”Bloombergs siffror saknar relevans”

”Bloombergs siffror saknar relevans”

De siffror som nu cirkulerar om skyhöga kostnader för ny kärnkraft bör betraktas med mycket stor skepsis, skriver Staffan Qvist. Han förklarar här varför siffrorna aldrig borde ha presenterats och anser att de saknar relevans i den svenska energidebatten.

Flera politiker och organisationer återger idag kostnadsuppgifter för ny kärnkraft från företaget Bloomberg New Energy Finance (BNEF). Uppgifterna ligger skyhögt över samtliga övriga bedömningar och bör betraktas med mycket stor skepsis. Genom att citeras i TV, debatt- och nyhetsartiklar samt i riksdagsdebatter har de missvisande uppgifterna tyvärr på skakig grund kommit att användas som politiskt slagträ i debatten om kärnkraftens vara eller icke vara. Denna artikel reder ut hur dessa helt unika siffror har beräknats, varför de aldrig borde ha presenterats utan en förklaring kring hur de beräknats, samt varför de saknar relevans i den svenska energidebatten.

Foto: Bloomberg.

De tre senaste stora studierna kring framtiden för det svenska kraftsystemet, av Energiföretagen/NEPP 2019, inom Kraftsamling Elförsörjning av Svenskt Näringsliv (SNL) 2020 och av Energimyndigheten (EM) 2021 inkluderar samtliga kärnkraft som en del av de framtida systemen. I de två studier där totala systemkostnader jämförs (EF/NEPP & SNL) så kommer studierna, som utförts oberoende av varandra av olika personer med olika metoder, fram till samma resultat – de totala systemkostnaderna år 2045 blir cirka 40 % högre utan kärnkraft. I de två studier där helt ny kärnkraft tillåts som teknikalternativ (SNL & EM), så utgör detta en del av de mest kostnadseffektiva systemen när elbehoven ökar.

I samband med att dessa studier presenterats så har det framförts kritik från vissa håll, som menar att samtliga av dessa studier har använt ”alldeles för låga kostnadssiffror” för ny kärnkraft, med hänvisning ”siffror från Bloomberg”, som sägs relatera till faktiska kostnader. Dessa så kallade faktiska kostnader menar man skiljer sig från de antagna kostnader som har använts som ingångsvärden i studierna. Kritiken är ganska diffus då den aldrig ifrågasätter något ingångsvärde (till exempel kapitalkostnad, driftkostnad, driftlängd etc.). Istället utgörs kritiken av en jämförelse av det ”LCOE-värde” (elproduktionskostnad per kWh) som man skulle få om det beräknas med dessa ingångsvärden, och en uppsättning ”LCOE-värden” som alltså uppges av ett specifikt företag (BNEF).

Jag har under det senaste året på uppdrag av både Svenskt Näringsliv och Energiforsk (inom separata projekt) djupdykt i frågan om vad ny kärnkraft kostar. Jag har inom ramen för detta arbete analyserat detaljer i de ekonomiska förutsättningarna för 112 olika reaktorprojekt under de senaste 20 åren, och anser mig därför ha relativt god kännedom i frågan och vill tillfället i akt att reda ut och förklara.

Kritiken mot kostnadssiffrorna för ny kärnkraft i de stora studierna kommer från en tabell med ”uppskattade kostnader för aktuella projekt” (LCOE) från företaget Bloomberg New Energy Finance (BNEF). Siffrorna har fått stor spridning och citerats i TV, olika debatt- och nyhetsartiklar samt i riksdagsdebatter, och har tyvärr skänkts ett sken av trovärdighet genom att vissa akademiker har valt att basera uttalanden i media med dessa siffror som underlag.

Att uppgifterna sprids i media av företrädare för akademin är särskilt allvarligt eftersom ingen förklaring kring hur siffrorna har beräknats eller vilka ingångsvärden de grundas på har presenterats. Det är enligt min mening djupt olämpligt att som akademiker i media basunera ut ”vad ny kärnkraft kostar” genom att upprepa värden från en för allmänheten hemlig LCOE-uppskattning av ett privat företag, utfört med oklara ingångsvärden och med oklara metoder, baserat på ett urval av en handfull projekt (utav mer än 100 projekt under de senaste 20 åren). Vid urval av värden att presentera för allmänheten från sekundära källor är det av central vikt att inte ägna sig åt att ”plocka russinen ur kakan”, alltså att inte enbart presentera de resultat som stödjer den tes man driver, och att man tydligt förklarar och motiverar de värden man presenterar.

Sifforna från BNEF har ett visst chockvärde, då de skiljer ut sig genom att vara dramatiskt högre än motsvarande uppskattningar från i stort sett samtliga andra liknande beräkningar och uppskattningar, utförda av till exempel Energiforsk, Energimyndigheten, Internationella Energibyrån (IEA), Europeiska kommissionen, OECD och amerikanska Energy Information Administration (EIA). Kan det verkligen vara så att samtliga övriga organisationer har helt fel och endast BNEF har rätt om detta? (”Alla soldater gick i otakt utom min Oskar!”).

BNEF själva hävdar att man inte gör några projektioner för den sannolika kostnaden av ny kärnkraft, utan enbart presenterar beräkningar ”baserade på finansierade projekt”. Vi behöver därför förstå hur dessa beräkningar görs, och vi behöver jämföra dem med offentligt tillgängliga uppgifter för verkliga finansierade projekt.

Mer än 65 nya reaktorer har startat under de senaste 10 åren, och av dessa projekt har en handfull spräckt både budget och tidsplan. Det kanske mest spektakulära av de försenade projekten är Olkilouto-3 (OL3) i Finland. Trots att det som enskilt extremfall inte kan anses representativt för en hel teknologikategori, används det ofta som exempel för att illustrera hur dyr och långsam ny kärnkraft är (eller kommer att vara) generellt. All relevant ekonomisk information kring projektet är allmänt tillgänglig från ägaren TVO, så det är fullt möjligt att verifiera ungefär vad den verkliga LCOE-siffran ligger på. Motsvarande verifiering är möjlig att utföra för majoriteten av exemplen i BNEF:s tabell.

Enligt TVO:s senaste årsredovisning uppgår de förväntade totala utgifterna på ägarsidan för OL3 till 5.7 miljarder euro (enbart kundens kostnader ingår i LCOE-beräkningar för specifika projekt). Ungefär 70 % består av lånefinansiering och räntan på lånen ligger på runt 2 % (TVO:s genomsnittliga räntenivå låg på 1.56 % år 2020). Bygget påbörjades under 2005 och kommersiell drift väntas påbörjas i februari 2022 (totalt cirka 17 år mellan byggstart och elförsäljning), och reaktorn väntas producera cirka 12-13 TWh el per år i minst 60 år. Om vi antar att TVO:s ägare har avkastningskrav på eget kapital på 8% och att driftskostnaderna ligger i linje med övrig nordisk kärnkraft, så ger detta ett LCOE på ungefär 44 EUR/MWh.

Såhär skriver TVO själva i en av sina finansiella rapporter:

“Based on the above production targets and the current operating and capital cost expectations, TVO’s average long-term production cost target for OL1, OL2 and OL3 EPR combined is expected to be approximately 30€/MWh. [TVO, BASE PROSPECTUS, Euro Medium Term Note Programme, 2019]”

OL1 och OL2 producerar tillsammans 14–15 TWh/år till en kostnad om 20 EUR/MWh, vilket innebär att TVO:s egen beräkning (motsvarande LCOE) för OL3 ligger på cirka 42 EUR/MWh, i linje med den enkla beräkningen från offentliga data ovan.

Vad anger då Bloomberg New Energy Finance (BNEF) för resultat för sin LCOE-beräkning för OL3? Man har kommit fram till ett spann som sträcker sig från ett lägstavärde på motsvarande 190 EUR/MWh upp till svindlande 375 EUR/MWh. Två saker med detta är märkligt, dels att man inte verkar ha en aning om var man anser att siffran faktiskt kommer att landa, för ett projekt som är färdigbyggt sedan länge och går i kommersiell drift i början av nästa år, dels att kostnadsuppskattningarna är upp till 900 % högre än ägarens lätt verifierbara offentliga siffror från årsredovisningar. Även om man räknar in merkostnader hos hela leverantörskedjan för OL3-projektet, vilket alltså aldrig görs när LCOE beräknas för enskilda projekt, så når man trots det inte upp till ett LCOE-värde på hälften av BNEF:s lägsta-värde.

Motsvarande skillnad gentemot kända siffror är genomgående för samtliga exempel som BNEF ger värden för – till exempel ligger BNEF:s LCOE-beräkning för Storbritannien skyhögt över det offentligt tillgängliga fastpriset på el som Hinkley Point C (HPC) kommer att erhålla.

Hur är detta möjligt? För att reda ut detta så bokade jag, tillsammans med internationella kollegor som är experter på finansiering och kostnader för ny kärnkraft, ett möte med BNEF:s LCOE-grupp. Vi gick tillsammans igenom ingångsvärden, beräkningsmetoder och resultaten för deras beräkningar, för att försöka förstå varför siffrorna skiljer sig så dramatiskt från samtliga övriga uppskattningar, både från projektens ägare och från alla andra större organisationer som gör motsvarande bedömningar.

Såhär kommer BNEF fram till sina helt unika LCOE-siffror för ny kärnkraft:

– BNEF anger egna ingångsvärden, utan hänvisning till källor, med värden som ofta är felaktiga.
Ibland verkar ingångsvärdena stämma hyfsat väl överens med verkligheten, ibland inte alls. I fallet Finland (OL3) så har man till exempel antagit en kapitalkostnad för kunden som ligger upp till 230 % över det faktiska värdet. För kostnadsposten ”fasta driftkostnader” har man antagit ett värde som är upp till 300 % högre än de fasta driftkostnaderna för nordisk kärnkraft idag. Illustrativt kring kvaliteten av den datainsamling man utfört för analysen, är att man i sina beräkningar också angett en felaktig storlek på reaktorn, 1400 MW i stället för 1600 MW. BNEF har inte kunnat ge någon förklaring till någon av dessa diskrepanser.

– All finansiering antas ske år 2020, och kostnadsvärdena inflationsjusteras sedan framåt i tid.
Istället för att använda reala värden, vilket är praxis för jämförbara LCOE-beräkningar, så använder sig BNEF av nominella värden i en egen metod där man antar att all finansiering för alla projekt skedde år 2020, och alla kostnadsvärden inflationsjusteras sedan framåt i tid i den lokala valutan motsvarande den tid projektet pågått i verkligheten. I BNEF:s beräkningar startar därför OL3 i Finland under 2033/34, med alla kostnadsantaganden inflationsjusterade fram till dess.

– Den faktiska finansieringsmodellen för projektet ignoreras och ersätts av BNEF:s egen.
För samtliga projekt ignoreras den faktiska finansieringsmodellen och BNEF ”antar” istället en egen hypotetisk finansieringsmodell med långt högre kapitalanskaffningskostnader. I fallet OL3 leder BNEF:s ”egna modell” kring hur finansieringen hypotetiskt kunde ha gått till, till mer än dubbelt så höga kapitalanskaffningskostnader än de faktiska. När projektfinansiering inte används (vilket är standard för kärnkraftsprojekt), så antas andelen finansiering som sker med hjälp av lån vara 0 %, vilket i dessa fall leder till skyhöga (hypotetiska) kapitalanskaffningskostnader, som alltså direkt motsvarar avkastningskravet på eget kapital.

– Den faktiska strukturen på projekten ignoreras och ersätts av BNEF:s egna antaganden.
Om en anläggning består av ett flertal enheter som byggs i serie (vilket är fallet i verkligheten i de flesta av de inkluderade exemplen), så inkluderas samtliga enheter i samma beräkning som om de vore en enda enhet, trots att bygg- och driftstart ofta är förskjuten med flera år mellan individuella enheter. Detta driver markant upp deras kostnadsberäkning jämfört med verkligheten. Man lägger sedan också till en egenbedömd ”projektutvecklingskostnad” utöver alla andra kostnadsuppgifter.

De fyra stegen ovan ger en förklaring till varför BNEF:s siffror skiljer sig från samtliga andra bedömares, och från verkligheten. Det handlar alltså inte om en bedömning av LCOE av ”riktiga projekt” utan en hypotetisk omräknad LCOE för vad projekten skulle kunna ha kostat (med värden inflationsjusterade in i framtiden) om de hade finansierats på det sätt som BNEF själva har antagit för varje projekt, med av BNEF definierade ingångsvärden som ibland stämmer väldigt illa överens med verkligheten.

Siffrorna från BNEF kan därför inte tolkas som, eller refereras till, som den ”faktiska kostnaden för ny kärnkraft” och borde absolut aldrig ha presentats på ett sådant sätt i den svenska debatten.

Jag hoppas nu att vi kan återgå till en mer vetenskapligt och faktamässigt grundad diskussion i denna fråga framöver.

 

5 Kommentarer
Staffan Qvist
Av Staffan Qvist
teknologie doktor, Berkeley
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Bengt Hellman skriver:

    Att finnarna köpte ett nytt kärnkraftverk till fast pris betyder inte att ny kärnkraft är billig. Resultatet blev att leverantören Areva drevs i konkurs och måste räddas av statliga franska EDF. Samma sak hände i USA där Westinghouse, en gång världens ledande tillverkare av kärnkraftverk gick i konkurs 2017 som ett resultat av mycket stora kostnadsöverskridanden som ledde till att att byggande av två AP1000 reaktorer i South Carolina avbröts. För att bygga vidare på två andra reaktorer i krävdes statliga lånegarantier på 12 miljarder US dollars.

    1. LH skriver:

      Bra kommentar av Bengt Hellman! Om “staten” griper in och betalar när projektet kraschar, kan det bli betydligt billigare än om ägarna ska betala alla kostnader.
      Jag antar att Staffan Qvist inte ville rota alltför mycket i den saken.

  2. Anders Österlund skriver:

    Bra inlägg Staffan. Till detta resonemang skall läggas det faktum att de senaste tjugo årens energipolitik har gjort många energibolag ”stödberoende”. Ingen vill investera utan att ha full teckning för varje MWh. Pga av politisk klåfingrighet och avsaknad av Teknikneutralitet så fungerar inte marknadsmekanismer längre, RWE’ chef hävdar tom att ”marknaden som vi kände den är död”.

    I varje annan marknad så investerar bolag för sina kunders behov, man investerar nytt och fasar ut gammal produktionskapacitet. Man har mer och mindre avskrivna anläggningar som har en högre täckningsbidrag än helt nybyggda, man går ihop på totalen. I energibranschen så har denna politiska styrning gjort att man som sagt förväntar sig täckning från dag 1 på en ny investering upp till sista MWh, annars ingen investering. Dessutom gör ju det faktum att politiken hela tiden ändrar sig att det blir väldigt svårt för bolagen att navigera.

    Propaganda inslag i debatten som BNEF, Agora, Frauenhofer och andra gör bidrar till denna totala missuppfattning om vad Kraftsystem kostar och hur vi tar oss till en fossilfri framtid. Politiker och medborgare måste förstå begreppen SystemSyn och Systemkostnad, så mycket informationsjobb kvar att göra för alla som bryr sig om ett uthålligt och fossilfritt Kraftsystem. Återigen, bra resonemang Staffan

  3. Henrik Sjöstrand skriver:

    Staffan skriver att TVO behöver 1,6 % avkastning på det lånade kapitalet (70 %) och 8% på det egna kapitalet (30 %). Är det det faktiska avkastningskravet som ägaren har på TVO? Finns det någon bra referens som sammanställer de faktiska ägarkraven map avkastning för energiinvesteringar i Europa / Sverige?

  4. LassE skriver:

    Bra och faktabaserat inlägg i debatten. En fråga. Hur mycket är dom tjänster som planerbarhet, kortslutningseffekt och inertia värda? Detta för att kunna jämför med tex vindkraft.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet