DEBATT
Flera grundläggande frågor kvarstår obesvarade, skriver Mats Nilsson i en slutreplik på Svenska kraftnäts Anna Jäderström angående förändringar i modellen för balansering. Om analyserna verkligen gjordes och dialogen var så omfattande, varför möttes då förändringen av så stor osäkerhet och negativa överraskningar ute på marknaden, frågar han.

Svenska kraftnät har i sin replik lyft fram genomförda aktörsdialoger och sitt noggranna uppföljningsarbete som svar på min kritik. Det är positivt att myndigheten tar sig tid att bemöta farhågorna och att man erkänner utmaningarna med det nya balanseringsupplägget. Men trots försäkringar om god dialog och vaksamhet kvarstår flera grundläggande frågor obesvarade. I sak handlar det om kvalitet framför kvantitet och om att sätta kraftsystemets funktion främst, inte förändring för förändringens skull.

Mängden möten är inte lika med fungerande dialog
Svenska kraftnät framhåller att man under fyra år haft ”ett stort antal aktörsmöten” och kontinuerlig dialog med branschen. Ingen betvivlar att möten har skett men frågan är vilken verkan de haft. Antalet möten är inte ett mått på dialogens kvalitet eller på hur väl marknadens synpunkter omhändertagits. Att så många aktörer ändå överrumplats av kraftigt ökade balanskostnader och tekniska utmaningar tyder på att dialogen inte fungerat så väl som Svenska kraftnät antyder. Kvantitet ersätter inte ett genuint lyssnande. Dialogen måste leda till justeringar och ömsesidig förståelse. Om branschens varningar och expertis inte omsattes i konkreta förbättringar, då har dialogen misslyckats oavsett hur många möten som hållits.

Konsekvensanalys måste föregå stora förändringar
Vidare skriver Svenska kraftnät att man ”följer utvecklingen mycket noggrant” och ser över förbättringar i efterhand. Men att nöja sig med uppföljning räcker inte. Innan en så omfattande reform som mFRR EAM genomförs borde ordentliga konsekvensanalyser ha klarlagt risker, kostnader och effekter. Att i efterhand konstatera att utfallet är ”bekymmersamt” hjälper föga. Den risken borde ha identifierats långt tidigare. Svenska kraftnät pekar på att nordiska systemoperatörer gjorde tester och redovisade resultat via webbinarier; frågan är om dessa analyser verkligen fångade helhetsbilden. Om analyserna verkligen gjordes och dialogen var så omfattande, varför möttes då förändringen av så stor osäkerhet och negativa överraskningar ute på marknaden? Att nu tvingas ”se över vad vi kan göra” signalerar att något brustit i förberedelserna! Stora förändringar av elsystemets marknadsmodeller bör inte sjösättas förrän konsekvenserna bedömts som rimliga och hanterbara för aktörerna.

Förändring får inte bli ett självändamål
Vi tycks ense om att elsystemet är i omvandling med mer förnybart, ökad flexibilitet och högre efterfrågan. Förändringar i regelverk och marknader är oundvikliga och ofta positiva. Men förändring får aldrig bli ett mål i sig. Målet måste vara ett kraftsystem som fungerar effektivt och pålitligt. Systemeffektivitet och stabil frekvens är medel, inte slutmål. Kraftsystemet finns till för att samhället ska fungera. Varje reform bör därför bedömas utifrån nyttan den skapar i förhållande till kostnaderna och riskerna. Om en åtgärd för att förbättra frekvenshållningen medför orimliga kostnader för producenter och konsumenter, hämmad investeringsvilja och ökad belastning på infrastrukturen, då är priset för högt och vi tappar fokus på det viktigaste: ett pålitligt, prisvärt och hållbart elsystem.

Svenska kraftnät är en central aktör, men myndigheten måste också lära sig att lyssna och ta kritik på allvar. Det är bra att de inte ser reformen som slutpunkt. Nu måste kommande steg tas i genuin samverkan med marknaden, med transparens och gedigna analyser. Endast så kan vi uppnå förbättringar och förhoppningsvis återskapa förtroendet och effektiviteten på elmarknaden.