Incitamentsutredningen för vindkraft har undvikit frågan om varför det finns ett lokalt motstånd, skriver företrädare för Riksföreningen Motvind Sverige. Det lokala motståndet mot vindkraftsexploateringen växer som en direkt följd av att allt fler ser sin livsmiljö och sin privatekonomi slås i spillror, menar de.
I slutet av april lade särskilda utredaren Ulrika Liljeberg fram utredningen ”Värdet av vinden”, allmänt omnämnd som ”incitamentsutredningen” (SOU 2023:18). Inte heller den utredningen kunde finna någon lösning på frågan ”hur skapa lokal acceptans för vindkraft”?
Bild: Ulrika Liljeberg lämnar sin utredning till klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.
Utredningen har undvikit den uppenbara frågan – Varför finns ett lokalt motstånd mot vindkraftsetableringar? Riksföreningen Motvind Sverige kommer i sitt remissvar att lämna ett utförligt svar. (Remisstiden går ut 8 sep.)
Utredningens utgångspunkt borde ha varit ”Hur ska Sverige få en robust, fossilfri energiförsörjning som möter det framtida behovet”. Utredningens (och direktivets) förutfattade mening att mer vindkraft är vad som behövs för att få ordning på Sveriges energiförsörjning tyder på bristande insikt om fundamentala systemkrav.
Det lokala motståndet mot vindkraftsexploateringen växer som en direkt följd av att allt fler ser sin livsmiljö och sin privatekonomi slås i spillror. Utredningen utgår felaktigt från att motståndet är en NIMBY-fråga (not in my backyard), dvs att kommuninvånarna motsätter sig exploatering av just deras eget område, men tolererar exploatering av andra områden. Att vindkraftsmotståndet nu är en nationell företeelse som samordnas genom föreningen Motvind Sverige visar att den analysen är felaktig. Vindkraftsexploateringen sker idag i konflikt med den enskilda människans egendomsskydd, rättssäkerhet och grundlagsskyddade rättigheter. Det är det korta svaret på varför lokalsamhällena motsätter sig vindkraftsetableringar.
Vindkraft tar enorma landområden i anspråk och sprider buller och ljusföroreningar över ännu större arealer – detta för att producera väderberoende el utan effektstabilitet. Givetvis skall drabbade ha samma rättsliga skydd som fastighetsägare som blir drabbade av andra infrastrukturprojekt.
Det är visserligen förtjänstfullt att utredningen synliggör och identifierar fastighetsägare inom vindindustrins påverkansområde som legitima och drabbade parter i processen, men utredningen drar inte slutsatsen att det redan finns ett regelverk, som med små justeringar kan komma tillrätta med de problem som är orsaken till det lokala motståndet mot en vindkraftsetablering.
Utredaren konstaterar att utredningens förslag inte kommer att lösa problemet med lokalt motstånd mot vindkraftsetableringar om inte staten griper in och på olika sätt driver fram en utveckling som möjliggör att lokalsamhällets protester kan ignoreras – dvs den lokala demokratin och den enskilda människan får inte stå i vägen för fortsatt ohämmad vindkraftsexploatering.
Utredningen utgår från den felaktiga inställningen att den skada som en vindkraftsetablering orsakar i sin omgivning inte behöver ersättas – eftersom etableringen i retorisk mening ska uppfattas som värdeskapande. Det är för den skadelidande bara att acceptera! Den modell för ”vinstdelning” och i vissa fall ”inlösen” som utredningen presenterar får – välvilligt beskriven – ses som kontraproduktiv.
När man går igenom utredningens motiv till föreslagna regler för inlösen och vinstdelning, är det uppenbarligen vindindustrins vinstmarginaler som ska avgöra om och i så fall vilken ersättning en sakägare ska få.
Vi vill slutligen påminna om att vår författning bygger på att kommunerna äger rådighet över mark- och vattenanvändning. Vår demokrati bygger på kommunal- och riksdagsval. Att kommunalpolitiker lyssnar på sina väljare handlar inte om, som utredarna skriver, ”omsorg om den lokala gruppen” utan är kort och gott ett exempel på att demokratin fungerar.
Hans Kindstrand, RVNO Norrköping
Maria Vemdal, Motvind Sverige, Ulricehamn
Karin Bångman, Motvind Sverige, Kaxås
Lena Lillier, Nej till vindkraft på Ripfjället, Malung-Sälen
Koordinator Madeleine Staaf Kura
1 Kommentar
Utredningen tar inte upp behovet av balanskraft, dvs den kraftproduktion som behövs som en reserv för att fylla i den elbrist som uppkommer under de perioder då vindkraften av meteorologiska skäl producerar otillräckligt mycket elenergi för att svara mot det elkraftbehov som vindkraften samtidigt vid ”normal” drift är avsedd att täcka.
Utredningen syftar enbart till att påverka kommunernas incitament till att inte motverka nyanläggning av vindkraft, dvs man behöver inte bry sig om totalbilden av hur systemet fungerar, utan bara om att öka den fossilfria kraftproduktionen. Som om vindkraft vore det enda kraftslag som behövs för att täcka det prognosticerade framtida starkt ökade elkraftbehovet.
Eftersom den befintliga vattenkraften i stort sett redan är fullt utnyttjad för att balansera av den redan befintliga vindenergiproduktionens svängningar måste det till något ytterligare kraftslag, vilket dels gärna är fossilfritt och dels tillåter snabb upp- och nerreglering, för att kompensera för att vindkraften inte förmår att kontinuerligt leverera ström till de två små hålen i väggen.
Ligger vi inte i framkant med att ta med balanskraften i beräkningarna så kan det därför bli så att vi kommer att känna oss tvungna att bygga ut de fyra sista s.k. nationalälvarna. Så vill vi värna den orörda naturen uppe i norr, så gäller det att inte måla in sig i ett hörn, annars sitter vi där.
Eller kom med ett bättre förslag – den som kan……