Övervägande positivt, skriver LRF:s miljöjurist Jan-Olof Sundby om regeringens lagrådsremiss om vattenfrågorna. Men allt kan inte godtas, framför allt behövs nya skrivningar gällande markavvattningen och sakägarnas rätt till ersättning.

När den promemoria som ligger till grund för lagrådsremissen presenterades förra sommaren möttes den av omfattande kritik. Bland annat LRF varnade för att en del förslag allvarligt hotade möjligheterna till utveckling och miljöförbättringar i de flesta verksamhetsgrenar som berör vatten. Förslagen i lagrådsremissen av den 8 mars har delvis ändrats och viss hänsyn har tagits till kritiken.

Fler inlägg om förändringen för vattenkraften:
Bäddat för ny vattenproposition, intervju med Lars Hjälmered (m).
Sture Larsson: Småskalig vattenkraft värdefull regleringskraft.
Replik av Christer Borg: små kraftverk liten betydelse för reglerbehovet.
Thomas Sandberg, Första ronden till vattenkraften
Nicklas Skår, Svenskt Näringsliv: Se över vattenförvaltningen i grunden.
Miljökvalitetsnormer måste kunna överklagas, intervju med Karin Åhman.
Jens Bjöörn, Fortum: Avgrund mellan politik och myndighetsbeslut
Christer Borg, Älvräddarna: Det pågår ett drev mot enskilda tjänstemän.
Orimligt att enskilda tjänstemän bestämmer spelregler, intervju med Magnus Jonsson, Ålem Energi.

För LRF:s medlemmar är det positivt att de så kallade äldre rättigheterna återupprättas. Förslagen innebär även att till exempel möjligheterna finns kvar att utveckla Sveriges jordbruk och uppfylla den nationella livsmedelsstrategins mål om en ökad andel inhemskt producerad mat till en ökande befolkning.

Ännu återstår emellertid mycket arbete för att åstadkomma rimliga villkor för sådant som småskalig vattenkraft och jord- och skogsbruk. Till exempel ska verksamhetsutövarna enligt lagrådsremissen ansvara för utredning och kostnader för omprövning, när en myndighet ansöker om omprövning av en verksamhet som bedrivs med stöd av äldre rättigheter. Det har tidigare varit statens ansvar. Det föreslås också att de sakägare som drabbas av skador och intrång vid prövning av moderna miljövillkor för vattenkraftverksamheter inte längre ska få ersättning för sina rättegångskostnader.

För den småskaliga vattenkraften är det positivt att förslagen tydligt tar ställning för att vattenförekomster, som är påverkade av vattenkraft, som utgångspunkt ska förklaras som kraftigt modifierade enligt EU:s ramdirektiv för vatten. De miljöanpassningar som aktualiseras ska utgå från att verksamheten ska kunna finnas kvar. Det ska finnas ett regionalt och lokalt nyttoperspektiv på både kraftproduktion och de andra indirekta nyttor som en verksamhet har. Det kan gälla till exempel infrastruktur, brunnar, vattenverk, industrier, jordbruk, friluftsliv och kulturmiljö. De undantag som finns i ramdirektivet för vatten ska användas fullt ut.

Förslaget förutser att det endast i undantagsfall kan bli fråga om att anläggningar måste rivas ut. Det innebär sammantaget en riktigare implementering av EU-rätten. Förslaget uttrycker också samma inställning till den småskaliga vattenkraften som EU-kommissionen redovisar i ett färskt tillkännagivande på sin hemsida. Där skriver EU-kommissionen bland annat att de tillgångar som den småskaliga vattenkraften utgör måste garanteras för nästa generation, även om anpassningsåtgärder måste vidtas för att kompensera om en verksamhet har betydande påverkan.

För ”äldre” markavvattnings- och bevattningsanläggningar förtas fördelarna i förslaget av de nackdelar som följer med ändrade regler om kostnadsansvar vid omprövning. Det finns markavvattningsanläggningar som är mycket stora och omfattar hela bygder. Många anläggningar är gamla och i behov av modernisering och miljöanpassning. Under framför allt 1950-1970-talen var det vanligt att staten och kommuner ”formlöst” anslöt dagvatten- och avvattningsledningar till befintliga markavvattningsanläggningar. Det finns förväntningar om att kunna använda anläggningarna för översvämningsskydd och vattenreserv. Det är också vanligt att anläggningarna har förändrats av naturliga orsaker.

Klimatförändringarna ställer nya krav. Många av landets cirka 50 000 markaavvattningsanläggningar står inför stora anpassningsåtgärder inte bara gällande jord- och skogsbrukets behov, utan även med hänsyn till samhällsutveckling och infrastruktur. Även bestämmelserna om förvaltning och prövning av markavvattningsanläggningar måste moderniseras för att möta de nya behoven och ändamålen.

Många gamla bevattnings- och andra dammar har i århundraden samverkat med omgivande bygder som kontinuerligt har förändrats utifrån ofta okända ursprungsförhållanden. Att då härleda i dag önskvärda åtgärder till enskilda verksamheter framstår som orimligt. Särskilt när kraven på en verksamhet härrör från ramdirektivet för vatten och dess teoretiska mål om ett av människan orört tillstånd, och kravet inte har något egentligt samband med den påverkan en verksamhet har.

Ofta har verksamheten inte upprätthållits i första hand till nytta för ägaren, utan mer eller mindre ideellt till nytta för kulturmiljö, grannar, bygden och andra allmänna intressen. Principen att förorenaren betalar blir irrelevant. Det är snarare fråga om allmän naturvård. Konsekvenserna för omgivande bygder när en verksamhet inte kan finansiera åtgärder kan bli stora, och för till exempel gamla bruksorter riskerar grundläggande bygdesamband att slås sönder.

Jordbruksverket ska den 1 april redovisa ett regeringsuppdrag om markavvattning i ett förändrat klimat och kommer enligt den nyligen lagda ”klimatanpassningspropositionen” att få ett uppdrag att analysera ansvarsfördelningen vid ändrad markavvattning. LRF anser att det är nödvändigt med en bredare utredning, som i ett sammanhang tar ett helhetsgrepp på markavvattningsfrågorna och inkluderar företrädare för bland annat jord- och skogsbruk, infrastruktur och kommunerna. För nödvändig helhetssyn bör perspektivet vidgas till att avse även bevattningsanläggningar.

I avvaktan på en sådan utredning bör inga bestämmelser om ansvaret för utrednings- och rättegångskostnader ändras. Tekniska och miljömässiga förutsättningar för att möta de moderna kraven och förväntningarna måste först klarläggas och lämplig ansvarsfördelning bedömas.

Det får stora och oacceptabla konsekvenser, om sakägarnas rätt till ersättning för rättegångskostnader tas bort vid prövningen för moderna miljövillkor. I lagrådsremissen föreslås att prövningsmyndigheten och de myndigheter som bevakar allmänna intressen ska fånga upp frågor av vikt för enskilda. Men skaderegleringen i vattenmål är ofta tidskrävande med komplicerade tekniska och juridiska bedömningar om orsakssamband och värdering av skador. Förhållandena är individuella för olika fastigheter. Det är utpräglade partsprocesser mellan enskilda.

Med den utformning förslaget har kommer beslutsunderlaget för lämpliga miljöanpassningsåtgärder att bli otillräckligt. För att bevaka sakägarnas rätt kommer domstolarna att behöva gå långt utöver den officialprövning som förekommer i andra sammanhang. Förtroendet för domstolarnas opartiskhet riskerar att urholkas. Det finns inga erfarenheter som antyder att myndigheterna skulle fånga upp sakägarnas intressen. Vid konflikt med intressen inom det egna ansvarsområdet kommer de sannolikt att direkt motarbeta de enskilda intressena.

Arbetet för hållbar vattenförvaltning är ännu bara i sin början. För framgång krävs att intentionerna om förändringar i vattenförvaltningens förordningar, föreskrifter och vägledningar verkligen fullföljs. Dessutom att förslagen om ändrade regler om omprövning och rättegångskostnader utmönstras och att en utredning om markavvattning tillsätts.