DEBATT
Bengt Ekenstierna är kritisk mot politiker, myndigheter och elnätföretag som han menar på olika sätt bidragit till för höga nätavgifter.

Det är uppenbart att det inte är olagligt för nätbolagen att höja sina nätavgifter som skett de senaste 20 åren, se grafen nedan. För i så fall skulle det inte kunnat ske, eller?  På 10 år har nätavgifterna ökat med 60% och på 20 år med 100% – en fördubbling.

Det är uppenbart att regeringarna har varit passiva sedan Förvaltningsdomstolen för 15 år sedan gav elnätsbolagen rätten, att inom ramen för den intetsägande lagstiftningen avseende avkastning (vinst), fritt fram att navigera i elnätsträsket och ständigt höja elnätsavgifterna. Finns det någon övre gräns för hur höga elnätsavgifterna kan bli?

Detta har både den rödgröna regeringen och den nuvarande regeringen negligerat och inte täppt till de hål i lagstiftningen som elnätsbolagen med stöd advokatsamfundet använde sig av i den nämnda domstolsprocessen.  En domstolsprocess som brände alla broar mellan elnätsbolagen och tillsynsmyndigheten.

Socialdemokraterna gjorde ett inspel i frågan, när dåvarande socialdemokratiska energiministern Anders Ygeman gjorde ett tamt försök, innan han lade sig på rygg inför att elnätsbolagen hotade med att trots anslutningsplikt, dramatiskt minska sina investeringar i elnäten.

Hade det varit ”hål” i skattelagstiftningen som missgynnat staten, så hade dessa åtgärdats omgående men så är det uppenbart inte vad avser elnätsregleringen.

Som att hälla vatten på en gås
Förstod Vattenfall’s och Ellevio’s företagsledningar att deras utspel om ännu en höjning av elnätsavgifterna vid årsskiftet, skulle resultera i den kritikerstorm som skett de senaste veckorna?  Kanske inte i den omfattning som det blivit, men de räds inte kritik, då de har det nämnda 15 år gamla domstolsbeslut i ryggen och att regeringarna sedan dess varit passiva med att styra upp lagstiftningen så att de ursprungliga intentionerna för elnätsmonopolet skulle komma att gälla. Finns det en ohederlig allians bakom denna passivitet?

Elnätsbolagen vet också att kunderna inte har några alternativ och alla måste ha el. Bara att vänta ut tills kritiken lagt sig och sedan köra på som vanligt. Dessutom så premieras företagsledningarna generöst av sina ägare och då kan man väl stå ut med att hängas ut under några veckor och tugga sina ständigt återkommande argument om att det krävs gigantiska investeringar i elnäten.

Elnätsbolagen och deras ”hang around” pratar om smarta elnät utan att kunna precisera kundvärdena och vad det är för smarthet som åsyftas.  De 1 000 miljarder som elnätsbolagen propagerar för att det kommer att krävas i nätinvesteringar de kommande 20 åren är uppenbart bara ”hittepå” och saknar ett reviderbart underlag. De är lika fantasifulla som energiministerns utspel att under samma period kommer energiförbrukningen att öka med 250%.

Kritiken börjar krypa innanför skjortan
Flera opinionsbildare har de senaste veckorna gett uttryck för ett missnöje när de som fått förtroendet att äga och driva elnätsmonopol missbrukat detta förtroende.

Max Jerneck, samhällsekonomisk utredare vid tankesmedjan Katalys och fristående kolumnist på tidningen Arbetets ledarsida, har gjort en analys av orsak och verkan.

Max Jerneck lyfter förtjänstfullt fram hur elnätsbolagen har fått värdera sina gamla elnät till ett kostnadsläge som om dessa hade byggts idag. Då får man en alldeles för hög kapitalbas vid uträkningen av avkastningen, vilket ger möjlighet att höja nätavgifterna men ändå möta en visuellt relativt låg avkastning på sitt fejkade kapital.

I de ursprungliga intentionerna i elnätslagstiftningen var att avkastningen skulle spegla vad den långa statsobligationsräntan är, då elnätsverksamhet i skydd av monopolet i princip är riskfri. Under nuvarande fyraårsperiod tillåts elbolagen ha en avkastning på 4,53%, jämfört med förra periodens 2,16%.

Energimarknadsinspektionen har varit på kapitalbasfrågan länge, men fick tag i den först i samband med att en ny avdelningschef på myndigheten satte klorna i frågan för några år sedan. I den byråkrati som omgärdar myndighetshanteringen hanns denna fråga inte landa innan nuvarande reglering trädde i kraft 2024, men är på gång att rättas till inför nästa regleringsperiod som startar 2028.

Det ursprungliga förslaget från Energimarknadsinspektionen var att kapitalbasen ska fastställas genom traditionella redovisningsprinciper – där man utgår ifrån investeringens kostnad det år den gjordes och sedan applicerar man vedertagna avskrivningsprinciper, som utgår från ekonomiska livslängder. IT-system ges korta avskrivningstider, medan en transformator ges lång avskrivningstid.

Elnätsbolagen har skrikit i höga skyn mot införandet av denna metodik (förmögenhetsbevarande metodik) och har med hjälp av sina lobbyingorganisationer hävdat att i den mån där man backar värderingen av befintliga anläggningar, inte tillgodoser EU-rättens krav på förutsägbarhet och stabilitet i regleringen.

Inför rädslan att bli stämda av elnätsbolagsjättarna har regeringen därför gett instruktioner till Energimarknadsinspektionen att den nya förmögenhetsbevarande värderingsprincipen ska gälla för anläggningar som byggs efter 2028, medan alla tidigare byggda anläggningar fortsatt ska värderas enligt dagens principer. Det innebär att det tar 40 år innan skevheten i omotiverade elnätsavgifter har rättats till, se figuren nedan.

Gul kurva: Utvecklingen av elnätens värdering hitintills och om den föreslagna förändringen beslutas. Röd kurva: Utvecklingen vid fortsatta samma metodik som tillämpats idag. Grön kurva: Värderingen av hurelnäten skulle ha sett ut om man från början hade tillämpat traditionella och vedertagna värderingsprinciper av anläggnings- beståndet. Om dessa hade beslutats att gälla från 2028 (nästa regleringsperiod) även för tidigare gjorda investeringar så hade elnätsavgifterna fått sänkas.

Det är ett svek mot elnätskunderna (väljarna) att gå elnätsbolagen och deras ägare till mötes i denna viktiga korrigering av en otillräcklig lagstiftning. Det finns även andra förändringar i det förslag som Energimarknadsinspektionen lagt fram som exempelvis att elnätsbolagen inte ska kunna inkludera sådana investeringar i intäktsramen som de fått betalt för genom engångsbelopp. Kan tyckas vara självklart, men har varit ett hål i lagstiftningen som utnyttjas av de mest profithungriga bolagen. Även möjligheten att rulla med sig icke uppnådda intäktsramar till nästkommande regleringsperiod måste ifrågasättas och sättas stopp för. Det innebär att det är omöjligt för ”the regulator” att granska hur nätintäkterna harmoniserar med de ramar som givets i regleringen.

Pudelns kärna
”Regleringen ger per automatik en rätt till överkompensation”, säger Erik Lundin, forskare och expert på elnätsreglering. Lars Bergman, professor emeritus vid Handelshögskolan, säger ”Nätbolagen vinner inte så mycket på att investera i nytt men de vinner väldigt mycket på att gamla anläggningar värderas upp. Det finns verkligen skäl att ändra på det där.”

Detta är pudelns kärna och måste rättas till i lagstiftningen och regelverken som följer därav.

Förutom oskäliga vinstuttag i form av traditionell aktieutdelning där elnätens värde manipuleras (som redogjorts för ovan), så får elnätsbolagen betala skyhöga räntor på aktieägarlån till sina aktieägare liksom koncernbidrag. Aktieägalånmetodiken med höga räntor var det riskkapitalbolagen som införde på 90 talet och har ansetts tveksam metodik, då de genom den vägen kunde ”plundra” bolagen och i den mån som moderbolaget fanns i ett skatteparadis slippa att betala skatt.

De kommunalt ägda nätbolagen då?
Dessa har inte så sofistikerade metoder för att plocka ut vinster, men i NIls Holgersson rapporter kan man läsa att många av dessa elnätsbolag inte är blyga. De går under radarn då de gömmer sig bakom de stora elnätsbolagen Ellevio, Vattenfall och E.ON. Många menar att dessa vinster behövs i den kommunala budgeten och om de hämtas in via dolda skatter som elnät, vatten, sophämtning etc eller via skattsedeln är hugget som stucket. Det tycker inte jag – varje verksamhet i kommunen ska stå på egna ben och redovisas öppet.