2024 är det år då energiomställningen verkligen inleds – från och med nu börjar utsläppen troligen minska och till år 2050 minskar de med hälften, enligt DNV:s nya framtidsprognos. Men Europa ligger illa till. Totalt sett betalar vi i EU 60 procent mer för elsystemet än USA och 10 procent mer än gruppen övriga utvecklade ekonomier, räknat per energienhet.
Utsagor och prognoser om framtida växthusgasutsläpp och klimatförändringar är farligt vatten, dels för att ingen i dag kan veta säkert hur utvecklingen artar sig, dels för temats politiska och moraliska laddning. Kanske bidrar detta till att det internationella energiorganet IEA numera, liksom i sin World Energy Outlook 2024, beskriver framtiden i form av olika scenarier, på ett sätt som lätt blir svårgenomträngligt för en vanlig läsare.
Bild: Remi Eriksen, koncernchef för DNV.
Som en kontrast framstår tydligheten i DNV:s Energy Transition Outlook 2024, den årsrapport över framtidsutsikterna globalt som DNV nyligen presenterade för åttonde året i följd. DNV, grundat som Det Norske Veritas 1864, har en världsledande ställning som risk- och certifieringskoncern, kombinerat med konsultverksamhet inom bland annat energibranschen.
Årsrapporten är koncernens mest objektiva bud på hur framtiden kommer att se ut för energisektorn, enligt vd:n för DNV:s affärsområde Energisystem, den tidigare Vestaschefen Ditlev Engel: ”Rapporten är totalt rensad på önskningar och drömscenarier. Vi ser på vad teknologierna klarar och vad de kostar, och vi ser på skalningspotentialen”, förklarar han för EnergiWatch.
Trots denna karakteristik ger DNV:s rapport i ett omställningsperspektiv en klart ljusare bild än IEA, i vart fall jämfört med det scenario som IEA benämner Stated Policies Scenario (STEPS), vilket utgår från nuvarande policyer och riktlinjer för faktiska energi- och klimatpåverkande åtgärder – alltså inte från politiska visioner.
Så vad säger DNV om framtidsutsikterna?
Bland annat att utsläppen av växthusgaser från energianvändningen globalt toppar just i år. Under decennier har andelen fossilt-ickefossilt legat nästan oförändrat på nivån 80-20. Trots att de förnybara energierna vuxit starkt under senare år har de i absoluta siffror fortfarande inte vuxit lika starkt som den fossila energianvändningen. Inte förrän nu alltså.
DNV:s koncernchef Remi Eriksen nämner att han i förordet till 2023 års rapport skrev att den globala energiomställningen då egentligen ännu inte hade inletts, just för att den fossilfria energianvändningen inte hade börjat ersätta den fossila i absoluta tal. ”Nu, ett år senare, har vi nått den punkten. 2024 är året då energiomställningen har inletts; det är också året då utsläppen troligen börjar minska.”
Han tillägger att den förväntade minskningen på -0,4 procent visserligen är marginell. Huvudfaktorn är att solcellsinstallationerna globalt ökar så snabbt att behovet av kolkraft minskar. Under det kommande decenniet är den indiska subkontinenten den enda region som förmodas fortsätta öka utsläppen från energisektorn, enligt Remi Eriksen.
Hur mycket minskar växthusgasutsläppen från energisektorn fram till år 2050?
Med 5 procent till år 2030 och 49 procent till år 2050 jämfört med dagens nivå, enligt DNV:
Den här halveringen av utsläppen kommer två årtionden senare än det mål som satts av IPCC och är mycket långt från nollutsläppsmålet för 2050. Med de kumulativa effekterna är jorden enligt DNV mest sannolikt nu på väg mot ett 2,2-graders varmare klimat år 2100 jämfört med det nollvärde som tagits som utgångspunkt i ”förindustriell” tid.
Svårigheterna att skala upp dekarboniseringen relateras av DNV till framför allt den tunga industrin, sjöfarten och flyget.
Som jämförelse räknar IEA i sitt STEPS-scenario med en ännu långsammare dekarbonisering än DNV. Trots en tredubbling av den förnybara energin till år 2050 räknar IEA med att de fossila bränslena då ännu står för 58 procent av energimixen och att uppvärmningen år 2100 når 2,4 grader.
En väsentlig faktor framöver är enligt både DNV och IEA den ständigt pågående energieffektiviseringen. Trots det ökade energibehovet väntar sig DNV bara en tio procents ökning av den totala energianvändningen till år 2050, från 455 till 502 exajoule (1 exajoule = 1018 joule). Som jämförelse motsvarar Sveriges totala årsenergianvändning på omkring 550 TWh knappt 2 exajoule.
Den här modesta ökningen kan förefalla förvånande i en värld där befolkningen väntas öka med 20 procent och BNP närmast fördubblas till 2050. Den omställning som DNV förutser innefattar emellertid massiva effektivitetsvinster, framför allt relaterat till elektrifieringen. I vissa regioner kan den totala energianvändningen i absoluta siffror till och med antas minska.
IEA menar för sin del att energieffektiviseringar mera än något annat skulle kunna bidra till utsläppsminskningar, men ser hindret i den politik som faktiskt förs. IEA anger dagens globala energianvändning till 445 exajoule och tror att den 2050 ligger på 530 exajoule.
DNV:s prognos för elfordon är att dessa 2031 globalt utgör hälften av alla nya fordonsförsäljningar och att 62 procent av personbilarna och 35 procent av de kommersiella fordonen på vägarna är eldrivna år 2050. Vilket bidrar till en energiminskning globalt med 24 exajoule.
I fråga om flyg tror DNV att biobaserade bränslen och e-bränslen tillsammans når närmare 40 procents andel 2050, medan eldriften fortfarande är minimal. För sjöfartens del ges siffrorna 24 procent ammoniak, 12 procent e-bränslen (som metanol), 11 procent biobränslen och 4 procent eldrift.
En siffra som kanske kan intressera Second Opinions läsare är att DNV:s uppskattning av levelized cost för el från havsvindkraft i Europa motsvarar omkring 70 öre/kWh för år 2035.
Så här ser DNV:s prognos för slutanvändningen av energi ut globalt fram till 2050:
En fråga som lyfts av både DNV och IEA är den geopolitiska oron och Kinas allt större dominans, som konsekvens både av landets storlek och strategiskt långsiktiga industripolitik. Till exempel stod landet i fjol för 58 procent av solcellsinstallationerna globalt och 63 procent av försäljningen av nya elfordon. Och genom sin export av och investeringar i solceller, vindturbiner och elektrolysörer blir Kina en allt mera dominant spelare på global nivå.
Det här har som känt lett till en rad protektionistiska åtgärder och planer inte minst i Europa, av energisäkerhetsskäl och oro för de egna leveranskedjorna. Samtidigt, påpekar DNV, är en alltför snabb frigörelse från det kinesiska beroendet förenad med risker för kostnadsökningar både i fråga om produktion och innovationsaktiviteter.
Så hur kan Europa framöver utveckla en egen konkurrenskraft inom omställningsindustrin?
Diversifiering av energikällorna och energieffektivisering behöver fortsatt vara hörnstenar i den europeiska politiken, förklarar DNV och hänvisar till att Europa har en lång historia av supranationalism i form av gemensamma EU-åtaganden och regionala energisamarbeten. Inte desto mindre är EU fortfarande till nästan 60 procent beroende av energiimport.
Här tar DNV-chefen Remi Eriksen bladet från munnen. Han menar att energiomställningen kräver massiv politisk uppbackning och att EU behöver skala upp och standardisera som aldrig förr. Han nämner att DNV i sin långtidsprognos, till 2050, till exempel dragit ner andelen för vätgasen och dess derivat från 5 till 4 procent av den slutliga energianvändningen:
”Utan ett meningsfullt pris på koldioxiden och/eller marknadsstimulerande stöd kommer det att vara en kamp för vätgasen att skala upp och kunna hitta sin kostnadsinlärningskurva. Samma gäller för CCS […] Politikerna borde påminna sig om att Parisöverenskommelsen förutsätter en målstyrd energiomställning, och inte bara ett förlitande på marknadskrafterna.”
Sammanfattningsvis: Det DNV:s och IEA:s rapporter även visar är Europas litenhet i det globala sammanhanget: minskande befolkning, snart under 5 procent av världsbefolkningen, 12 procent av den globala energianvändningen och 8 procent av växthusgasutsläppen. Däremot leder EU kostnadsligan för elsystemet – totalt sett betalar vi i EU 60 procent mer för elsystemet än USA och 10 procent mer än gruppen övriga utvecklade ekonomier, räknat per energienhet.
2 Kommentarer
Jag delar inte DNV:s optimism. Går man in på Our World in Data så kan man ta fram koldioxidsutsläppen över tid och för olika länder. Gör man då en jämförelse mellan OECD-länder och icke-OECD-länder så finner man att hela ökningen av de årliga CO2-utsläppen de senaste tjugo åren faller på icke-OECD-länderna och att de nu står för två tredjedelar av de totala CO2-utsläppen. De totala årliga utsläppen för OECD-länderna har hållit sig någotsånär konstant, de ökar inte. Icke-OECD-länder är i och för sig en brokig skara, men jag tillåter mig tvivla på att de skulle ha resurser för att bryta den tendensen, dvs att deras sammanlagda utsläpp per år skulle öka (linjärt) för varje år. Totalt sett ökar deras befolkningar, även om tyngdpunkten där är Afrika, som samtidigt har relativt små utsläpp. Men de ser att en förbättrad levnadsstandard är möjlig, men att de då samtidigt måste pruta på miljöambitionerna. Även Söderhavsrepubliken Tonga (som Guterres lyfte fram tidigare, och som är värdland för årets Pacific Islands Summit) producerar sin elektricitet i huvudsak med kolkraftverk.
Även DNV ritar den välkända kurvan, som stiger raskt fram till våra dagar, och som sen faller lika resolut. Och det ska man tro på. Knickpunkten ligger väl vid 2025 nästa år och vid 2026 nästnästa, o.s.v.
Men ett par aspekter till bör inte förbises, även om vi successivt börjar minska våra utsläpp av koldioxid, så adderas de år från år, eftersom de har så lång överlevnad i atmosfären (även om de omsätts snabbare). Det innebär att en utsläppsminskning enbart skjuter upp den dagen då Heimdal tutar slutsignalen uti Gjallarhornet. Och som lök på laxen, utan koldioxidökningen hade vi nu enligt de astronomiska beräkningarna varit huvudstupa in i nästa istid. Nu blir det nog ingen istid, vi har ökat koldioxidhalten långt över vad som behövs för att hålla fimbulvintern borta för gott. Pest eller kolera, men nånting mittemellan får man nog leta efter. (Jag vill reservera mig för att koldioxiden är bara en tårtbit i helhetsbilden och så vill jag personligen rekommendera den nya boken om klimatjournalistik av Anders Bolling och SOK).
”2024 blir året då utsläppen börjar minska”
Kanske det kanske, men vad har det för betydelse för mängden koldioxid i atmosfären? Vissa kanske anser att minskade utsläpp är något eftersträvansvärt i sig men glöm inte bort vad det ursprungliga motivet var – att hindra den fruktade globala uppvärmningen.
Sambandet är naturligtvis glasklart: ökade utsläpp -> ökad mängd koldioxid i atmosfären -> ökad temperatur…… frågan är dock hur starkt detta samband är? Den som tittat på den statistik vi har för de senaste 45 årens utsläpp och koldioxidökning i atmosfären finner snart att sambandet inte är så stark, det är inte ens så att våra utsläpp kan vara huvudorsaken till den ökning vi ser. Korrelerar man den årliga ökningen med temperaturen finner man ett betydligt starkare samband – ett varmare klimat driver en ökning av mängden koldioxid i atmosfären.
Den som vill ha ett halmstrå att klamra sig fast vid kan hävda att vårt lilla bidrag gör att koncentrationen ökar vilket gör att temperaturen ökar vilket gör att …. det är ett mycket tunt halmstrå.
Jag hoppas innerligt att jag har helt fel – för om det stämmer så finns det en hel rad politiska beslut som kommer att behöva ändras vad det lider 🙂
….. nullius in verba, all data finns lätt tillgängligt så gör en egen analys och begrunda.