Debatten om havsvindkraftens roll och plats i elsystemet håller i sig. Frågan avgörs dock knappast av debattörerna, utan av den faktiska fysiska verkligheten och finansiärernas riskbenägenhet. Regeringens energirådgivare Maja Lundbäck efterlyser ett mer utvecklat sinne för proportioner.
Betraktar man den aktuella havsvindkraftsdebatten, är det svårt att undvika intrycket att den bärs mera av visioner och förhoppningar än av verklighetens krassa förutsättningar. Sammanfattningsvis syns ett ointresse för proportionerna i utbyggnadsplanerna, för de fysiska kraven på elsystemet och för kostnaderna. Inte heller det skärpta säkerhetsläget ges heller alltid så stor tyngd. Och framför allt förs sällan på tal varför så få av projekten hittar finansiärer.
Inledningsvis, som Second Opinion återkommit till, kan konstateras att den faktiska efterfrågan på el inte ökat i Sverige på snart 40 år. Inte heller hittills under 2024, trots alla propåer om hur bråttom det är att bygga ut elproduktionen, syns någon som helst trend mot ökad elanvändning. Vilket återspeglas i att elpriserna under 2024 varit de lägsta på många år och i att inte ett enda investeringsbeslut i ny vindkraft fattats i Sverige under de senaste två kvartalen.
Det finns ingen som kan bygga ny storskalig produktion av el i Sverige under 70 öre/kWh, förklarade Industrikrafts vd Tom Erixon på den här sajten i en mycket uppmärksammad artikel i början av oktober.
Nyheterna om problem och senareläggningar av de stora energikrävande omställningsprojekten i Sverige har som bekant även haglat under det senaste året. Och som Second Opinion återkommande uppmärksammat har samma typ av nyheter varit legio även från Danmark, det land som väl mer än något annat byggt sin profil på gröna energisatsningar.
Till detta det relevanta faktum att pensionsfonder och andra investerare bedömer risken i vindkrafts- och vätgasprojekten vara för stor, med hänvisning till de låga elpriserna och den höga politiska risken. I Danmark har pensionsbolagen efter miljardförluster själva varnat för att den politiska miljön inte tillräckligt snabbt klarar att fånga upp signalerna från finansmarknaden. Och den danska finanstillsynen har upprepat varnat pensionsbolagen för att låta sig bländas av det samhällsansvar som sektorn gärna stoltserar med genom de gröna investeringarna.
Man må tycka vad man vill om den gröna omställningens nödvändighet, men så ser verkligheten i dagsläget ut för dem som enligt debattörerna borde agera.
En god idé kan vara att lyssna närmare på hur Maja Lundbäck, regeringens rådgivare i energifrågor, beskriver frågeställningarna, något hon bland annat gjorde nyligen på mikrobloggen X, med kommentarer om varför regeringen sade nej till tretton havsvindkraftsparker i Östersjön.
Hennes första påpekande handlar om just proportioner. Enligt Svenska kraftnäts kartläggning under 2023 fanns då minst 57 större svenska havsbaserade vindkraftsprojekt i olika utvecklingsfaser. Den summerade potentialen för utvecklingsområdena, när avdrag gjorts för överlappningar mellan projekt, uppgick till minst 110 GW (motsvarande 100 kärnkraftverk). Svenska kraftnäts rapport innehåller den här tabellen:
Maja Lundbäck gör jämförelsen att Storbritannien i dag har omkring 16 GW havsbaserad vindkraft och en stor ambition att få in 50 GW. Danmark har 2,7 GW i drift och planerar för 10 GW.
”110 GW är otroligt mycket. Mer än dubbelt så mycket som Sveriges nuvarande installerade produktionskapacitet (50 GW). Svenska kraftnäts uppskattning att planera för cirka 30 GW innebär mycket stor tillkommande elproduktion. Betydligt större än både 2 och 10 kärnkraftsreaktorer (cirka 2,5 GW – 12 GW)”, säger hon och påpekar att maxeffekten i Sveriges elsystem i dag ligger på omkring 25 GW.
Det kan angående Norge påpekas att den norska regeringens egen energimyndighet NVE nyligen närmast totalsågat det officiella havsvindkraftsmålet. Om inte en dramatisk teknologiutveckling eller ett dramatiskt kostnadsfall sker, kan man räkna med att bara 6 GW av den meddelade ambitionsnivån 30 GW havsvindkraft kommer att vara utbyggd 2040.
Svenska kraftnät påpekar i sin rapport en annan väsentlig parameter: Eftersom det dimensionerande felet för det svenska nätet är 1,4 GW får den maximala effektinmatningen per fack i elnätet inte överstiga den effekten. Den samlade maximala effektinmatningen från produktionsanläggningar och utlandsförbindelser till en enskild station får normalt inte överstiga 2 GW.
En tredje väsentlig parameter är hur mycket av den installerade kapaciteten som verkligen kan förväntas vara tillgänglig vintertid. Storbritannien räknar med 2,3 GW av den installerade kapaciteten 16 GW, alltså 14 procent.
Maja Lundbäck hänvisar till att regeringen häromdagen aviserade beslut om två nya uppdrag för att väderberoende produktion som ansluts till systemet framöver ska kunna utnyttjas mer effektivt, dels genom uppdaterade tekniska specifikationer, dels genom förslag till incitament.
Maja Lundbäcks andra tema på X gäller vindkraftens samexistens med försvaret. Ingen har väl undgått de protester som kommit från vindkraftsbranschen och Svenska kraftnäts tidigare generaldirektör Mikael Odenberg efter nej-beskedet till de tretton havsvindkraftsparkerna.
Maja Lundbäck refererar också här till andra länder, som Storbritannien, Estland och Finland, vilka alla gett negativa besked av samma typ till havsvindkraftsprojekt. Till exempel har det finländska försvaret sedan 2011 har sagt nej till 325 vindkraftsprojekt, varav 16 till havs.
”Den lagstadgade områdesövervakningen måste gå att genomföra, betonar man från Försvarsmaktens sida. […] Varje vindkraftverk på land och till havs påverkar försvarets möjlighet att övervaka Finlands territorium. I de flesta fall är påverkan så liten att den kan kompenseras, men alltid är det inte möjligt”, enligt finländska Yle.
Maja Lundbäck kontrar för sin del kritiken med att försvarsmakten i Sverige redan samexisterar med 16,3 GW vindkraft, ”väldigt mycket vindkraft om man jämför med övriga länder […] Att Sverige har lyckas bygga så mycket elproduktion i form av landbaserad vindkraft och solkraft på kort tid är ett styrkebesked.”
Hon rekommenderar läsning av Svenska kraftnäts rapport om hotbilden: ”Elproduktion är en utsatt infrastruktur avseende sabotage, underrättelse och i krig. Att göra anläggningar till militära mål i dagens läge är något alla behöver fundera över en och två gånger.”
Det kan tilläggas att frågan är större än bara den om elkablar mellan vindkraftsparkerna och fastlandselnätet. Baserat på hotbilden behöver elinfrastrukturen till havs kontinuerligt övervakas, all involverad personal säkerhetsgranskas och beredskap finnas för olika typer av incidenter. Frågan bör också ställas hur försäkringsbolag, banker och investerare ser på de risker det innebär att bygga i ett säkerhetspolitiskt så känsligt område.
Betyder de här svårigheterna att omställningsprojekten inte längre har någon framtid? Inte nödvändigtvis, enligt Eirik Winter, Nordenchef för en av Europas verkliga storbanker, BNP Paribas.
I en intervju i Dagens industri menar han att det är naturligt att marknaden är avvaktande just nu, med tanke på de låga energipriserna. ”Jag skulle bli förvånad om det här skulle ha någon avgörande påverkan på industrins avsikter. Företagen har en förmåga att kunna ändra sig och hitta nya vägar. Vissa saker kanske kommer att utformas på ett annat sätt”, säger Eirik Winter.
***
Foto: OX2
5 Kommentarer
5 Kommentarer
Einar Fjellman
19 november, 2024: 10:54 f mNågra enkla siffror eller ens ungefärliga beräkningar på de sammanlagda kostnaderna för vindkraftel har aldrig presenterats, varken av politiker, myndigheter eller expertis. Varför? undrar Harry Frank. Jag misstänker att det helt enkelt rör sig om egennytta. Siffrorna finns säkert redan hos politikens egna experter eller hos de stora energiföretagen men är så deprimerande att man inte vill publicera. Inget företag vill slå undan benen för den egna verksamheten, politiker vill inte skylta som dödgrävare för en industri som i två årtionden av miljörörelsen och flera partier hyllats som oumbärlig för att klimatmålen skall nås.
Kungliga vetenskapsakademiens energiutskott anordnade under några år på 2010-talet seminarier, gratis och öppna för alla, där ämnet var den nyligen beslutade (2009) vindkraftutbyggnaden och dess konsekvenser för vår elförsörjning. Harry Frank var medlem i energiutskottet och minns säkert hur mangrant politiken höll sig undan från dessa seminarier. Vetenskap och elementära skolkunskaper i fysik visade sig kunna ifrågasätta de sanningar som bar fram den våg av vindkraft som sköljde över landet. Alltså bäst att blunda och inte låta sig besmittas av tvivel. Vindkraft har tyvärr fortfarande ett hårt grepp om stora delar av befolkningen. Vinden kostar ju inget.
SvaraRobert Hedman
16 november, 2024: 11:26 e mAtt fokusera på att det finns (fanns) projekt på 110GW på bordet för jämförelse vilseleder. Ingen – varken projektörerna eller någon annan – har någonsin räknat med att någon majoritet av dessa ska få tillstånd. Varför föra långa resonemang om hur orimligt det är med 110GW när det inte är aktuellt? Det är ju enbart en konsekvens av "In Sweden, we have no system".
En park på 2 GW som ansluts mot exempelvis Blekinge, för en kombinerad inmatning mot regionnät, stamnät och direkt mot grön basindustri, såsom Statkrafts planerade projekt i Karlshamn, hade gjort en enorm skillnad för situationen i Sydsverige. Särskilt om det gått att hitta en affärsmässig lösning för "grön flexibel baskraft" med en lägsta (2-300MW?) och en högsta (1,4GW) inmatning på stamnätet. Nu får vi kanske aldrig veta. Med O3 20 mil norrut i stamnätet och ett Öresundsverk 13 mil i andra riktningen bör "fysikens lagar" inte vara i fara vid en sådan anslutning. Men räkna gärna ni som kan. Kombinerar vi det med det arbete som genomförs för att utreda möjlig ny kärnkraft i Blekinge, så finns ytterligare goda förutsättningar att mata in även vind.
14% av 2 GW är ändå 280 MW. Hand upp den som tycker att det vore irrelevant i SE4 idag och framöver. Så lite som 100 MW hade fortfarande varit mycket vid ett höglastläge, jämfört med 0.
Efter 15 år i Försvarsmakten och nu 2 år med intensivt arbete kring samexistensfrågor kan jag bara konstatera att det extremt svaga intresset och engagemanget från Regeringen och Försvarsmakten i att utforska samexistenslösningar är det som provocerar mest när ett sånt här besked kommer. Ja, Försvarsmakten har sammanställt problembilden på längden och tvären. Det har de ägnat sig åt de senaste 15 åren. Alla förstår att det finns omöjliga områden och utmaningar. Men när försvarsindustrin, FOI och akademin samfällt och frustrerat indikerar att Försvarsmakten antingen är ointresserade av lösningar, eller enligt min egen erfarenhet även aktivt motarbetar initiativ – då är problemet bredare än vad Maja, Ebba, Ulf och Pål har beskrivit. Det som borde oroa oss mest i det här säkerhetspolitiskt svåra läget är den bristande förmågan att tänka innovativt, nytt och långsiktigt. Det har för övrigt Försvarsminister Pål Jonsson tidigt uppmärksammat och förtjänstfullt lagt fram försvarsinnovationsinitiativet.
Till detta finns en vida spridd bild inom Försvarsmakten om att den havsbaserade vindkraften projekteras, byggs, ägs och/eller driftas direkt eller indirekt av utländska makter (läs Ryssland, Kina), eller att dessa i vart fall skulle få tillgång till känslig information från projekt och parker. Brigadgeneral Krohne har gett uttryck för den, konteramiral Ewa Skoog Haslum likaså. Det är anmärkningsvärt att konspirera på det sättet mot helt legitima, europeiska statliga och privata bolag som spenderar tiotals miljoner kronor på att projektera vindkraft i svenska vatten. Vad säger det om kunskapsläget i Försvarsmakten?
Avslutningsvis – kriget i Ukraina har tydligt visat att all energiinfrastruktur utgör militära mål. 15-30% självförsörjningsgrad i Sydsverige är ett större problem i krig än om enskilda parker skulle slås ut. Ryssen når det mesta av vår kritiska energiinfrastruktur med sina vapensystem och att vi inte har ett luftförsvar för stamnätet är ingen hemlighet.
SvaraHarry Frank
15 november, 2024: 11:39 f mOm jag hade arbetat kvar på ABB så skulle det inte ta många dagar för att ta fram kostnaden för ett havsbaserat vindkraftverk i formen Mkr/kW. HVDC strömriktarna 2 st en i varsin ände av en DC sjökakel Mkr/kwW. DC kabel säg 525 kV i form av Mkr/kW/m och slutligen backupeffekten när det inte blåser i form av en gasturbin på land också Mkr/kW.
SvaraVarför kommer inte sådana enkla siffror fram idag ? Svenska kraftnät kan ju ta fram detta genom förfrågan och presentera dem.
krister pettersson
15 november, 2024: 10:15 f mELSPOTPRISET i SE4 var hundra gånger högre än i SE1 den 6/11 läser vi i Sydsvenskan (8/11). Texten handlar om hur illa det är, att det inte får byggas tolv vindkraftparker runt Skåne. Bara en enda sådan park skulle fördubbla elproduktionen i Skåne – när vinden ligger på. Det skulle dämpa de höga elpriserna i SE4. Den 10/11 håller man med på ledarsidan – Försvaret borde kunna samsas med vindkraftsparkerna.
Uniper/Svenska Kraftnät håller på att “bygga om” (det från Vietnam återköpta) Öresundsverket, läser vi. Dettas max-effekt är bara 448MW – mindre än någon av nämnda vindkraftsparker. Det går på naturgas – elen blir både dyr och rik på CO2 – ändå kanske den bästa lösningen i ett krisläge, läser vi.
Är detta rätt? Hur är det då med fördubblad elproduktion av en enda park och dyr och CO2-rik el från Öresundsverket ?
På första frågan lägger Sydsvenskan numera på brasklappen “när vinden ligger på”. Jo – om “vinden ligger på” med ca 16 meter/sekund skall vindmöllorna kunna leverera sin maxeffekt, 1200 MW för t ex en Kattegatt Syd-park. Också många andra vindmöllor i Nordeuropa levererar på max. Elen blir billig – så billig, att vi kunder får betalt för att köpa den och göra av med den. Fast den andra delen av vår elkostnad, nätavgiften, blir inte billigare när det blåser eller med fler vindparker – tvärtom. Nätavgiften blir allt högre ju mer som skall nätanslutas och få elen kvalitetssäkrad.
I onsdags 6/11 – och under rätt lång tid – var det vindstilla på land. Och i norra Europa. Elspotpriset var uppåt sju kronor som värst. Hade då en 1200MW-vindkraftpark fördubblat elproduktionen? Skulle vi ha fått 2400 MW totalt i Skåne, alltså effekten från fyra Barsebäcksreaktorer, en jämförelse som ibland görs.
Nej – fysikens lagar ser inte ut så. Ty är det vindstilla, 0 m/s, ger ingen vindmölla el. Fast, det blåser ju mer på havet, kanske så mycket som 2 m/s. Får vi då vind-el så Skåne klarar sig? Eller …
En vindmöllas effekt varierar med tredje potensen av vindhastigheten. Så, om vind med 16m/s ger maxeffekten 1200MW för en hel park, ger hälften (8 m/s), 1200/(2x2x2)= 150MW. Och vid 2 m/s (åtta gånger mindre) blir det 1200/(8x8x8) MW=2,3 MW effekt från en sådan vindpark.
I ett “krisläge” – vindstilla på land och 2m/s på havet i norra Europa under flera dagar – kan vi alltså räkna med ca 30MW från 12 stora havsvindparker.
Jämfört med det, är 448 MW från ett nystartat Öresundsverk inte så litet, som texten menar.
När också verkets större turbin-generator ger bättre spänningsbalans, kan befintliga ledningar för transport av vatten- och kärnkraftsel från norr utnyttjas bättre. Det kan röra sig om 2-300 MW. Totalt alltså uppåt 700MW el till Skåne. Detta att jämföra med 12 vindkraftsparkers ca 30 MW – vid vindstilla på land och litet vind på havet.
Elen från Öresundsverket kommer från fossil naturgas. En tröst är, att naturgas med samma energimängd som kol- brunkol, bara ger hälften så mycket utsläpp. Med den extra tillförseln på befintliga ledningar av CO2-fri el från norr blir kanske utsläppen per MWh acceptabelt. Ja, väldigt mycket bättre än alternativet för mera el i Skåne: 12 vindkraftsparker till havs för 30MW, rejält högre nätavgift för alla anslutningar, och så riktigt skitig el från tysk-polska kol- och brunkolsverk
SvaraBengt Hellman
14 november, 2024: 5:32 e mMaja Lundbäck tänker fel. Anledningen att det finns så många stora projekt med havsbaserad vindkraft på gång i Sverige beror på att Sverige har unikt goda förutsättningar för havsbaserad vindkraft. Vi har stora havsområden, mycket större än folkrika länder som Tyskland och Polen har. När den fossila energin av klimatskäl måste bort behövs mycket förnybar fossilfro produktion. Den gröna omställningen kan skapa nyindustrialisering många jobb och exportinkomster för Sverige. En politik som stoppar en sådan utverckling ökar sårbarhet och försvagar ekonomin som är grunden för att bära att militärt försvar.
Svara