I arbetet för klimatmålen behövs en bred palett av åtgärder. Mer bioenergi från skogen, en kraftfull ökning av kärnkraften, lokal lagring av solenergi och mikronät är viktiga ingredienser, skriver Lars Josefsson, Vattenfalls tidigare vd.

Klimatfrågan driver behovet av energiomställning. Det råder inte brist på energi. Fossil energi finns i överflöd, dessutom till relativt låg kostnad.

Energibehovet ökar kraftigt i utvecklingsländerna, medan behovet i OECD-länderna är stagnerande eller ökar måttligt. Utvecklingsländerna behöver tillförsel av billig energi för att kunna öka levnadsstandard och industriutveckling. Om dessa länder tvingas välja mellan utveckling och begränsning av koldioxidutsläpp, så kommer de att välja att utveckla sina ekonomier framför att lösa klimatproblemet.

Temperaturhöjningen sedan 1800-talets mitt har nu globalt nått över en grad Celsius och i Norden upp mot 2 grader. Sannolikt kommer vi inte att klara vare sig 1,5- eller 2-gradersmålen. Detta innebär inte att det är för sent, tvärtom ska vi göra allt vi kan för att begränsa de negativa effekterna så långt möjligt.

Mot den bakgrunden är det rimligt att OECD-länderna tar ett större ansvar för energiomställningen än utvecklingsländerna. Innebär detta då att vi så snart som möjligt ska ställa om till förnyelsebar energi?

Svaret är naturligtvis nej. Det är uppenbart att vi bör ställa om till utsläppsfri kraft, men vi kan inte kräva att den dessutom ska vara till 100 procent förnyelsebar, i praktiken beroende av vädret.

Kanske mindre uppenbart är att vi måste utveckla vårt energisystem så att det underlättar för utvecklingsländerna att klara sin nödvändiga energiomställning. Om vi enbart fokuserar på den egna omställningen så kommer vi troligen att lyckas, men utan att det märkbart påverkar den globala uppvärmningen. Vi behöver system och produkter som enkelt kan få sin användning i utvecklingsländerna.

Vilka förutsättningar har vi att kunna bidra på ett meningsfullt sätt?

Uppenbart behöver vi ta till vara vår skog ännu bättre. För närvarande avverkar vi betydligt mindre än skogstillväxten (ca 70 procent i Sverige). Detta innebär att Norden utgör en väsentlig koldioxidsänka. Det finns stor potential att ytterligare öka tillväxten.

Skogen används redan som råvara för biodrivmedel, men detta behöver skalas upp till en storskalig industri. För det krävs utveckling och stora investeringar, vilket borde vara ett utmärkt område för nordiskt samarbete. Det saknas naturligtvis inte andra områden där skogsråvaran kan användas – byggsektorn är ett sådant område.

Kärnkraften är ett område med stor potential. Det är svårt att tro på en kraftig reduktion av växthusgaser, utan en mångdubbling av kärnkraften i världen.

Sverige och Finland är väl etablerade som kärnkraftnationer, med befintlig stor kunskap. Det huvudsakliga argumentet emot kärnkraft i den svenska debatten är att kostnaderna gör kärnkraften ointressant. Ofta pekas då på erfarenheterna av den finländska Olkiluoto 3-reakton.

Här är det befogat att jämföra med historien. Den stora utbyggnaden av kärnkraften i Europa gjordes under 1970- och 1980-talen. Exempelvis reducerade Frankrike genom en storsatsning på kärnkraft andelen fossil kraft i systemet från 70 till 10 procent inom loppet av bara tio år.

Kostnadsskillnaden mellan de första och de sista verken var mycket stor, inlärningskurvan är brant.

Nu ligger den riktigt stora potentialen i nästa generation kärnkraft, med passiv säkerhet, bättre bränsleutnyttjande och mindre moduluppbyggda reaktorer. Med en medveten satsning kan dessa vara kommersialiserade inom tio år. Staterna behöver skapa en trovärdig väg till licensiering och marknad och erbjuda områden för testanläggningar. Under sådana förutsättningar finns riskvilligt privat kapital tillgängligt.

En intressant möjlighet är att kärnkraft kan utgöra basen för en storskalig vätgasproduktion genom användning av reaktorernas värmeöverskott. Vätgasen kan användas för transporter och inom industri såväl internt som för export.

Inom den förnyelsebara energin utgör solenergin den riktigt stora potentialen. Våra marknader långt i norr har ett stort handikapp på vinterhalvåret, då solen lyser med sin frånvaro samtidigt som energibehovet är som störst. För att den förnyelsebara energin ska bli tillräckligt attraktiv, måste den kombineras med lokal lagringsmöjlighet, till exempel med hjälp av batterier.

För användning i länder med svaga eller inga elnät behöver mini- eller mikronät skapas. Denna system- och produktutveckling borde vara något som de nordiska länderna och företagen skulle stimuleras att utveckla. Med befintlig teknik och systemkompetens ligger detta område väl till för vår industri.

Sammanfattningsvis har vi i Norden inte några stora svårigheter att ställa om vår elproduktion. Byggnadssektorn är väl framme i energiomställningen, och med en fossilfri elproduktion är problemet i stort löst. Transport- och industrisektorerna kommer att ställa om i fas med den internationella utvecklingen.

Vi kan ge väsentliga bidrag till detta. Början görs genom inhämtning av kunskaper.