Tysklands glans som föregångare i energiomställningen har falnat, skriver Svenolof Karlsson i en krönika. Inte heller Sverige lever upp till sitt forna rykte. I en energiomställningslandskamp mellan länderna skulle Sverige trots allt bli vinnaren. Om än kanske inte så övertygande som resultatet 2-0 kunde tyda på.

Likheterna mellan Sverige och Tyskland är slående. Båda länderna har rykte som ingenjörspräglade länder. Båda var tidigt ute med storskalig utbyggnad av kärnkraften. Båda är nu i färd med att lägga ner inte bara kärnkraften, utan också annan planerbar elproduktion, och har vardera i dagsläget bara sex reaktorer kvar i drift. I båda länderna kräver utbyggnaden av stamnätet nästan evig tid. I båda länderna är problemet underdimensionerade nordsydliga förbindelser. Och i båda länderna minskar marginalerna i elsystemet.

Båda länderna har också hög svansföring när det kommer till energiomställningen. Knappt en debatt i energipolitiken förs i någotdera landet utan frekvent användning av ordet ”klimat”.

Bild: Sverige vinner JVM i ishockey. Foto: Wikipedia.

Samtidigt har Sverige och Tyskland också olika förutsättningar. Genom geografin har Sverige vattenkraft av en volym som Tyskland bara kan drömma om, medan Tyskland i stället satsat stort på den nationella energikällan kol. Sverige har även bättre vindförhållanden för vindkraften och i tysk jämförelse oändliga ytor för vindmöllorna.

Hur slutar en landskamp mellan länderna, om man ser till hur de agerat i energiomställningen under se senaste 20 åren? Här en match i tre perioder.

Period 1 – Kostnader för minskade utsläpp
Sverige har här en kanske orättvis fördel genom att utgångsläget redan vid starten, utsläppen i elproduktionen, var nära noll. Tyskland däremot gick in i matchen med enorma utsläpp i bagaget, inte bara som följd av kolet, utan också på grund av stor energiineffektivitet i det tidigare Östtyskland.

Inte desto mindre vinner Sverige denna period i utklassningsstil. När den tyska staten så tidigt som 1991 tog det allra första steget mot det som senare börjat kallas Energiewende, gick förbundsdagen in för att de småskaliga vattenkraftverken skulle ersättas med en fast inmatningstariff (Einspeisevergütung). För övrigt ett förslag som formellt lades i förbundsdagen av CDU/CSU.

År 2000 antogs den första versionen av en förnybarhetslag, Erneuerbare-Energien-Gesetz (EEG), som sedan byggts ut i en mängd steg, men i princip fortsatt bygger på den nu 30 år gamla principen om inmatningstariffer. Producenter av förnybar el har under en tjugoårsperiod tillförsäkrats en hög fast ersättning för den el de producerat, detta oberoende av efterfrågan. I en tidigare artikel refererades vilka enorma belopp det kommit att handla om.

Efterhand har subventionen gett resultat. Från 6 procent förnybar el i energimixen i elproduktionen år 2000 var procenten i fjol ungefär 45 procent.

Även Sverige har under samma period genom subventioner och avgifts- och skattelättnader brett gynnat produktion av förnybar el. I fråga om den viktigaste åtgärden, elcertifikatsystemet, som lanserades 2003, valde Sverige emellertid en helt egen väg, det marknadsbaserade elcertifikatsystemet.

Med beskedet 2005 att ramverket för systemet skulle ligga fast i femton år efter att utbyggnadsmålet nåtts gavs förutsättningar för investerarna att göra kalkyler med ett långt tidsperspektiv. Marknaden har sedan exploderat. Redan tio år i förväg är (den flera gånger om höjda) ambitionsnivån för elcertifikatsystemet, 46,4 TWh förnybar el per år, uppnådd, delvis som ett samarbete med Norge.

Sammantaget måste elcertifikatsystemet, trots all kritik det fått, beskrivas som ett av de mest framgångsrika politiska instrumenten någonsin inom infrastruktursektorn. Sverige har i dag mycket förnybar el (för vindkraftens del de facto nästmest i världen, räknat som installerad effekt per capita, efter Danmark), och priset på elcertifikaten närmar sig noll. För konsumenter och den energiintensiva industrin har det inneburit miljardbesparingar.

Resultat av första perioden: Sverige 1 – Tyskland 0.

Period 2 – Utbyggnad av elnätet
Sveriges svaga prestationer i denna gren är väl dokumenterade på denna sajt och behöver inte upprepas här.

Emellertid klarar sig Tyskland inte bättre. Här exemplet SuedLink, en 700 km lång likströmskabel som ska förbinda Bayern med Schleswig-Holstein och där koppla till den nya kabel till Norge, NordLink, som togs i drift i december i fjol. Detta i syfte att förse Sydtyskland med ”ekologisk el” från den norska vattenkraften. Det är fråga om det största enskilda nätbyggnadsprojektet inom Energiewende och skulle enligt planerna stå driftklart i slutet av 2021, tio år efter att projektet fördes på tal. Lagom till nedläggningen av den sista tyska kärnkraften.

Men först alldeles nyligen fastställde den tyska regulatorn geografin för den 1000 meter breda korridor genom landskapet där kabeln (efter kompakt folkligt motstånd fick man överge tanken på en luftledning) ska grävas ned. Inom korridoren ska i nästa skede beslutas om den exakta dragningen av den 24 meter breda gata, fri från bebyggelse och träd, som behövs som skydd för kabeln.

Hittills har processen, berättar Die Welt, krävt över 200 informationsmöten i 39 landkretsar i sex av Tyskland delstater. 19000 anmärkningar har lämnats av de berörda medborgarna. Utredningar har fått göras av hur 106 olika djurarter påverkas av bygget. I utskrift omfattar handlingarna i målet hittills över en miljon A4-sidor. Och då har detaljplaneringen alltså ännu inte inletts.

Med erfarenhet från andra ledningsprojekt kan förutses att mängder av medborgarinitiativ kommer att protestera mot kabeln.

Till saken hör att de två byggena NordLink och SuedLink överhuvudtaget inte ökar mängden fossilfri el. En mil söder om den station i Wilster i Holstein, där likströmselen från NordLink konverteras till växelström och kopplas till det tyska nätet, ligger nämligen kärnkraftverket Brokdorf. Detta (med Vattenfall som 20-procentig ägare) på 1400 MW tas ur bruk i slutet av detta år. För att denna förlust av utsläppsfri el ska kompenseras, krävs att NordLink levererar vattenkraftsel från Norge med maximal kapacitet i stort sett året runt.

Tyskland är alltså i färd med att ersätta 1400 MW utsläppsfri inhemskt producerad el med 1400 MW utsläppsfri importerad el.

Det hör också till saken att Schleswig-Holstein redan är till övermått fyllt av vindkraft, nu vid årsskiftet 3673 vindmöllor. Vid stark vind går det inte att bli av med all el, med konsekvens att vindmöllorna ställs av i hundratal. Dock inte så att vindkraftsägarna drabbas: de är försäkrade sin fasta ersättning hursomhelst. Så länge vinden blåser får de betalt, oavsett om elen används. Enbart under 2019 gick notan för denna ”spökel” (Geisterstrom) på 380 miljoner euro, dvs. omkring 3,9 miljarder kronor. En kostnad som betalas av elkonsumenterna under rubriken ”nätavgift”.

Till detta kommer en motsvarande nota från Danmark på en halv miljard danska kronor (för år 2020), ca 700 miljoner i svensk valuta, för att danskarna inte tilläts leverera sin vindel till Tyskland.

Resultat av andra perioden: Sverige 0 – Tyskland 0.

Period 3 – Användning av bioenergi
Biomassa är i dag Sveriges viktigaste energikälla. Även om man adderar elproduktionen från vattenkraften och kärnkraften når man inte upp till samma energimängd som härstammar från bioenergin, under 2019 ca 145 TWh. Även i Tyskland är användningen av biomassa betydande: av all förnybar energianvändning i landet i fjol (467 TWh) stod biomassa för 52 %, vindkraft för 28 % och solceller för 11 %. Detta när den totala energianvändningen för el, värme och drivmedel räknas in.

I båda länderna är biomassa omstridd som förnybar energikälla, eftersom den de facto ger lika stora utsläpp som fossila källor (skillnaden ligger som bekant i tidsperspektivet för koldioxidens kretslopp). Dessutom innebär användning av biologiskt material olika typer av ingrepp i naturen, något som bedöms mycket olika i Sverige och Tyskland. I Sverige försvaras bioenergin dock tydligt av tongivande politiker, och skogsbruk anses inte (i varje fall inte än) vara förkastligt.

Ett aktuellt exempel på hur komplex, och även paradoxal, frågan är ges av en dom i EU-domstolen den 4 mars. I korthet gällde målet en avverkningsanmälan i Härryda kommun, vars mest kända landmärke torde vara Landvetter. Föreningen Skydda Skogen, Naturskyddsföreningen i Härryda och Göteborgs Ornitologiska Förening hade begärt att Länsstyrelsen i Västra Götaland skulle utöva sin roll som tillsynsmyndighet enligt artskyddsförordningen och stoppa den planerade skogsavverkningen, bland annat för att den utgjorde hot mot fåglar. Länsstyrelsens ansåg att artskyddsförordningen inte krävde några dispensprövning.

Föreningarna överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen i Vänersborg, som begärde ett förhandsavgörande av EU-domstolen om tolkningen av de två EU-direktiv som införlivats i artskyddsförordningen (som utgör svensk rätt), nämligen EU:s livsmiljödirektiv och fågeldirektiv. Kärnfrågan är om bedömningen av skyddsåtgärder för fåglar, som utsätts för hot på grund av åtgärder i naturen, ska bedömas utgående från populationsnivå eller individnivå.

EU:s dom kan läsas här. Sammanfattningsvis konstaterar EU-domstolen att det är den strängare individnivån som ska tillämpas. Med domen gick domstolen emot generaladvokatens förslag, som gick ut på att bedömningen skulle baseras på om hotet gällde en hel population. Med domen preciseras rättsläget i hela unionen för fågeldirektivets del.

Domen har knappt noterats i Sverige, men väckte omedelbart uppmärksamhet i Tyskland, eftersom den är tillämplig i ett snabbt växande antal mål där vindkraftsprojekt utmanas av vindkraftsmotståndare just med hänvisning till att vindkraften utgör ett hot mot fåglar. Handelsblatt, som var först med att uppmärksamma domen, citerar besvikna vindkraftsbyggare, som hade väntat sig att generaladvokatens förslag skulle bli antaget. Nu blir domen ytterligare ett hinder i den tyska energiomställningen, medan det mäktiga tyska naturskyddsförbundet NABU hälsar domen med glädje.

Summa summarum: Svenska miljöaktivister försvårar vindkraftsutbyggnaden i Tyskland, samtidigt som Sverige mer generöst upplåter naturområden för vindkraft. En av de många paradoxerna i den här tävlingsgrenen. Bioenergi och vindkraft är ett måste, för att vi ska klara utmaningarna, säger vissa. De ingrepp i miljön som följer med bioenergianvändning och vindkraften kan inte accepteras, säger andra.

I väntan på följderna av det preciserade rättsläget har Sverige ett klart övertag i grenen.

Resultat av tredje perioden: Sverige 1 – Tyskland 0.

En svensk 2-0-seger alltså över tre perioder. Men då ska noteras att grenen systemsäkerhet i elsystemet inte fanns med i matchen.