Debatten om havsvindkraftens roll och plats i elsystemet håller i sig. Frågan avgörs dock knappast av debattörerna, utan av den faktiska fysiska verkligheten och finansiärernas riskbenägenhet. Regeringens energirådgivare Maja Lundbäck efterlyser ett mer utvecklat sinne för proportioner.

Betraktar man den aktuella havsvindkraftsdebatten, är det svårt att undvika intrycket att den bärs mera av visioner och förhoppningar än av verklighetens krassa förutsättningar. Sammanfattningsvis syns ett ointresse för proportionerna i utbyggnadsplanerna, för de fysiska kraven på elsystemet och för kostnaderna. Inte heller det skärpta säkerhetsläget ges heller alltid så stor tyngd. Och framför allt förs sällan på tal varför så få av projekten hittar finansiärer.

Inledningsvis, som Second Opinion återkommit till, kan konstateras att den faktiska efterfrågan på el inte ökat i Sverige på snart 40 år. Inte heller hittills under 2024, trots alla propåer om hur bråttom det är att bygga ut elproduktionen, syns någon som helst trend mot ökad elanvändning. Vilket återspeglas i att elpriserna under 2024 varit de lägsta på många år och i att inte ett enda investeringsbeslut i ny vindkraft fattats i Sverige under de senaste två kvartalen.

Det finns ingen som kan bygga ny storskalig produktion av el i Sverige under 70 öre/kWh, förklarade Industrikrafts vd Tom Erixon på den här sajten i en mycket uppmärksammad artikel i början av oktober.

Nyheterna om problem och senareläggningar av de stora energikrävande omställningsprojekten i Sverige har som bekant även haglat under det senaste året. Och som Second Opinion återkommande uppmärksammat har samma typ av nyheter varit legio även från Danmark, det land som väl mer än något annat byggt sin profil på gröna energisatsningar.

Till detta det relevanta faktum att pensionsfonder och andra investerare bedömer risken i vindkrafts- och vätgasprojekten vara för stor, med hänvisning till de låga elpriserna och den höga politiska risken. I Danmark har pensionsbolagen efter miljardförluster själva varnat för att den politiska miljön inte tillräckligt snabbt klarar att fånga upp signalerna från finansmarknaden. Och den danska finanstillsynen har upprepat varnat pensionsbolagen för att låta sig bländas av det samhällsansvar som sektorn gärna stoltserar med genom de gröna investeringarna.

Man må tycka vad man vill om den gröna omställningens nödvändighet, men så ser verkligheten i dagsläget ut för dem som enligt debattörerna borde agera.

En god idé kan vara att lyssna närmare på hur Maja Lundbäck, regeringens rådgivare i energifrågor, beskriver frågeställningarna, något hon bland annat gjorde nyligen på mikrobloggen X, med kommentarer om varför regeringen sade nej till tretton havsvindkraftsparker i Östersjön.

Hennes första påpekande handlar om just proportioner. Enligt Svenska kraftnäts kartläggning under 2023 fanns då minst 57 större svenska havsbaserade vindkraftsprojekt i olika utvecklingsfaser. Den summerade potentialen för utvecklingsområdena, när avdrag gjorts för överlappningar mellan projekt, uppgick till minst 110 GW (motsvarande 100 kärnkraftverk). Svenska kraftnäts rapport innehåller den här tabellen:

Maja Lundbäck gör jämförelsen att Storbritannien i dag har omkring 16 GW havsbaserad vindkraft och en stor ambition att få in 50 GW. Danmark har 2,7 GW i drift och planerar för 10 GW.

”110 GW är otroligt mycket. Mer än dubbelt så mycket som Sveriges nuvarande installerade produktionskapacitet (50 GW). Svenska kraftnäts uppskattning att planera för cirka 30 GW innebär mycket stor tillkommande elproduktion. Betydligt större än både 2 och 10 kärnkraftsreaktorer (cirka 2,5 GW – 12 GW)”, säger hon och påpekar att maxeffekten i Sveriges elsystem i dag ligger på omkring 25 GW.

Det kan angående Norge påpekas att den norska regeringens egen energimyndighet NVE nyligen närmast totalsågat det officiella havsvindkraftsmålet. Om inte en dramatisk teknologiutveckling eller ett dramatiskt kostnadsfall sker, kan man räkna med att bara 6 GW av den meddelade ambitionsnivån 30 GW havsvindkraft kommer att vara utbyggd 2040.

Svenska kraftnät påpekar i sin rapport en annan väsentlig parameter: Eftersom det dimensionerande felet för det svenska nätet är 1,4 GW får den maximala effektinmatningen per fack i elnätet inte överstiga den effekten. Den samlade maximala effektinmatningen från produktionsanläggningar och utlandsförbindelser till en enskild station får normalt inte överstiga 2 GW.

En tredje väsentlig parameter är hur mycket av den installerade kapaciteten som verkligen kan förväntas vara tillgänglig vintertid. Storbritannien räknar med 2,3 GW av den installerade kapaciteten 16 GW, alltså 14 procent.

Maja Lundbäck hänvisar till att regeringen häromdagen aviserade beslut om två nya uppdrag för att väderberoende produktion som ansluts till systemet framöver ska kunna utnyttjas mer effektivt, dels genom uppdaterade tekniska specifikationer, dels genom förslag till incitament.

Maja Lundbäcks andra tema på X gäller vindkraftens samexistens med försvaret. Ingen har väl undgått de protester som kommit från vindkraftsbranschen och Svenska kraftnäts tidigare generaldirektör Mikael Odenberg efter nej-beskedet till de tretton havsvindkraftsparkerna.

Maja Lundbäck refererar också här till andra länder, som Storbritannien, Estland och Finland, vilka alla gett negativa besked av samma typ till havsvindkraftsprojekt. Till exempel har det finländska försvaret sedan 2011 har sagt nej till 325 vindkraftsprojekt, varav 16 till havs.

”Den lagstadgade områdesövervakningen måste gå att genomföra, betonar man från Försvarsmaktens sida. […] Varje vindkraftverk på land och till havs påverkar försvarets möjlighet att övervaka Finlands territorium. I de flesta fall är påverkan så liten att den kan kompenseras, men alltid är det inte möjligt”, enligt finländska Yle.

Maja Lundbäck kontrar för sin del kritiken med att försvarsmakten i Sverige redan samexisterar med 16,3 GW vindkraft, ”väldigt mycket vindkraft om man jämför med övriga länder […] Att Sverige har lyckas bygga så mycket elproduktion i form av landbaserad vindkraft och solkraft på kort tid är ett styrkebesked.”

Hon rekommenderar läsning av Svenska kraftnäts rapport om hotbilden: ”Elproduktion är en utsatt infrastruktur avseende sabotage, underrättelse och i krig. Att göra anläggningar till militära mål i dagens läge är något alla behöver fundera över en och två gånger.”

Det kan tilläggas att frågan är större än bara den om elkablar mellan vindkraftsparkerna och fastlandselnätet. Baserat på hotbilden behöver elinfrastrukturen till havs kontinuerligt övervakas, all involverad personal säkerhetsgranskas och beredskap finnas för olika typer av incidenter. Frågan bör också ställas hur försäkringsbolag, banker och investerare ser på de risker det innebär att bygga i ett säkerhetspolitiskt så känsligt område.

Betyder de här svårigheterna att omställningsprojekten inte längre har någon framtid? Inte nödvändigtvis, enligt Eirik Winter, Nordenchef för en av Europas verkliga storbanker, BNP Paribas.

I en intervju i Dagens industri menar han att det är naturligt att marknaden är avvaktande just nu, med tanke på de låga energipriserna. ”Jag skulle bli förvånad om det här skulle ha någon avgörande påverkan på industrins avsikter. Företagen har en förmåga att kunna ändra sig och hitta nya vägar. Vissa saker kanske kommer att utformas på ett annat sätt”, säger Eirik Winter.

***

Foto: OX2