Kapacitetsmekanism riskerar skapa ond cirkel

Kapacitetsmekanism riskerar skapa ond cirkel

Kapacitetsmekanism eller inte är frågan som väcks allt oftare. Lars Bergman, professor vid Handelshögskolan i Stockholm, menar att det vore dumt att i detta läge förändra marknadsdesignen. Vi vet inte vart utvecklingen tar vägen och risken är att en ond cirkel skapas som kräver fler regleringar.
– Min bedömning är att man borde vänta och se innan man gör något.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Lars Bergman har borrat sig ner i kapacitetsfrågan. På uppdrag av EFORIS har han gått igenom aktuell forskning och aktuella studier på området.
– Pristoppar och risken för kapacitetsbrist har att göra med vind- och solkraftens väderberoende variationer. Mycket av diskussionen om kapacitetsmekanismer handlar om hur man ska klara pristopparna och också hur dessa svängningar ska kunna balanseras. På sommaren kan kombinationen sol plus vind producera mer än behovet. Då handlar det inte bara om toppeffekt utan även att vi ska klara stora varierande produktionsnivåer. De här frågorna gör att det finns en stor diskussion om kapacitetsmekanismer på de olika elmarknaderna i Europa, säger han.

Lars Bergman menar att det finns tre linjer. Den första är ekonomerna som menar att Energy only-modellen funkar, men då måste man acceptera väldigt stora svängningar. Framför allt måste man acceptera perioder, sannolikt korta, med mycket höga priser.
– Om man accepterar detta och investerarna tror att marknadens aktörer och politiker ska acceptera de stora svängningarna, så ska det inte uppstå några bristsituationer i en sådan här modell menar ekonomerna, säger Lars Bergman.

Den andra linjen står organisationer och myndigheter för. De menar att effektfrågan är ett problem som måste hanteras koordinerat mellan Europas länder, för att att inte den gemensamma marknaden ska äventyras. Den här inriktningen har fokus på att få till integrationen. Den tredje inriktningen står kraftföretagen bakom.
– Priserna pressas av mer vindkraft och solkraft på grund av överkapacitet och det pressar lönsamheten. Kapacitetsmekanismerna skulle hjälpa till att täcka deras kostnader, säger Lars Bergman.

Oavsett vilket ben man står på är Lars Bergmans råd att inte göra något med dagens marknadsdesign.
– Man bör vänta och se. Om man skulle införa handel med effekt i form av en kapacitetsmekanism så är grundläggande att reglera hur mycket effekt som måste finnas. Det innebär en återreglering av viktiga delar av marknaden. Det är en risk att det kommer att krävas fler ingrepp på marknaden och då blir det en ond cirkel, säger han och fortsätter:

– Det är också risk för att man bygger för mycket kapacitet på produktionssidan samtidigt som man missar möjligheterna att utnyttja den flexibilitet som finns, men som inte utnyttjas på efterfrågesidan.

Lars Bergman beskriver tre inslag på dagens nordiska elmarknad som talar för att vi borde låta saker bero.
1) Vi har redan har en strategisk reserv i form av effektreserven och den är väl inarbetad. Den har förlängts till 2025 och marknaden förväntar sig troligen att den kommer att förlängas så länge den behövs.
2) Vi vet inte i dag hur stor andel vind det kommer att bli. Kraftslaget brottas med lönsamhetsproblem och när den uppnår en viss andel av produktionsmixen tillkommer den så kallade kannibaliseringen. Det innebär att vindkraftsägarnas möjligheter till intäkter begränsas av att det är för mycket produktion och priset sjunker, det vill säga att flertalet vindkraftverk är i drift samtidigt, även under perioder med låg efterfrågan.
3) Vattenkraftens möjlighet att vara flexibel och balansera kraftsystemet.

De här tre faktorerna talar för att vi inte vet hur stort problemet kommer att bli och om dagens marknad klarar av det eller inte.

Hur lång tid behöver man vänta för att se vad som händer?
– Det är ingen tidsfråga utan det handlar om att se hur marknaden fungerar. Men det är klart att om det blir en snabbavveckling av kärnkraften då kommer vi att se enorma pristoppar och obalans som kanske kommer att leda till oreda. Då måste möjligen statsmakterna ingripa, men jag har väldigt svårt att tro att man ska låta det gå dithän med kärnkraften. Låt oss säga att regeringen i stället tar bort effektskatten, det skulle påverka kärnkraftsägarnas intäkter väldigt mycket, säger Lars Bergman och fortsätter.

Finns det hopp om att de svenska politikerna kommer att ha den is i magen som du efterfrågar?
– Hittills har politikerna stått emot.

Men i det europeiska perspektivet
är Lars Bergman inte lika hoppfull. Han tror inte att diskussionerna runt om i Europa kommer att leda till något annat än att vi kommer att få se regleringar av kapacitet.
– Jag tror att många länder kommer att införa egna kapacitetsmekanismer. Bekymren kring intermittent kraft kommer att göra att man inför nationella lösningar och det hindrar integrering av EU:s elmarknader. Men det kommer inte att bli bra, Ryssland är ett väldigt belysande exempel på hur en sådan här mekanism kan äventyra handeln.

Ryssland har genom det sätt man hanterar sin kapacitetsmekanism kraftfullt strypt handeln med Finland. Ryssland vill få betalt för den kapacitetsreserv som de tillhandahåller och har i praktiken lagt till en exportavgift på den el landet producerar. Risken är att vi kommer att få se samma effekter inom EU och mellan elmarknaderna där, menar Lars Bergman.
– Det är en risk, samtidigt får man säga att viljan inom EU att integrera de olika elmarknaderna är stark. Det finns till exempel en priskoppling från Portugal till Finland, det är en väldig integrationsprocess som pågår.

En fråga som oroar Lars Bergman i läget som vi befinner oss med krav på utveckling är kraftindustrins försämrade lönsamhet.
– Det som mest bekymrar kraftindustrin är att förändringarna har kommit så snabbt. Ta till exempel kärnkraften; höjd effektskatt, högre kärnavfallsavgifter och högre krav på säkerhet i kombination med lågt elpris har försämrat kärnkraftsverkens lönsamhet. Det här är inte bra och handlar inte primärt om vad man tycker om kärnkraft, för det är inte bra att ha en luspank kraftindustri. Det finns en oerhörd kompetens i kraftindustrin som behövs för omställningen. Om de är hämmade av svag lönsamhet och kreditrating är det inget som gynnar utvecklingen, säger Lars Bergman.

2 Kommentarer
Daniel Löfstedt
Av Daniel Löfstedt
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Carl Erik Magnusson skriver:

    Lars Bergmans slutkläm är bra: Ingen tjänar på en luspank kraftindustri. Att dessutom förslösa den enorma kompetens som finns i branschen vore illavarslande – pågående förstöring av kunskaps- och utbildningskapital i kärnkraftsbranschen är ett faktum sedan kärntekniklagens dagar. Dessutom förskingras realkapital genom förhastad nerläggning av nyligen uppdaterade anläggningar.
    Bergman kommenterar handelshinder med Ryssland, som ju är väl kända. Men än värre är hinder inom EU; Tyskland motarbetar dansk vindkraft vid överkapacitet och överbelastar det tjeckiska nätet vid transitering söderut. En integration i stor skala kräver oerhörda investeringar; man får en föraning genom att jämföra nätavgiften med förbrukningsavgiften på sin elräkning.
    Beträffande kraftreserven så ingår som en del en neddragning av processindustrins produktion; redan vid vinterns köldknäpp drog Stora Enso ner i Kvarnsveden och Hylte mot ekonomisk kompensation, en form av industristöd för att inte producera. Stöd kan vara ett snabbt sätt att tjäna pengar (det vet vindkraftindustrin) men det är väl på produktion vi lever.
    Att det finns en risk för nationella särintressen även inom EU när det kniper ser vi på dagens flyktingsituation – överenskommelser hålls inte.
    Bergaman säger att “förändringarna har kommit så snabbt” – javisst. Och ändå har frågan om halva Sveriges effekt-och energiförsörjning dragits i långbänk sedan början av 80-talet. Var finns viljan? Var finns rationaliteten? Var finns det politiska modet?
    I Stockholm rådde i början av 1800-talet ofta brödbrist trots god tillgång på brödsäd. Varför? Jo, de flesta av de många väderkvarnarna runt staden stod stilla vid svag vind. Är detta vad vi har att se fram emot: En “efterfrågan” som styrs av tillgången? Den gången löses problemet med ångdrivna “eldkvarnar”. Är det dit vi åter är på väg?
    ”To everything turn, turn, turn!
    There is a season – turn, turn, turn
    And a time for every purpose under heaven
    A time to build up, a time to break down
    A time to gain, a time to lose….”

  2. Daniel. Torstensson skriver:

    Så professorn tycker att vi ska hoppas på att det löser för Sveriges viktigaste infrastruktur. Jag skulle nog föredra att någon tar ansvar för den långsiktiga elförsörjningen. Varför inte elhandlarna, om man vill ha en marknadslösning?