“Återbindningstiden borde stå i fokus”

“Återbindningstiden borde stå i fokus”

“I mina ögon talar man med dubbel tunga om man accepterar återbindningstider som är längre än 25-30 år och särskilt om det handlar om ett ökat uttag av vedråvara”, skriver Per Kågeson i ett debattinlägg om bioenergin.

Efter att ha följt den diskussion om effekten på klimatet av förbränning av biomassa som Harry Frank inledde måste jag konstatera att samtliga debattörer har rätt i åtminstone något avseende. Men ingen av dem ger en komplett bild. Frank har förstås rätt i att den koldioxid som frigörs vid förbränning av biomassa inte skiljer sig från molekyler som bildas vid förbränning av fossila bränslen. Därför vore det, som också Runar Brännlund är inne på, vara bäst med dubbel bokföring där hänsyn tas både till faktiska utsläpp och till bindning av koldioxid till nya träd. Kjell Andersson menar att det vore meningslöst att låta all skog stå orörd eftersom det skulle leda till avtagande tillväxt och bindning av kol och till att träden till slut dör varefter koldioxiden frigörs under förmultningsprocessen. Hans invändning är förstås relevant.

Läs tidigare inlägg i debatten om bioenergin:
Harry Frank: Utsläpp kan inte bekämpas med utsläpp
Kjell Andersson: Klokt skogsbruk ger största klimatnyttan
Runar Brännlund: Koldioxidskatten borde vara vad den heter

Andersson framhåller att det svenska skogsbruket sedan lång tid binder mer kol än vad som frigörs till följd av avverkning. Under åren 1990–2017 har det årliga nettoupptaget legat mellan 29 och 46 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Men Andersson förefaller inte vara intresserad av den fråga som Brännlund diskuterar, nämligen vilken lagring i träd och skogsmark som samhällsekonomiskt vore optimal. Han avstår också från att kommentera Franks fråga om vad som är en rimlig återbindningstid (payback time).

Med tanke på att det nu börjar bli mycket bråttom om vi globalt ska kunna förhindra medeltemperaturen från att överstiga den förindustriella nivån med mer än 1,5-2 grader Celcius, borde frågan om återbindningstiden stå i fokus. Ytterst handlar det om att hindra att halten av koldioxid i atmosfären når en nivå som utlöser en ”triggerpunkt”. Mitt intryck är att bioenergibranschen och skogsföretagen gärna framhåller betydelsen för klimatet av deras verksamhet så länge de inte förhindras att öka avverkningarna. I mina ögon talar man med dubbel tunga om man accepterar återbindningstider som är längre än 25-30 år och särskilt om det handlar om ett ökat uttag av vedråvara.

Oroväckande i detta sammanhang är att riksdagen i början av året fattade beslut om att rapporteringen av de svenska skogarnas kolupptag till EU enligt LULUCF-förordningen ska utgå från en högre avverkningstakt än den som lett till hög nettoinlagring av kol under senare tid. Beslutet stöds av skogsindustrierna, skogsägarrörelsen och Skogsstyrelsen. Men regeringen hade med stöd från Naturvårdsverket föreslagit att man istället, baserat på historiska data, skulle sätta gränsen för avverkning vid 90 procent av tillväxten.

Runar Brännlund understryker att skogen har ett värde både som kolsänka och som råvara för bioenergi och andra skogsprodukter. Därtill kommer förstås värdet av skogsmarkens bidrag till rekreation, turism, bärplockning och bilogisk mångfald.  Han poängterar att det bara är en del av de produkter och tjänster som skogen genererar som värderas på marknader. Om en skogsägare låter skogen stå kvar och växa, så ersätts han inte för klimatnyttan, och den som bränner bioenergi behöver inte betala för den negativa klimateffekten.

Enligt Brännlund är lösningen på problemet att göra de nyttor och kostnader som inte värdesätts, synliga för aktörerna. Han tänker sig ett system med koldioxidskatt på alla utsläpp, även de som kommer från förbränning av biomassa, och en motsvarande ersättning till markägarna för den tillväxt av skogen som binder ytterligare koldioxid. Brännlund går dock inte närmare in på hur detta ska bli möjligt. Redan att beskatta all förbränning, t.ex. av småskalig vedeldning, vore komplicerat. Att betala för bindningen av kol till träd och mark är ännu svårare, eftersom det kräver att man kan beräkna den årliga bindningen för alla typer av växtlighet och för olika biotoper och med hänsyn tagen till växtsäsongens varierande längd. Och inventeringen måste förstås gälla varje enskilt skogsinnehav. Även om man kanske kan utveckla någon form av schablon blir det nog väldigt svårt.

En rimlig näringspolitisk avvägning kan vara att se till att Sverige fortsätter att öka skogens förråd av kol i samma takt som under senare år. Därtill vore det förstås en fördel om en växande andel av den avverkade skogen kan användas för framställning av sågade varor som utnyttjas i produktion av nya hus och andra varaktiga träkonstruktioner. Därigenom används större delen av trädet för uppbyggnad av långvariga kolsänkor. I syfte att skapa incitament för detta skulle Sverige (liksom importländerna) kunna överväga någon form av statligt finansierad premie till sågade trävaror.

Oavsett om träden används för framställning av pappersmassa eller till sågade trävaror är det viktigt att utnyttja resterna för olika energibehov. Men stubbar och mindre grenar bör lämnas i skogen. Stubbrytning medför risk för betydande läckage av markens kolförråd och bör i princip inte tillåtas. Dessutom är den biologiska nedbrytningstakten mycket långsammare för stubbarna än för grot.

Ytterst är det marknadspriserna som kommer att avgöra hur mycket som avverkas liksom hur mycket av toppar och grenar som lämnas i skogen. Illavarslande i detta sammanhang är att energimyndigheten valt att sätta den avgift som drivmedelsföretag som inte klarar reduktionsplikten måste betala till 5 kronor per kg koldioxid för bensin och 4 kr för diesel. Det innebär att ett kilo koldioxid i detta sammanhang värderas ungefär dubbelt så högt som den totala beskattningen av de fossila drivmedlen (energiskatt + koldioxidskatt) som för bensin motsvarar 2,84 kronor per kilo koldioxid och för dieselskatten 1,89 kronor per kilo. Den höga straffavgiften skapar en mycket hög betalningsvilja som kan leda till att biomassan inte används på ett samhällsekonomiskt optimalt sätt. Andra användningsområden kan få svårt att konkurrera om råvarorna och priserna kan komma att nå en nivå där nettoavverkningen hamnar på en klimatmässigt skadlig nivå.

Detta gäller inte bara effekten av vår efterfrågan på inhemska råvaror utan påverkar också importen. Sverige har redan den globalt sett i särklass högsta förbrukningen av HVO baserad på palmoljeprodukter. Och detta trots att EU-kommissionen i en analys av biodrivmedel med befarad hög indirekt markpåverkan konstaterar att användning av palmolja för framställning av biodrivmedel leder till högre utsläpp av koldioxid än förbränning av fossila drivmedel. Norge och Frankrike har tagit konsekvenserna av detta och accepterar inte längre palmolja och PFAD. Men Sverige har inte lagt om kursen trots att riksdagen vid antagande av det klimatpolitiska ramverket uttalade att ”etappmålen för utsläppens utveckling inom landet får inte nås på ett sätt som medför att utsläppen av växthusgaser istället ökar utanför landets gränser”. Detta är illavarslande och visar att politikerna inte är seriösa i sitt förhållningssätt till användningen av biomassa inom klimatpolitiken!

 

 

 

1 Kommentar
Av Per Kågeson
fil. dr. i miljö- och energisystemanalys
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Paul Ingvarsson skriver:

    Att använda skogens produkter i form av sågade varor är speciellt intressant vid husbygge då cement kan ersättas. Då får man en hävstång vad gäller att minska CO2 -avtryck, förutom att träet kan lagras i storleksordningen 100 år.