ideologiska kampanjer mot kärnkraft. Ett par av dessa problematiska trender och angreppssätt är:

Bristande källkritik och användande av siffror/exempel som enbart stödjer den egna tesen
Problemet med bristande källkritik i den svenska kraftsystemsdiskussionen har tydliggjorts med det selektiva anammandet och spridandet av BNEF:s LCOE-siffror, sorgligt nog inte enbart av politiker som saknar expertis på området men även utav akademiker. Åtminstone just dessa siffror kan vi nu efter detta replikskifte förhoppningsvis helt lämna bakom oss. Anser man att en LCOE-siffra är av relevans för en diskussion kring kraftsystemets utveckling bör man kunna motivera varför just LCOE är ett värdefullt mätvärde (vilket det mycket sällan är), samt kunna tydligt redovisa hur den LCOE-siffra man då använder har beräknats.

Kvalitén på diskussionen försämras också genom ”cherrypicking” (plocka russin ur kakan) i val av exempel som stödjer den egna tesen. Vad gäller diskussionen om ny kärnkraft illustreras detta ofta med ett enögt fokus på endast de enskilt mest misslyckade projekten av de mer än 100 projekt som färdigställts under de senaste 20 åren. Att lägga stor eller total fokus på ett fåtal projekt som representativa exempel av ny kärnkraft när just dessa projekt statistiskt sett är outliers (och alltså inte är generellt representativa), är exempel på detta. Sydvästlänken (stamnätsförstärkningen i södra Sverige) har hittills försenats 21 gånger, ligger 3 gånger över budget och har tagit 3 gånger längre tid än den ursprungliga tidsplanen (från 3 år till nu cirka 9 år). Det finns många viktiga lärdomar från erfarenheten av det projektet vad gäller planering, styrning, val av leverantörer och implementering av tidigare obeprövad teknologi, precis som för OL3 projektet i Finland. Men det är tack och lov ingen som på basis av just Sydvästlänken föreslår (explicit eller implicit) att inga nätförstärkningar bör göras i framtiden, eller att det är rimligt att anta samma resultat för alla andra framtida liknande projekt. Det är givetvis möjligt att lägga motsvarande selektiv fokus på de mest misslyckade (eller mest lyckade) enskilda projekten för andra möjliga komponenter i kraftsystemet (kraftslag, lager, ledningar) i syfte att driva opinionsbildning, men det hör inte hemma i en seriös och teknikneutral analys.

Avsaknad av systemtänk och jämförelser mellan äpplen och päron
Ett kraftsystem består av ett stort antal ihopkopplade komponenter som tillsammans ska fungera väl och som ett system tillhandahålla leveranssäker och ren energi till en konkurrenskraftig total kostnad för konsumenterna – oavsett om det är blåsigt eller vindstilla, soligt eller molnigt, sommar eller vinter, dag eller natt. Under de senaste åren har flera organisationer i Sverige utfört stora grundliga studier som analyserar kostnader, dimensionering och drift för hela systemet. Detta ger betydligt mer värdefull information än att enbart presentera tabeller av jämförelser av antaganden kring kostnader ”per kWh” (LCOE) för olika kraftslag (med värden som dessutom i sig kan vara helt felaktiga, som i fallet med BNEF:s siffror). Även om det är mycket mer komplicerat både att utföra och kommunicera kring utfallen av systemstudier, är behovet av systemtänk snarare än äpple/päron-jämförelser mellan kraftslag uppenbart.

De tre senaste stora studierna kring framtiden för det svenska kraftsystemet, av Energiföretagen/NEPP 2019, inom Kraftsamling Elförsörjning av Svenskt Näringsliv (SNL) 2020 och av Energimyndigheten (EM) 2021 inkluderar samtliga kärnkraft som en del av de framtida systemen. I de två studier där totala systemkostnader jämförs (EF/NEPP & SNL) så kommer studierna, som utförts oberoende av varandra av olika personer med olika metoder, fram till samma resultat – de totala systemkostnaderna år 2045 blir cirka 40 % högre utan kärnkraft. I de två studier där helt ny kärnkraft tillåts som teknikalternativ (SNL & EM), så utgör detta en del av de mest kostnadseffektiva systemen när elbehoven ökar. Dessa resultat speglar verkligheten hittills – de mest framgångsrika fossilfria kraftsystemen[3] består samtliga av effektiva kombinationer av både förnybart och kärnkraft (till exempel Sverige, Frankrike och Ontario). De system som inte anammat teknikneutralitet utan fokuserat på snäva teknikval drivet av ideologi har istället hittills sett skenande kostnader, minskade marginaler och missade utsläppsmål (se till exempel Second Opinion 7:e April – ”Tyska riksrevisionen: Energiewende hotar systemsäkerheten”). Samma generella trend återfinns i resultaten av seriösa, transparenta och teknikneutrala studier världen över. Nyligen så lät två stora amerikanska miljöorganisationer (Environmental Defense Fund och Clean Air Task Force) tre oberoende lag av energisystemsexperter beräkna det kostnadsoptimala framtida fossilfria Kaliforniska kraftsystemet i en av de största studierna av sitt slag någonsin[4]. Deras övergripande slutsats är att även om kostnaden för solkraft, vindkraft och batterier (samt annan lagring) fortsätter att falla dramatiskt, så krävs det en betydande del ny planerbar fossilfri kraft i systemet (även när denna antas ha ett betydligt högre LCOE-värde) för att den totala systemkostnaden inte ska skena uppåt till orimligt höga nivåer[5].

Det är min önskan att vi kan höja blicken från enskilda kraftslags LCOE-siffror (och enbart använda riktiga siffror om och när detta behövs) och anamma ett mer helomfattande systemtänk i dessa diskussioner framöver.

Några övriga förtydliganden kring Tomas Kåbergers påståenden:
Erfarenheten från kärnkraftsprogrammet i Kina beskrivs av Tomas Kåberger som:

”I Kina har många projekt också blivit försenade och fördyrade. […] Där knyts nu mycket hopp till den kinakonstruerade Hoalong-reaktorn som är nära kommersiell drift i Fuqing och i Pakistan – projekt som ännu bara är lite försenade. […] Om dessa projekt lyckas någorlunda, och man sedan bygger många identiska reaktorer hoppas man på kostnader under 50€ per MWh.”.

Denna information felaktig. Fuqing-5, den allra första Hualong One-enheten, uppnådde kriticitet den 21:a Oktober 2020, 5.4 år efter byggstart, på tid och på budget. Det får rimligen anses framgångsrikt för den första enheten av en helt ny teknologi, byggd mitt under en global pandemi. Den är inte ”nära kommersiell drift” utan i full kommersiell drift sedan 2.5 månader. Kostnadsmålet för Hualong One ligger på cirka 22 tkr/kW[6] (10–15 % under kostnaden för den allra första enheten Fuqing-5[7]) vilket ger elproduktionskostnader på €11–25/MWh (för WACC på 3–7%) enligt Internationella Energibyråns (IEA) beräkningar med mycket tydligt definierad metodologi och ingångsvärden som lätt kan verifieras externt[8]. Siffran som Tomas Kåberger anger (”50€ per MWh”) ges tyvärr utan någon källhänvisning eller möjlighet att undersöka ingångsvärden eller metodologi, ett exempel som liknar problemet med BNEF-siffrorna som initierade dessa SO-artiklar. Kanske ännu mer imponerande än framgångsrika inhemska Hualong-projekt är att exportreaktorn KANUPP-2 i Pakistan uppnådde kriticitet i februari 2021, 5.5 år efter byggstart trots alla de komplikationer ett internationellt projekt av en helt ny teknologi mitt i en global pandemi oundvikligen möter[9].

Kina utvecklar nu uppföljaren till Hualong One, Hualong Two, med planerad byggstart år 2024. Man räknar med att kapitalkostnaderna kommer att sjunka till 17 tkr/kW och byggtiden ner från 5 år i genomsnitt för Hualong One till 4 år i genomsnitt för Hualong Two[10]. Det är i sammanhanget viktigt att nämna ett en totalt enad expertkår inom energisystemsanalys varnar för att utföra LCOE-jämförelser mellan kraftslag med fundamentalt olika karaktäristik. Planerbara väderoberoende kraftslag med inbyggd leverans av systemtjänster likt kärnkraft kan och bör inte jämföras rakt av med intermittent asynkron väderberoende kraft på det sätt som Tomas Kåberger gör i sin replik[11]. Med det sagt så är det lätt att konstatera att de kinesiska Hualong-reaktorerna är ekonomiskt konkurrenskraftiga även på LCOE-basis med vilken annan framtida kraftproduktion som helst (fossil eller förnybar).

Påhittade kostnadssiffror, jämförelser mellan äpplen och päron och icke-representativa exempel är möjligtvis användbara metoder i politiska kampanjer, men hör inte hemma i seriös analys kring kraftsystemet. Alla rena fossilfria kraftslag kan och bör vara med och bidra, på sina egna faktiska tekniska och ekonomiska meriter, till en framgångsrik övergång till kostnadseffektivt och leveranssäkert fossilfritt globalt energisystem.

***

[1] Motsvarande irrelevant information för en LCOE-beräkning är till exempel att världens med god marginal största leverantör av havsbaserade vindkraftsturbiner, Siemens-Gamesa, presenterade en förlust på cirka 10 miljarder kr i sin senaste årsredovisning. Helt korrekt görs inga försök lägga på extrakostnader för LCOE för havsbaserad vindkraft eller något annat kraftslag på grund av leverantörsförluster.

Annan irrelevant information som inte hör hemma i en LCOE-beräkning är till exempel de enorma nedskrivningar ägarna till svensk vindkraft noterat under de senaste åren. (”Statkraft skriver ned värdet på sin svenska vindkraft med hälften” – https://www.montelnews.com/en/story/statkraft-writes-down-value-of-swedish-wind-farms-by-half/1117355, ”Vattenfall skriver ned värdet på sin svenska vindkraft med 1,5 miljarder”- https://www.montelnews.com/en/story/vattenfall-posts-eur-685m-loss-in-q2-amid-write-downs/1132924, ”Skellefteå Kraft redovisar ett resultat efter finansiella poster på -272 miljoner kronor för 2020 efter kraftig nedskrivning av vindkraften” – https://www.montelnews.com/se/story/minusresultat-fr-skellefteå-kraft-efter-stor-nedskrivning/1199536)

[2] BNEF:s siffror för Flamanville-3 ligger också skyhögt över de siffror Tomas Kåberger refererar till i sin replik.

[3] Med undantag från system som genom unik ”geografisk tur” har tillgång till mycket stora mängder vattenkraft och/eller geotermisk energi, likt Island, Costa Rica och Norge.

[4] ”California needs clean firm power, and so does the rest of the world, Three detailed models of the future of California’s power system all show that California needs carbon-free electricity sources that don’t depend on the weather.” – http://www.edf.org/cleanfirmpower

[5] Allra längst ut på den andra kanten av seriositet-spektrumet återfinns science-fiction-studier som ”ReThinkX” som Tomas Kåberger överraskande nog citerar i sin repliktext. I den ”studien” sägs ett Kaliforniskt system med 328 GW ny solkraft, 25 GW ny vindkraft och 1 TWh ny batterikapacitet att ge en ”total systemkostnad” på cirka 10 öre per kWh (cirka en niondel av dagens motsvarande kostnad), och det hela ska vara klart på mindre än 10 år från idag (år 2030). Dessa siffror är så långt bort ifrån någon form av verklighetsförankring att de inte överhuvudtaget har tagits på allvar i diskussionen i USA, men sprids alltså fortfarande tyvärr i svensk diskussion.

[6] https://www.neimagazine.com/news/newschina-to-build-more-hualong-one-reactors-4821665

[7] https://www.power-technology.com/projects/fuqing-nuclear-power-plant-fujian/

[8] International Energy Agency (IEA), “Projected Costs of Generating Electricity 2020 Edition”

[9] https://pris.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=1067

[10] https://www.nasdaq.com/articles/china-to-start-building-hualong-two-nuclear-reactor-in-2024-2021-04-14

[11] International Energy Agency (2019): “LCOE lacks representation of value or indirect costs to the system and it is particularly poor for comparing technologies that operate differently (e.g. variable renewables and dispatchable technologies)”

Energy Information Administration (2013): “LCOE is not a useful tool to compare the cost of different generation options, unless the options being compared have substantially similar operational profiles and system value”

Professor Paul Joskow, MIT (2011): ““This metric [LCOE] is inappropriate for comparing intermittent generating technologies like wind and solar with dispatchable generating technologies like nuclear, gas combined cycle, and coal.”

World Resources Institute (2019): “Given the complexity of electricity systems, in many cases the LCOE metric will provide answers that are simplistic rather than simple. It may be better to focus on increasing the transparency of more complex analyses and clearly communicating how systems with different technology mixes fare across the multiple goals of electricity services: affordability, sustainability and reliability.”

Energy For Growth Hub (2020): “How to best use LCOE: Avoiding misleading uses, such as direct comparisons between highly variable sources and dispatchable or low-variability sources.”

Atkins (2020): “The historic focus on LCOE at the point of generation as a measure of competitiveness in electricity generation is outdated by the complexities of the modern integrated energy system. It is also potentially grossly misleading. LCOE comparisons, though simple to understand, should be avoided in discussions of energy policy.”

Aurora Energy Research (2016): “Levelised cost of energy (LCOE) is ‘ill suited’ for comparing technologies”