Alla ropar på radikalt snabbare hantering av tillståndsfrågorna vid de stora nätbyggena. ”Vi jobbar så hårt vi kan, och vi möter ett stort gensvar från branschen”, säger Svenska kraftnäts enhetschef för tillståndshanteringen Katarina Larsson. Hon ser i alla fall vissa möjliga vägar för kortare handläggningstider.

Trycket på Svenska kraftnäts enhet för koncessions- och tillståndshanteringen har ökat markant. 2019 var tjänsterna på enheten tolv, nu är de 18 och fler kommer att behöva inrättas, säger enhetschefen Katarina Larsson.

Det här är förstås en följd av den rekordsnabba ökningen av ansökningar om att få ansluta till transmissionsnätet, vilket Svenska kraftnäts nätutvecklingschef Tobias Edfast berättade om här.

Vilken dimension tillståndsfrågorna kan handla om visas av Svenska kraftnäts koncessionsansökan för en ny 400-kilovoltsledning på sträckan Ekhyddan-Nybro-Hemsjö (där Energimarknadsinspektionen sagt nej till Svenska kraftnäts ansökan, och ärendet efter överklagande ligger för avgörande hos regeringen). Enbart miljötillstånden i det projektet uppgår till omkring 600.

Katarina Larsson nämner också hon 10-12 år som den tid tillstånds- och byggprocessen oftast tar. Hon konstaterar att trenden dessutom är att processerna kräver allt längre tid.

Mot den bakgrunden låter det som en omöjlig uppgift att bygga ut det svenska elsystemet i den takt som skulle behövas för de elektrifierings- och systemsäkerhetshöjande mål som Second Opinion många gånger berättat om. Till exempel önskar många av de nya elkunderna en anslutning inom 3-5 år.

Är det verkligen möjligt att klara detta, Katarina Larsson?

”Det är väldigt utmanande. Vi jobbar verkligen så hårt vi kan, och vi ser en del vägar för att korta ner tiderna. Den här frågan handlar dock inte bara om Svenska kraftnät, utan om hur alla involverade intressenter och myndigheter agerar. Inte heller lagstiftningen är alltid så väl anpassad till de här processerna”, säger hon.

En typisk sak är att olika typer av tillstånd inte alltid kan beredas parallellt. Till exempel stipulerar lagen att Svenska kraftnät först måste få tillstånd av Energimarknadsinspektionen för att överföra el på ledningarna. Inte förrän den saken är klar kan Svenska kraftnät hos Lantmäteriverket ansöka om att få använda den mark som behövs för att bygga ledningarna.

”Kunde de här processerna parallellställas, kunde vi vinna ganska rejält med tid”, säger Katarina Larsson.

En annan sak som betydligt skulle kunna tydliggöra och förenkla processförfarandet är att transmissionsnätet skulle bli utpekat som ett riksintresse, på det sätt som gäller bland annat järnvägar, vägar, hamnar, farleder, naturvård, friluftsliv och även vindkraften.

”Att inte transmissionsnätet är klassat som ett riksintresse är en obalans i lagstiftningen och utgör ett stort hinder i vårt arbete”, säger Katarina Larsson.

En bakgrund finns i den senaste stora expansionsfasen av transmissionsnätet, slutförd i slutet av 1980-talet. Nätet uppfattades med det vara väl utbyggt, administrationen av det gick över i en mer förvaltande fas och behovet av starkt lagstöd för elinfrastrukturen bevakades inte.

”Samtidigt skedde stora förändringar i den lagstiftning som därefter styrt vår verksamhet. Till exempel infördes lagstiftningen om riksintressen just vid den här tiden, och även en ny plan- och bygglag. De här båda regelverken har en nära koppling. Ett syfte bakom plan- och bygglagen var att decentralisera ansvaret för planläggningen till kommunerna för bättre anpassning till den lokala miljön”, berättar Katarina Larsson.

Av det skälet togs den tidigare obligatoriska statliga fastställelseprövningen av kommunala planer bort. En förutsättning var att staten även fortsatt hade en möjlighet att bevaka frågor av nationell betydelse, vilket framför allt skedde genom lagstiftningen om riksintressen.

”Det finns lagstöd i dag för att peka ut markområden som behövs för eldistribution som ett riksintresse, men ett utpekande har inte skett ännu. Därför finns elnäten inte alltid med i de kommunala planeringsinstrumenten, och elnätsfrågan bevakas inte heller av länsstyrelsen, som ska väga samman statens intressen”, säger Katarina Larsson.

Vad görs för att snabba på tillståndsprocesserna? Vilka åtgärder skulle ge bäst effekt?

Katarina Larsson nämner att Svenska kraftnät under de senaste två åren vänt sig mer utåt och sökt en fördjupad dialog med de aktörer och intressenter som berörs av tillståndsprocesserna. Hon beskriver hur Svenska kraftnät arbetar utifrån tre huvudspår.

Spår 1: Effektivisera det egna arbetet med tillstånden.

”Vi har gjort om vår samrådsprocess för att åstadkomma en mer kvalitativ dialog och för att tidigare i processen få fram bättre underlag. Med det hoppas vi kunna minska oron för markägare och boende och undvika att påverka till exempel fastighetspriser under lång tid.”

Till exempel har Svenska kraftnät frångått den tidigare modellen med två publika samråd, varav det första omfattade ett mycket stort geografiskt område. I stället används nu en modell där först de berörda myndigheterna genomför en dialog kring legala hinder och förutsättningar för framkomlighet i projektet, varefter processen med det publika samrådet inleds.

”På så sätt blir det bättre konkretiserat hur frågeställningarna och förutsättningarna i verkligheten ser ut. Med det verkar vi kunna vinna 6-12 månader tid i processen. Men den främsta vinsten är att samrådsprocessen på det här sättet får bättre kvalitet. Vi behöver inte lägga en våt filt av osäkerhet över stora områden under lika lång tid”, säger Katarina Larsson.

Spår 2: Tydliggöra spelreglerna för den nationella elinfrastrukturen.

Att inte transmissionsnätet är utpekat som ett riksintresse är som nämndes ett stort hinder. Katarina Larsson ger ett otal exempel på hur ett sådant utpekande skulle kunna avhjälpa olika svårigheter som Svenska kraftnät möter.

Bland annat skyddar i dagsläget Svenska kraftnäts koncession inte ledningarna gentemot sådant som nyinrättade biotopskydd och byggnader. Konsekvensen kan vara att Svenska kraftnät tvingas flytta ledningarna. Vidare försvåras eller omöjliggörs underhållet av dem, till exempel sådant som trädsäkring av ledningarna.

”Transmissionsnätet vägs i dag mot andra intressen utan att tillmätas den vikt det verkligen har”, säger Katarina Larsson. Hon nämner att branschen samlat vänt sig till regeringen med fyra förslag:

– Regeringen bör förtydliga förutsättningarna för teknikval på de högsta spänningsnivåerna.

”Det måste säkerställas att den mest lämpliga tekniken används för elnätet. Ett tydligt inriktningsbeslut, likt det som finns i Norge, behövs för att klargöra när luftledningar gäller som standard, och när markkablar kan vara aktuellt. Det ger en betydande tidsvinst om bara en lösning behöver undersökas”, säger Katarina Larsson.

– Regeringen bör säkerställa att tillståndsprocesser tar hänsyn till system- och beredskapsperspektivet.

”Det svenska kraftsystemet står inför mycket omfattande förändringar. I transmissionsnätet behöver nästan 500 mil ledning byggas de kommande 20 åren utifrån de prognoser vi har nu. Det ställer höga krav på systemdesign för hela kraftsystemet (transmissionsnät, regionnät och lokalnät) för ett robust system som inte slutar vid Sveriges gränser.

– Regeringen bör tillse att riksintresse för energidistribution utpekas.

– Regeringen bör se över lagstiftningen för kommunala energiplaner samt ge Energimyndigheten ett tydligare uppdrag om tillsyn för dessa planer.

Spår 3: Tidig regional dialog och bättre samordning mellan utbyggnaden av elnäten och kommunernas fysiska planering.

Det tar alltså tid tar att bygga transmissionsledningar. Och det kommer att ställas höga krav på samordning och gemensam planering i syfte att skapa mer tillförlitliga prognoser över det framtida el- och effektbehovet. Vilket i sin tur är en förutsättning för en proaktiv fysisk planering.

”Vi arbetar med att utveckla de tidiga regionala dialogerna, och vi möter ett stort gensvar i detta. Det är väldigt positivt. Men också här behöver vi arbeta längs flera linjer för att förbättra samarbetet med regioner, länsstyrelser och kommuner”, säger Katarina Larsson. Hon nämner de här åtgärderna:

– Mer utvecklat arbete med nätutvecklings­planer.

”För de här planerna behövs tillförlitligt underlag från kommunal nivå, men samtidigt krävs en regional eller storregional samordning av effektbehoven. Nätföretagen/Svenska kraftnät behöver arbeta med att ’översätta’ nätutvecklingsplanerna till det regionala perspektivet och ge dem en rumslig dimension som kommuner kan ta hänsyn till och som kan bevakas av länsstyrelser.”

– Kommunala energiplaner borde kunna utgöra en del av grunden för nätutvecklingsplanerna. Lagstiftningen borde ses över för att förverkliga detta och Energimyndigheten borde få en mer aktiv roll som tillsynsmyndighet för de kommunala energiplanerna.

– Elförsörjningens roll i den fysiska planeringen borde förstärkas. Elinfrastrukturen beaktas i dag inte i tillräcklig grad i översiktsplanerna. Ändringar borde göras i plan- och bygglagen för att lyfta fram elförsörjningens roll.

– Förstärk länsstyrelsens roll som förmedlare av underlag och bevakare av statliga intressen även inom elförsörjningen.