DEBATT
Elnätsverksamheten i Sverige har inte utvecklats i den riktning politikerna avsåg, skriver Bengt Ekenstierna. Elnätstarifferna borde backas till vad de var 2012 och elnäten konfiskeras, menar han.

Elnätsbolagen har den senaste månanden kritiserats för sina ständigt ökade elnätsavgifter. Nu senast när Vattenfall ska höja med ytterligare 14%, fick det bägaren att rinna över.  Men bryr sig elnätbolagsdirektörerna? De gör ju bara sitt jobb enligt aktiebolagslagen och ägardirektiven, om att optimera avkastningen.

Vår debattartikel, där Beken Team via mig redogjorde för elnätsbolagens navigerande i den undermåliga lagstiftningen, har fått elnätsbolagen att mobilisera och lägga ut dimridåer via sin branschorganisation Energiföretagen. Det är klassiskt att gömma sig bakom en branschorganisation när sakargument tryter.

Energiföretagen fokuserar, via sin talesperson Tomas Malmström, i sin replik på klassiskt maner att misskreditera debattörer med avvikande uppfattning. Det hade varit bättre om Tomas Malmström förklarat varför elnätsbolagen drev frågan till domstol om en annan tolkning av lagstiftningen än vad som var intentionen och som tillämpats de första 10 åren av avregleringen.

100 miljarder mer i nätavgifter fram till 2028
Inför den nuvarande regleringsperioden begärde elnätsbolagen 100 miljarder (+ 25%) mer i nätavgifter i förhållande den tidigare regleringsperioden. Energimarknadsinspektionen (Ei) hade inte tillräcklig insyn, kunskap och resurser för att bemöta dessa extrema äskanden. Det blev för Ei återigen att kapitulera då de saknade möjlighet att avvisa dem.

Ei har dock gång efter annan sagt att nätintäkterna under varje fyraårig regleringsperiod ska spegla kostnaderna i elnätsverksamheten, företrädesvis de investeringar som är motiverade under denna period. För att plocka ut dessa 100 miljarder så har de tre stora elnätsbolagen nu flaggat upp vulgärt höjda nätavgifter från årsskiftet. De andra 167 nätbolagen kommer att haka på när stormen har lagt sig.

Chanslösa elkunder
Elnätregleringen bygger på samsyn om att de företag som fick nätkoncessioner, skulle leva upp till intentionerna i lagstiftningen, det vill säga rimliga nätavgifter för kunderna och skäliga vinster till nätbolagen. Problemet var att lagstiftaren och alla efterföljande elmarknadsutredningar valde att inte definierade begreppen ”rimliga” respektive ”skäliga”.

För att vara väldigt tydligt – elnätsverksamheten i Sverige har inte utvecklats i den av politiken förväntade riktningen, utan ger en känsla av att inom lagstiftningens gråzon gränsa till osunt beteende. Man avvecklar teknisk kompetens och anställer i stället ekonomer vars uppgift är att inom ramen för regleringen maximera avkastningen. Elkunderna är chanslösa mot ständigt profiterande elnätsbolag. Myndigheten, vars uppgift var och är att övervaka monopolet, har inte stöd i lagstiftningen och är inte rustad för att utföra sitt uppdrag som det var tänkt.

Ansvaret för att så har kunnat ske, ligger entydigt hos våra regeringar sedan 90-talet och fram till idag. Våra politiker i Riksdagen har suttit passiva sedan myndigheten förlorade rättsprocessen mot elnätsbolagen i högsta Förvaltningsdomstolen för 15 år sedan. En rättsprocess där elnätsbolagen gjorde en provocerande tolkning av lagstiftningens begrepp ”skälig avkastning” och där domstolsbeslutet öppnade dammluckorna för att ohämmat höja elnätsavgifterna. Och den möjligheten har elnätsbolagen verkligen använt sig av.

Passiva regeringar
Ingen energiministrar sedan 2012 (Hatt, Baylan, Ygeman, Farmanbar och nu Busch) har skött sitt jobb. De skulle efter domstolsbeslutet som gick emot intentionerna i lagstiftningen, använt den makt som Riksdagen sitter på som lagstiftande instans och gjort erforderliga förändringar i lagstiftningen så att den utvecklingen som vi sett de senaste 15 åren hade stoppats.

Nu har trots allt Ei ambitionen att med en föreslagen och delvis beslutad reviderad ellagstiftning, från 2028 strama åt tyglarna och rätta till de grövsta avarterna.

Dock har nätbolagen med stöd av Advokatsamfundets jurister lyckats stoppa införandet av den av Ei ursprungligen tänkta metodiken för den största boven i dramat – beräkning av kapitalbasen. Man kan på Ei:s hemsida läsa att argumentet för att inte ta Ei:s förslag hela vägen till beslut, har varit EU:s regelverk. Att förändra metodiken för framräkning av kapitalbasen för redan gjorda investeringar tillgodoser inte EU-rättens krav på förutsägbarhet och stabilitet i regleringen. Återigen en tolkning av EU:s regelverk som regeringen borde kunna negligera. Det innebär att istället för att harmonisera elnätsavgifterna från 2028 att det nu tar 30-40 år innan de oskäliga nätavgifterna, baserade på en värderingsprincip av äldre elnät, klingat av.

Nätbolagen buffrar
Nu är det därför bråttom för elnätsbolagen att buffra med så höga elnätstariffer som möjligt inför nästa regleringsperiod, så att de kan få ett högt startvärde 2028. Märkligt att så kan få ske.

När nu Vattenfall, Ellevio och E.ON går i täten och flaggar upp vulgära prisökningar, så blir det patetiskt när energiminister Ebba Busch kallar upp företagens VD:ar till kanslihuset för att ”läxa upp dem”. Vad kom ut av den uppläxningen? Ingenting alls, mer än att ministern likt en papperstiger velat visa väljarna att hon reagerat. Direktörerna åkte hem nöjda med att samtalet med ministern blev harmlösa och inga reella förändringar i attityd kan skönjas.

Min uppmaning till politiken är att det är dags att flytta ägandet av elnäten till icke vinsthungriga ägastrukturer. Konfiskera regionnäten (vars uppgift är likt stamnätet) och integrera dessa elnät med stamnäten under Svenska kraftnäts ägarskap. Låt lokal/distributionsnäten bli kundägda eller kommunalt ägda. Backa elnätstarifferna till vad de var 2012 och räkna fram vad en elnätstariff ska vara inför nästa regleringsperiod (2028-) baserat på det regelverk som Ei föreslagit.

Ei behöver mer resurser, mer kompetens utökat mandat
Ei har inte resurser, förmåga och saknar tillräckligt med kompetens för att tränga in i och granska de 170 elnätsbolag vi har i Sverige. Här skulle behövas ett specialteam som på kvartalsbasis besökte och granskade de 15 största elnätbolagen. Deras uppgift skulle vara att revidera nätinvesteringars relevans, hur dessa bokförs, elnätens nyttjande och att nätbolagen har tillräckligt med operationell personal för att möta kundernas behov.

Elnätsbolagen har på 20 år gått ifrån att möta kundernas behov, till att kunderna ska anpassa sig efter elnätsbolagens optimering av sina vinster. Införandet av effekttariffen är ett sådant exempel.

Min uppmaning till Energiföretagens medlemmar:

– Sluta med att använd nyanskaffningsvärderingsprincipen när ni räknar fram kapitalbasen.

– Sluta att prata om alla elnät som behövs, utan bygg som vi gjorde på 70-talet, de elnät som efterfrågas av kunderna. Mindre snack och mer verkstad. Oacceptabelt att en elkund ska vänta flera år för ett utökat abonnemang eller nyanslutning.

– Sluta och hävda att elnätsbolagen inte har kapital till att underhålla och bygga ut sina elnät. Det är bara en fråga om att använda vinsterna till detta och inte skicka dessa till ägarna. Anställ fler tekniker.

– Sluta att prata om att det föreligger ett investeringsbehov på 1000 miljarder i elnät de kommande 20 åren. Fantasisiffror som saknar relevans och som bara är till för att flytta gränserna för att motivera behovet av ökade elnätsavgifter.

– Sluta med att ta betalt två gånger för samma sak. Många av bolagen belastar kundkollektivet och intäktsramen med engångskostnader som de får betalt av kunden vid nyanslutning eller ökade abonnemang.

Vart är vi på väg?
Elräkningen har stor påverkan på svenska företags konkurrenskraft och hushållens ekonomi. Förståelsen för skenande elräkningar är i det närmaste obefintlig hos elkonsumenterna. Varför förs inte debatten mer offensivt och publikt om elnätsavgifterna, om slopandet av elområdena, om elexportens regelverk och om EU’s alla direktiv om flödesberäkningar etc, som har det gemensamt att dessa missgynnar svenska elkonsumenter? Varför väcker dessa frågor inte större aktiviteter hos våra riksdagsmän?

Dags för regeringen att sätta ner foten – men gör nuvarande regering det eller ska elkunderna (väljarna) behöva avvakta en ny regering? Kommer en sådan att göra det? Eller är vi elkonsumenter lämnad till vargarna?