Många vindkraftsbolag har haft ett kämpigt halvår – jättar som Ørsted och Siemens Energy har båda nyligen annonserat mångmiljardförluster. I Danmark ställs nu frågor om pensionsfondernas investeringar i vindkraften. Energiprofessorn Brian Vad Mathiesen varnar för att den europeiska vindkraftsindustrin står på vacklande grund och tycker sig se två ”bomber” som riskerar att ”förflytta de tektoniska plattorna ”under energisektorn.

Brian Vad Mathiesen, professor i hållbar energiplanering vid Aalborgs universitet, var i fjol den mest uppmärksammade forskaren i Danmark, citerad 2 183 gånger i media. Framför allt var hans synpunkter efterfrågade som följd av den försörjningssäkerhetskris som hör ihop med Rysslands anfallskrig i Ukraina.

Nu varnar han för den utveckling som skakar om i varje fall delar av vindkraftsbranschen.

Ett svenskt exempel på en kalkyl som inte gått efter plan var Vattenfalls besked i somras att dra sig ur det brittiska havsvindkraftsprojektet Norfolk Boreas och göra en nedskrivning på 5,5 miljarder kronor. Vd:n Anna Borg förklarade att kostnaderna hade stigit med 40 procent. I Danmark hade regeringen strax innan meddelat att den politiskt högprofilerade energiön i Nordsjön lagts på is, på grund av kostnader som dragit i väg långt utöver vad man politiskt kommit överens om.

Ett annat danskt krisexempel är energijätten Ørsted, med danska staten som majoritetsägare, som i slutet av augusti meddelade om nedskrivningar på motsvarande 25 miljarder svenska kronor relaterat till amerikanska havsvindkraftsprojekt. Något som visade sig vara bara en början. Två månader senare, den 1 november, förklaras att nedskrivningen blir på 44 miljarder med reservationen att ytterligare 12-17 miljarder kan komma att behöva bokföras som förlust som följd av omförhandlingar av leverantörsavtalen.

Alltså nedskrivningar i storleksordningen 60 miljarder i svenska kronor under ett enda år. På drygt två månader har Ørsteds börskurs rasat 55 procent, och från toppnoteringen 80 procent. Ørsteds styrelseordförande gick efter det senaste nedskrivningsbeskedet ut med förklaringen att bolaget befinner sig ”i en extremt krävande situation” på grund av stigande räntor och pressade leverantörskedjor. Analytiker och investerare talar om förtroendekris och spekulerar om behov av nyemissioner.

Ørsteds förluster härrör framför allt från de projekt Ocean Wind 1 och 2 på sammanlagt 2 250 MW som bolaget dragit sig ur utanför New Jersey. Delstatens guvernör Phil Murphy har instruerat sin administration att med stöd i juridiken vidta alla nödvändiga steg för att säkerställa att Ørsted till fullo och ögonblickligen fullföljer alla sina förpliktelser.

För den tyska energijätten Siemens Energy verkar läget inte stort bättre, i hög grad relaterat till kvalitetsproblem hos dotterbolaget Siemens Gamesa. Nyligen meddelades om ett förväntat underskott i årsräkenskaperna på motsvarande 53 miljarder svenska kronor, samtidigt som bolaget förde intensiva förhandlingar med den tyska förbundsregeringen om statsgarantier motsvarande 175 miljarder kronor. Ännu i maj i år rekommenderade analytikerkollektivet nästan enhälligt köp av Siemens Energy-aktien – sedan dess har aktiekursen rasat med 70 procent.

Siemens är inget udda exempel. Die Welt visar i en genomgång av de tolv största tyska företagen inom grön energi, inte bara vindkraftsbolagen, att alla redovisar katastrofala siffror. Baserat på börsvärdena nyligen har bolagens aktiekurser från toppnivåerna på 580 miljarder rasat till 217 miljarder, omräknat till svenska kronor – nedgångarna för bolagen varierar mellan 24 och 94 procent.

”Inte bara för de tyska konsumenterna har den gröna energiomställningen än så länge visat sig ytterst kostsam. Förutom i Danmark kostar elen ingenstans så mycket som här i landet. Inte heller för investerare har den gröna transformationen varit någon god affär. Alla de tyska börsnoterade företag som är aktörer inom Energiewende har under de senaste åren från sina högstanivåer på börsen förintat över 30 miljarder euro [360 miljarder svenska kronor]”, sammanfattar tidningens ledande ekonomiredaktör Holger Zschäpitz.

En betydande scenförändring är att också pensionsfonderna nu börjat dra öronen åt sig vad gäller gröna energiprojekt. Den danska tankesmedjan Axcelfuture kommer i en ny analys till slutsatsen att kostnaderna för gröna projekt har stigit så markant, att den förväntade vinsten från en sol- eller vindkraftspark är borta – ”i motsats till klimatministeriets bedömning att projekten kan bära sina egna kostnader”.

”Det finns helt klart utmaningar med långsamma tillståndsprocesser och bristande lokal uppbackning, men mycket tyder på att det största problemet nu är att ekonomin helt enkelt inte är särskilt god. Det är alltför riskabelt att ställa upp solceller och vindmöllor”, säger Axcelfutures direktör Joachim Sperling.

Samma slutsats uttrycker Tom Vile Jensen, direktör i de danska pensionsföretagens branschorganisation F&P, i en intervju för Energiwatch; ”Generellt råder för närvarande extra stor försiktighet i fråga om vindkraftsinvesteringar. Osäkerheterna är mycket stora, och de har dykt upp mycket snabbt”, säger han.

Syskonmediet Finanswatch visar i en genomgång att de danska pensionsbolagen har betraktat Ørsted som en ryggrad i sina portföljer: ”Det har varit naturligt för pensionskassorna att investera i Ørsteds aktier [—] som har haft en bra berättelse om den gröna omställningen och som setts som en aktie som kunnat ge en relativt stabil avkastning”, kommenterar Nordnets investerare Per Hansen.

Sammantaget har de tio största danska pensionsbolagens Ørstedinnehav tappat ungefär 5,5 miljarder svenska kronor i värde (typiskt 60 procent) räknat på bolagens senast redovisade portföljer (vanligen den 30 juni).

Även den danska finanstillsynen har reagerat och nu vänt sig med frågor till pensionsbolagen om deras gröna investeringar, som enligt bolagen själva ligger på nivån 380 miljarder, omräknat i svenska kronor. Därav omkring 110 miljarder i energiinfrastruktur som vindkraft. I hög grad står investerarna här själva för värdesättningen av investeringsobjekten i motsats till börsnoterade tillgångar, där priset sätts av marknaden.

Redan 2021 uppmanade Finanstilsynet pensionsbolagen att inte låta sig bländas av det samhällsansvar som sektorn gärna stoltserar med genom de gröna investeringarna. Tillsynens vicedirektör Carsten Brogaard kommenterade då att Finanstilsynets kärnuppgift var ”att utöva tillsyn över att pensionsbolagen är robusta och tryggar bästa möjliga avkastning för kunderna. Vi förväntar oss att bolagen i högre grad skiljer mellan samhällsansvaret å ena sidan och riskstyrningen av bolagets och kundernas finansiella risker å den andra sidan.”

I en skriftlig kommentar för Energiwatch preciserar Carsten Brogaard nu: ”Det betyder i praktiken att medlen ska investeras så att man söker bästa möjliga avkastning.”

Mot den här bakgrunden framstår aktiviteterna inom EU-kommissionen för stödåtgärder till energiomställningen kanske som extra förståeliga, inte bara den nyligen lanserade European Wind Power Action Plan, utan också den förordning Net Zero Industry Act som syftar till ett kraftfullt europeiskt svar på de stora statsstöd till den gröna omställningen som USA och Kina tillhandahåller, var och en på sitt sätt.

Därmed åter till Brian Vad Mathiesen. För Energiwatch beskriver han det lukrativa stödet till grön energi i USA – genom Inflation Reduction ACT (IRA), som räknat i svenska kronor omfattar närmare 4 000 miljarder kronor – så att det ”förändrar de tektoniska plattorna” under energisektorn.

Med de många osäkra faktorerna inom vindkraftsindustrin har en punkt nåtts där den europeiska industrin står på osäker mark jämfört med övriga världen: ”Man har smugit in en bomb på den globala gröna marknaden som fullkomligt bryter med traditionen hur stora subventioner man kan föra in i denna del av industrin”, säger Brian Vad Mathiesen.

Han varnar dessutom för en annan bomb vid horisonten, nämligen frågan var de framtida havsvindkraftsparkerna ska byggas – och hur de ska sammankopplas. Dels för att kunna hantera utmaningarna i att få havsvindkraften att fungera systemmässigt, dels för de konflikter som riskerar uppstå om kostnaderna och hamnar på ett ställe och vinsterna på ett annat.

”Det kommer att vara nödvändigt att ha en masterplan för hur länderna runt Nordsjön och Östersjön samarbetar. Inte minst när det kommer till frågan var elen ska tas in i elnäten, eller tas om hand i form av vätgas”, säger Brian Vad Mathiesen.