För att nå klimatmålen är reformer för sektorsintegrering, ökad elanvändning, kortare tillståndsprocesser och förmågan att bygga ut den fysiska elnätsinfrastrukturen sannolikt viktigare frågor att diskutera i närtid än den faktiska elmarknadsdesignen. Samtidigt är lapptäcket av olika subventioner en central del av problemet som försvårar för marknadens aktörer att fatta långsiktigt rationella beslut, skriver Simon-Erik Ollus, chef för Fortums elhandel och produktionsstyrning.

Elmarknadsmodellen är på tapeten i Sverige och övriga Norden. Flera politiker talar om behovet av att förändra den nordiska elmarknadsmodellen. Det är tydligt att marknadsmodellen måste utvecklas i takt med att verkligheten förändras, men är det verkligen kapacitetsbetalningar vi ska diskutera först? Nej, frågan är både större och mer komplext än så och jag är bekymrad över att denna komplexitet saknas i debatten.

Bild: Regelverk, skatter, tariffer och styrmedel spretar idag betydligt mellan de nordiska länderna, skriver Simon-Erik Ollus.

Elmarknadsdesignen är en del av ett större sammanhang där energibranschen agerar. Den avgörande frågan i det större sammanhanget är hur vi ska nå klimatmålen. Sverige fick 2017 en klimatlag med målet om klimatneutralitet år 2045. I Finland beslutade regeringen förra sommaren om klimatneutralitet till år 2035. I Danmark är målet 2040 och i Norge 2050. Detta är ambitiösa mål. Ur ett energibranschperspektiv behöver vi ställa oss frågan om vi verkligen har verktygen och infrastrukturen på plats för att målen på ett trovärdigt och kostnadseffektivt sätt ska vara möjliga att nå?

Jag kan inte nog understryka att om det regulatoriska och institutionella ramverket saknas, eller att målen och vägen dit saknar opinionsmässigt stöd, då spelar det faktiskt ingen roll hur välfungerande marknadsdesignen är, det blir inga investeringar i alla fall. Om vi tittar på Tyskland har investeringarna i vindkraft dalat kraftigt i brist på fungerande tillståndsprocesser, elnät och växande allmänt motstånd. Detta helt oberoende av subventionerna till ny vindkraft. Är vi i början av en liknande utveckling även i Norge och Sverige?

Ökad elanvändning och sektorsintegrering
Att nå klimatneutralitet är fullt möjligt, men det förutsätter en omfattande elektrifiering av framförallt våra basnäringar och transportsektorn. Det vi behöver är en sektorsintegration där till exempel vätgas och värme som produceras från fossilfri el kan användas på en mängd olika sätt inom många olika sektorer. Det betyder också att den nordiska efterfrågan på el kommer att stiga från nuvarande cirka 390 TWh årligen till cirka 600 TWh 2040. För Sverige är siffrorna en ökning från 140 TWh till cirka 200 TWh under samma period.

Sektorsintegrationen innebär konkret att en allt större del av transportsektorn går på el, att fjärrvärmenätet även används för att lagra överskottsel och att industriella processer ersätter fossila råvaror med vätgas producerad med el. HYBRIT, med målet att ersätta kol i tillverkningen av stål hos SSAB, är kanske det mest kända, men det är inte den enda industriella tillämpningen. Men vilka incitament behövs och hur får vi dem på plats? Även om Fortum ser handeln med utsläppsrätter som det mest effektiva systemet så kommer det behöva utvecklas nya styrmedel för att stödja industriella investeringar i sektorsintegrationen, till exempel en sammanhållen strategi för vätgasen för att kunna utnyttja synergieffekter mellan olika sektorer.

Är det nya subventioner till enskilda kraftslag eller kapacitetsbetalningar som behövs för att få fram dessa stora investeringar? Kanske hamnar vi där tillslut. Men då måste vi också erkänna att orsaken till det är att  marknadens förtroende för den övergripande klimat- och energipolitiken är förbrukat till den grad att det är dessa verktyg som återstår. Idag är det lapptäcket av olika subventioner vi har på elmarknaden som är en central del av problemet. Det ökar den regulatoriska risken och försvårar för marknadens aktörer att fatta långsiktigt rationella beslut. Politikens huvuduppgift måste vara att hela tiden förbättra marknadens funktion och låta de olika aktörerna fatta marknadsmässiga investeringsbeslut så lång det är möjligt. Det är så det långsiktiga förtroendet mellan politik och marknad byggs upp och bibehålls. I de fall subventioner får förekomma ska det riktas främst som direkta investeringsstöd till omogna tekniker i syfte att snabbare nå kommersialisering och stödja klimatledarskap.

Elsystemet är redan så gott som fossilfritt och för svensk del så har det varit det i decennier – just ett klimatneutralt kraftsystem är helt enkelt inte utmaningen. Det gör för övrigt Sverige, i likhet med Norge, till några av världens få undantag. Sett till produktionskostnad är nu vindkraften konkurrenskraftig på egna ben och utbyggnaden går nu snabbt. Men dess stora utmaning är att den är väderberoende. Det betyder ett volatilt elpris när vi växelvis har såväl överskott som underskott men sällan jämnvikt i energisystemet. Det behöver utvecklingen av elmarknaden möta. Det måste helt enkelt finnas incitament för flexibel användning av el/vätgas/värme produktion, konsumtion och lagring. Grunden för det incitamentet är att de volatila priserna är tydliga för alla aktörer vilket inte är fallet idag. Samtidigt måste det även finnas en väl fungerande derivatmarknad, fasta priser helt enkelt, för kunder som inte vill exponera sig för volatiliteten.

Ett starkare elnät och mer lokal flexibilitet
Sett till enbart produktionskostnad är vindkraften idag den billigaste nya produktionsformen i Norden. Och sett till de vädermässiga förutsättningarna så kan vi bygga mycket mera vind i Norden. För att klara av det, behöver vi däremot ett väsentligt starkare stamnät än vi har idag. Faktum är att vi redan idag ser att elpriset kan vara fyra gånger högre i Syd- och Mellansverige jämfört med de två norra prisområdena. Bristande överföringskapacitet börjar begränsa ytterligare vindkraftsinvesteringar i norra Sverige och norra Norge och jag kan inte se några tecken på en förändring i den eftersläpning av stamnätsutbyggnaden som finns idag. Det ökar ytterligare behovet av den planerbara kraftproduktion som finns kvar i södra och mellersta Sverige.

Sverige har också lokala kapacitetsproblem i vissa städer. Det är en följd av ett svagt stam- och regionnät. Stockholm behöver och bygger ett starkare nät och det beräknas vara klart 2030, men det är inte hela lösningen. Lokal elproduktion vid effekttoppar och möjligheterna att använda sig av efterfrågeflexibilitet inne i städerna är underutnyttjat idag och det är mycket kostnadseffektiva sätt att möta kapacitetsbrist. Orsakerna till att lokal elproduktion och efterfrågeflexibilitet underutnyttjas återfinns i elnätsregleringen som ensidigt styr mot elnätsinvesteringar. Elnätsregleringen borde därför styra mycket tydligare mot att nätägarna alltid ska söka de mest kostnadseffektiva lösningarna för att upprätthålla den lokala leveranssäkerheten.

Ett nordiskt perspektiv
Sverige är dessutom en del av en gemensam nordisk elmarknad sedan mer än 20 år tillbaka där gemensamma resurser optimeras timme för timme. Det betyder att klimat- och energipolitiska beslut i ett land har en direkt påverkan även på grannländerna.

Den nordiska elmarknaden med sin unikt låga andel fossil kraftproduktion är det främsta verktyget för att nå klimatneutralitet i övriga sektorer. Med ett gemensamt nordiskt perspektiv kan vi säkerställa att klimatomställningen blir både billigare, går snabbare och görs med en bibehållen hög leveranssäkerhet. Men regelverk, skatter, tariffer och styrmedel spretar idag betydligt mellan de nordiska länderna. Samtliga energiöverenskommelser som har gjorts de senaste åren är strikt nationella. Här vilar ett tungt ansvar på den politiska nivån att utveckla och förvalta den marknad vi så framgångsrikt har byggt upp.

Reformer för sektorsintegrering, ökad elanvändning, kortare tillståndsprocesser samt förmågan att bygga ut den fysiska elnätsinfrastrukturen är sannolikt viktigare frågor att diskutera i närtid än den faktiska elmarknadsdesignen. Ifall vi inte löser dessa frågor kommer inte klimatmålen att uppnås. Diskussionen om elmarknadsdesign är på intet sätt oviktig – den är avgörande för att skapa rätt förutsättningar för nyinvesteringar i fossilfri kraftproduktion och efterfrågeflexibilitet – men en sådan diskussion riskerar att bli verkningslös om inte de överliggande frågorna hanteras på ett trovärdigt sätt.