Ska vi nå ett fossilfritt Sverige är industrins processutsläpp en särskild utmaning. Fasta eller flytande biobränslen och el framhålls som den universella lösningen – ofta helt felaktigt. Okunskapen om vilka krav som vissa industrier har på bränslens egenskaper, och vilka de realistiska alternativen som idag erbjuds, är oroande.

Produktion av järn, stål eller vidareförädling av stål är några exempel där fasta eller flytande biobränslen inte är lämpliga. För att få tillräckligt höga temperaturer i ugnarna krävs ett högvärdigt bränsle men bränslet bör också vara rent och effektivt samt framförallt finnas tillgängligt till ett kommersiellt acceptabelt pris. Fasta biobränslen såsom flis och pellets med flera kan inte användas i dessa processer då de inte ger tillräckligt höga temperaturer.

De innehåller även aska som påverkar ugnarnas livslängd och kvaliteten på produkterna. Flytande biobränslen såsom metanol, etanol eller DME skulle kunna användas men som också kan medföra höga kostnader då konkurrensen med andra sektorer om dessa bränslen är stor. Utsläpp av stoft och kväveoxider innebär ökade miljöproblem och följdinvesteringar i reningsutrustning, samt ger en sämre arbetsmiljö.

Livsmedelsindustrin är en annan industri som många gånger har liknande krav. Även här krävs ofta höga temperaturer och snabb reglering. Dessutom finns särskilda lagkrav på bränslets kvalitet och renhet. För många livsmedelsproducenter är även minskade transporter viktigt. Att använda sig av fasta biobränslen innebär ofta många tungt lastade lastbilar varje dag för att hålla processen igång.

El är självklart en viktig energikälla för svensk industri och i vissa fall kan säkert en övergång till el vara en framtida lösning. Men, i många industriprocesser kan man inte uppnå önskade processförhållanden med el och inte heller kan el användas som råvara. Det innebär att el aldrig kan bli mer än en del av lösningen.

Kvar återstår de gasformiga energislagen. Naturgas och gasol används idag i mer än 2 000 svenska industrier, från små livsmedelsindustrier till verkstäder, tryckerier och stora stålindustrier. Gaserna har ersatt tidigare användning av olja eller kol. Gas är effektivt, rent och framförallt tillgänglig till ett konkurrensmässigt acceptabelt pris. Utsläppen av svavel, kväve och partiklar är försumbara och koldioxidutsläppen lägre.

Naturgas är även inom kemiindustrin viktig som råvara för produktion av exempelvis målarfärg och plast. Bränslena har dock fossilt ursprung och bidrar om, än lägre än kol och olja, även de till klimatpåverkan. Lösningen blir mer förnybara gasprodukter; biogas, biopropan, vätgas eller syntesgas.

Uppgraderad biogas – ett område där Sverige är föregångare – kan användas på samma sätt som naturgas och kräver därmed inga nya investeringar. Samma sak är det med gasol och biopropan. Processerna gör ingen skillnad på fossil eller förnybar metan och biogas används till viss del redan idag inom såväl stål-, kemi- som i livsmedelsindustrin. Utmaningen handlar om hur volymerna av dessa förnybara gaser kan öka och kostnaderna sänkas.

Sverige har stora möjligheter att öka produktionen av förnybar gas och tillgängligheten av densamma. Potentialen att producera till exempel biogas i Sverige är tiofaldig mot vad som görs idag. Långt ifrån allt avfall från hushåll, industrier, lantbruk och skog utnyttjas idag.

Det är därför dags att politiken går in med initiativ och nya former av styrmedel för att möjliggöra en mer storskalig produktion som kan öka volymerna och sänka kostnaderna för förnybara gaser. El och biobränslen är viktiga i energiomställningen men inte hela lösningen.

Industrins förutsättningar och specifika krav får inte nonchaleras bort genom okunskap. Gas spelar en viktig roll idag för svensk industri och transportsektor. Ska vi klara omställningen och nå målen måste gasens betydelse uppvärderas och förutsättningar för tillväxt förbättras.

Maria Malmkvist
Vd Energigas Sverige