DEBATT
Stöd till dåliga affärsmodeller kan leda till att produktion och elhandel som bär alla sina kostnader får försämrad lönsamhet eller i värsta fall tvingas slå igen. Det skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson med anledning av diskussioner om aggregatorer på elmarknaden.

En kollega och vän var inblandad i ett myndighetsprojekt och bland annat skulle de studera affärsmodeller i den cirkulära ekonomin. Min vän hade påpekat det självklara att intäkterna för en affär måste vara större än kostnaderna. Svaret från myndigheten var ”ja, vi förstår det. Men vi måste komma på ett sätt att generera lönsamhet genom en annan affärsmodell, ett nytt sätt att räkna så att lönsamhet skapas även i de fall intäkterna är lägre än kostnaderna”.

Det fick min vän att fundera på hur sunt projektet faktiskt var. Om det är sättet att räkna som skapar lönsamhet och inte det grundläggande villkoret att kostnaderna ska vara lägre än intäkterna, då har man byggt in problem för framtiden som någon kommer att behöva betala för.

I takt med att vi nu låter politiken bestämma alltmer av hur penningströmmarna ska gå på elmarknaden så kan vi i Sverige få ganska stora liknande problem.

En affärsmodell innehåller många olika delar. Den måste ha en produkt som kunder vill ha, ett sätt att nå kunderna på, bra relationer till leverantörer etc. Men om vi för potentiella investerare vill beskriva en affärsmodell finner vi i botten, i själva fundamentet för affärsmodellen, alltid intäkter och kostnader.

Eftersom vi i Europa har bestämt att nätföretagen inte får göra affärer med elkunderna annat än för transport av el sitter vi i den besvärliga sitsen att ett naturligt partnerskap när det gäller flexibilitets- och effektiviseringsåtgärder saknas. Även om det finns uppenbara synergier med att nätbolagen har allt smartare mätare hemma hos kunderna och kanske kan vidareutveckla affärsmodeller genom olika kunderbjudanden är det förhindrat av lagstiftning.

Det näst bästa (eftersom vi lagstiftat bort det sannolikt bästa alternativet) är då att elhandlare arbetar med sina kunder för att på olika sätt skapa värden som kan säljas på olika stödtjänst- och flexmarknader. Det skulle kanske kunna vara lönsamt för elhandlare och kunder att tillsammans generera priskänslighet och flexibilitetstjänster.

Hos Europas elmarknadsreglerare saknas ofta tanken att flexibilitetstjänster enklast uppstår i synergi med andra tjänster. Om inte elhandlare automatiskt utvecklar affärsmodeller för sådana tjänster borde vi dra öronen åt oss. Så om tjänsten inte uppstår spontant, utan statlig inblandning, kanske det i botten inte finns en vettig affär. Vi har ingen anledning att tro att det saknas konkurrens bland elhandlare, eller för den delen att svenska elhandlare har speciellt svårt att förstå de nya koncepten eller avgöra om det finns en affärsmodell som kan bära sig.

För att råda bot på detta försöker EU genom olika legala krumbukter få till en ny roll på marknaden – kallad aggregator – som ska göra det här jobbet.

En aggregator saknar de möjligheter till synergier som nätbolag och elhandlare har. Ett elnätsbolag har en fysisk koppling till kunden, och en elhandlare sköter kundens elleverans. En aggregator som dessutom tänker sig att skapa värde genom att till exempel sälja efterfrågereduktion kommer ofta att inkräkta på någon annans affärsmodell. Om aggregatorn säljer en efterfrågereduktion när elen egentligen ingår i ett avtal med elhandlare inkräktar aggregatorn på elhandlarens affär, och orsakar därmed ekonomisk skada för elhandlaren.

Första gången sker intrånget när du minskar såld volym vilket skapar obalanser, och eventuellt sker ett andra intrång om efterfrågan bara flyttas och du får en oväntat stor förbrukning för att kompensera för den tidigare neddragningen, vilket också skapar obalanser. Detta är en kostnad som borde resultera i en kompensation från aggregatorn till elhandlaren om vi inte fullständigt ska göra det omöjligt att vara elhandlare i Sverige. Aggregatorn har bland annat därför högre faktiska kostnader för att genomföra samma affär som till exempel ett elhandelsbolag skulle kunna göra.

Det är viktigt att notera eftersom hindret för vissa flexibilitetstjänster i det europeiska kraftsystemet inte är avsaknad av intäkter utan högre faktiska kostnader. Aggregatorns aktiviteter skapar obalanser hos elhandlaren vilket genererar kostnader. Den samhällsekonomiska effekten blir dock densamma: kostnaderna ökar. Med mindre än att intäkterna som kan genereras på elmarknaden är högre än de av aggregatorn skapade verkliga kostnaderna, så är aggregering ingen bra idé ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men krafterna för att vi med statlig hjälp och reglering ska sjösätta dåliga affärsmodeller är starka och ihärdiga. Ett ”nytt” koncept är att återföra medel till olönsamma aggregatorprojekt genom att beräkna en så kallad nettonytta (net benefit).

Efterfrågereduktion bjuds in på marknaden som vore det ett utbud redan idag genom avtal mellan stora elkunder och elhandlare. Då sker det på kommersiell grund och vi kan anta att krävs ganska höga elpriser. Alla bud som är lägre än marknadspriset har bidragit till att sänka priset jämfört med den kontrafaktiska situationen om budet inte alls lagts. Men, och detta är inget litet men, en del förespråkare för aggregatormodellen anser att den prisminskande effekten borde tillgodoräknas aggregatorerna som ett skapat värde utöver den efterfrågereduktion som redan sålts.

Förutom det felaktiga i det synsättet (jag återkommer till det) så kommer detta leda till att efterfrågereduktion bjuds in under sina egentliga kostnader. Sådan prisdumpning kan i förlängningen leda till att produktion och elhandel som bär alla sina kostnader får försämrad lönsamhet och i värsta fall tvingas slå igen. Det inses lätt att tveksamma affärsmodeller framtrollade med dubbelräkning av värdeskapandet kan bli ett fall av att dåliga affärsmodeller driver ut hälsosamma dito.

För att det ska vara ett värdeskapande utöver det vanliga så måste det finnas effekter som inte ingår i prisbildningen, vilket förespråkarna av net-benefitberäkningen hävdar. Jämför med om grannen har en biodling som bidrar till att dina fruktträd och blomster frodas. Om du inte betalar för binas tjänst så finns det inte reflekterat i biodlarens intäkter och kostnader fastän det finns en samhällsekonomisk nytta med bina. Om sådana effekter finns och inte belönas får samhället för få bikupor.

Det är tveksamt om det finns några sådana effekter i aggregatorfallet. Om aggregatorn bjudit ärligt, det vill säga ett bud som täcker alla dennes kostnader, så har den i de fall marknaden accepterar budet belönats med täckning för sina kostnader (inklusive en rimlig avkastning).  Om budet inte täcker alla de kostnader aggregatorn förorsakar riskerar vi prisdumping och samhällsekonomisk förstörelse av kapitaltillgångar och goda affärsmodeller.

God konkurrens har alltid denna prissänkande effekt, och ersätts inte speciellt för detta.  Vi tillåter och eftersträvar konkurrens på marknader därför att billigare tekniker ska tränga ut dyrare. De samhällsekonomiska vinsterna finns redan i den stund detta sker.  Att trolla med icke-existerande eller dubbelräknade värden förändrar inte detta faktum. Om vi gör dubbelräkning och subventioner till en norm är det svårt att veta vilka verksamheter vi till slut får kvar.