Politik förklarar skillnader i tillgänglighet

Politik förklarar skillnader i tillgänglighet

En jämförelse mellan två närmast identiska kärnkraftverk i Sverige och Finland kan lära oss mycket om betydelsen av politisk stabilitet på energiområdet, skriver Jan Blomgren, vd INBEx, i den första av tre artiklar. Artiklarna är ett utdrag ur boken Allt du behöver veta om Sveriges elsystem, som ges ut i dagarna.

Ett intressant och illustrativt exempel på hur politisk stabilitet – samt dess frånvaro – kan påverka energisektorn ges av en jämförelse mellan två så gott som identiska kärnkraftverk i Sverige och Finland. De två verken är Forsmark i Sverige och Olkiluoto på andra sidan Bottenhavet från Forsmark. Jämförelsen blir extra tydlig genom att vi koncentrerar oss på block 1 och 2 på respektive verk (båda verken har varsitt tredje block med annan konstruktion).

Bild: Olkiluoto 1 och 2 (överst) och Forsmark 1 och 2. Foto: Wikipedia/Vattenfall.

Dessa fyra block har byggts samtidigt av samma svenska företag (ASEA-ATOM vid den tidpunkten, senare ABB Atom, vilket sedermera såldes till Westinghouse), och de har mycket snarlik konstruktion.

Tillgängligheten i procent för de två anläggningarna från 1978 till 2012. Den blå linjen visar tillgängligheten i genomsnitt för de två blocken i Forsmark, och den bruna kurvan visar motsvarande genomsnitt för Olkiluoto. Som synes har Olkiluoto legat stabilt högt under hela denna tid, medan Forsmark uppvisar betydligt större variationer, särskilt efter de första 15 årens drift. Vad är orsaken till att produktionen vid det svenska verket med tiden blivit mindre stabil?

Kärnkraft har aldrig varit en avgörande politisk fråga i Finland. Visst finns det politiska partier även i Finland som motsätter sig kärnkraft, men inte till den grad att man gör det till avgörande fråga vid regeringsbildning. En annan skillnad i politiken är att i Finland finns en kultur av att man accepterar tidigare fattade beslut – man river normalt inte upp förra regeringens beslut, även om man ogillar det.

Situationen har varit betydligt mindre stabil i Sverige. Sverige är det enda land utanför USA och Sovjetunionen som utvecklat en inhemsk kärnkraftteknik utan licenser från någon av de dåvarande supermakterna. Sverige är därmed det i särklass minsta land som utvecklat egna lättvattenreaktorer. Som lök på laxen kan nämnas att Sverige faktiskt utvecklade två olika typer av kärnkraftverk (!); först tungvattenreaktorer och sedan kokvattenreaktorer.

Totalt byggde ASEA-ATOM elva reaktorer, nio i Sverige och två i Finland. Dessutom importerade Sverige tre reaktorer från USA. De tolv svenska blocken togs i drift mellan 1972 och 1985. Tolv kärnkraftreaktorer på tretton år – en mycket imponerande prestation för ett litet land! Det innebar att den svenska elproduktionen fördubblades på ett drygt decennium, med konsekvensen att all fossilbaserad elproduktion snabbt kunde fasas ut.

I dagens debatt om klimatförändringar kan det noteras att det finns till dags dato endast två länder som tidigare haft omfattande fossilbaserad elproduktion man lyckats fasa ut. Förutom Sverige är det Frankrike, och i båda fallen skedde det genom att bygga omfattande kärnkraft.

När den svenska kampanjen att bygga kärnkraft inleddes var detta inte särskilt kontroversiellt. Alla större politiska partier stödde idén att ersätta fossila bränslen med kärnkraft. Däremot fanns det skillnader i bedömningen av hur många verk som skulle komma att behövas, men detta var inga starka stridsfrågor.

Under 1970-talets första hälft började en antikärnkraftsrörelse ta form, vilket ledde till politiska låsningar eftersom Centerpartiet svängde till att bli mycket bestämd motståndare. På denna tid hade man runt 25 procent av mandaten i riksdagen, vilket gjorde det omöjligt att bilda en majoritetsregering med enbart partier som förespråkade kärnkraft, eller åtminstone accepterade den. Föga förvånande ledde detta till ett flertal politiska kriser.

Olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island i USA 1979 (i Sverige ofta benämnt Harrisburg-olyckan efter den närmaste staden) hade stora återverkningar på svensk energipolitik. Den motiverade en folkomröstning om kärnkraftens framtid, en folkomröstning som senare av statsvetaren Tommy Möller utnämnts till den näst sämsta i världshistorien. Det fanns tre alternativ som alla innebar utfasning av kärnkraft, med olika tidtabell och olika inbyggda villkor. Ingen linje fick egen majoritet, och föga förvånande var det komplicerat att efteråt tolka resultatet. Denna förvirring kännetecknade under lång tid svensk energipolitik, och situationen har egentligen aldrig klarats upp under de 40 år som gått sedan dess, med långtgående negativa konsekvenser för möjligheterna att planera elproduktionen långsiktigt.

Riksdagen tolkade utslaget av folkomröstningen som att reaktorer under byggnation skulle byggas klart och driftsättas, men att all kärnkraft skulle avvecklas till 2010. Därmed fick den svenska kärnkraften en minst sagt märklig start. Den byggdes upp på kort tid till att ge halva landets el, men skulle redan från början ses som ett i sammanhanget kortlivat mellanspel. Få industrier, om ens någon, har redan vid invigningen fått ett stängningsdatum definierat.

Inom parentes kan det nämnas att man antog vid denna tid att ett kärnkraftverk skulle ha 40 års teknisk livslängd, men bara 25 års ekonomisk livslängd, dvs efter 25 år skulle kostnaderna för underhåll vara så höga att man hellre skulle bygga en ny anläggning än att driva den gamla vidare. Detta antagande har med tiden visat sig vara grovt felaktigt. Kärnkraftverk har visat sig klara åldrande betydligt bättre än man trodde på den tiden. Idag ges man tillstånd till 60 års drift redan från start i vissa länder, och det finns några verk i USA som har nyligen har fått tillstånd till 80 års drift.

Att kärnkraften redan från början hade en dödsstämpel i pannan ledde av uppenbara skäl till ett svalt intresse från unga ingenjörer att ge sig in i branschen. Universiteten avvecklade i hög utsträckning sina kärntekniska utbildningar, med kompetensproblem som naturlig följd.

Industrin mötte denna utmaning genom att dels ge omfattande stöd till tre universitet för att dessa skulle fortsätta ge kärnteknisk utbildning, dels genom att anställa ingenjörer med annan bakgrund och vidareutbilda dem på arbetstid. Detta blev rejält kostsamt för industrin jämfört med en mer gynnsam situation. Med risk för att bli impopulär hävdar jag att det konstanta hotet om nedstängning fostrade en attityd av ”vänta-och-se”, och inte sällan valdes lösningar med ambitionen att duga fram till stängningen, snarare än att sträva efter teknisk excellens.

Dessa svårigheter för kärnkraftverken motverkades till viss del av ett inflöde av personal med mycket hög kompetens. Den svenska tillverkaren av kärnkraftverk, ASEA-ATOM, drabbades också av beslutet att avveckla kärnkraften i Sverige. Man gjorde försök att exportera till andra länder än Sverige och Finland, men det var – och är – svårt att exportera kärnkraftverk utan en stark hemmamarknad. Föga förvånande gick ingen affär i lås efter folkomröstningen.

Ett antal av ingenjörerna hos leverantören bedömde karriärmöjligheterna intressantare inom drift av de reaktorer de varit med och konstruerat, snarare än att konstruera nya reaktorer med små möjligheter att någonsin bli byggda. Detta inflöde av mycket hög teknisk kompetens till de svenska kärnkraftverken var till en början en succé. Detta var en av anledningarna att de svenska verken snabbt fick hög tillgänglighet, rent av världsledande; att ha konstruktörer med i driften visade sig vara en framgångsfaktor.

I det långa loppet bar dock den tidiga framgången med sig ett frö till framtida problem. Man vande sig vid att ha djupgående anläggningskännedom i organisationen, en förståelse av den typ man bara kan få om man konstruerat anläggningen, och hade inte tillräcklig beredskap för den dag denna kunskap inte längre fanns i organisationen. Konsekvenserna av detta beskrivs i nästa artikel i serien.

 

Jan Blomgren
Av Jan Blomgren
vd INBEx
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet