Avkastningen dubbelt så hög som den borde varit

Avkastningen dubbelt så hög som den borde varit

Konsekvensen av den schablonmässiga beräkningen under 2012-2015 blev att det åldersjusterade nuanskaffningsvärdet på elnäten blev dubbelt så högt och ramen för avkastning dubbelt så hög som den borde ha varit, skriver professor Stefan Yard i en replik till Mikael Runsten.

Mikael Runsten påstår kategoriskt att Patricia Hedelius och Per Lindvall räknar fel på lönsamheten i svenska elnätsföretag. Han menar att det är självklart att basera kapitalkostnader på tillgångarnas nuanskaffningsvärden, NUAV. Så sker för närvarande i den svenska elnätsregleringen när man beräknar intäktsramar. Detta bygger dock mer på praktiska omständigheter än på ekonomisk teori. Vid reglering av naturliga monopol som elnät är det rimligt att fokusera på full kostnadstäckning inkl. riskkompensation. Det är rimligt att fullt ut täcka kostnader för gjorda investeringar, varken mer eller mindre. Regleringen bör fokusera på den svagare parten, kunden, som inte ska behöva betala för samma sak två gånger.

Problemet i svensk elnätsreglering är att underlagen om tillgångarna varit bristfälliga. Under början av 2000-talet ansåg man inte ens att det fanns tillförlitliga underlag om vilka tillgångar som användes och då valde man att reglera med den s k nätnyttomodellen, baserad på simuleringar av ideala nät inom varje område. Vid övergången till en reglering Ex Ante från 2012 valde man att utgå ifrån faktiska nät, men fortfarande ansågs underlag om anskaffningsvärden och anskaffningsår vara bristfälliga, varför man alltjämt utgick ifrån aktuellt NUAV på befintliga nättillgångar i bruk.

I brist på åldersuppgifter valdes en kapitalkostnadsberäkning med RA-metoden, som kom att innebära att nättillgångarna med 40 års avskrivningstid, vilket gällde för merparten, hade en genomsnittsålder av knappt 12 år. När man inför tillsynsperioden 2016-2019 krävde fram åldersuppgifter vid övergången till RL-metoden framkom att genomsnittsåldern var ca 25 år, ja egentligen ännu högre med tanke på att åldern på de äldsta tillgångarna i bruk schablonmässigt sattes till 38 år enligt den s k 38-årsregeln. Konsekvensen av den schablonmässiga beräkningen under 2012-2015 blev att det åldersjusterade nuanskaffningsvärdet under dessa år blev dubbelt så högt och ramen för avkastning dubbelt så hög som den borde ha varit. Sedan beslutades om en hög kalkylränta, 6,5%, efter överklaganden och domstolsutslag. Sammantaget blev intäktsramarna betydligt större än om korrekta underlag använts. Dessa extra ramar får användas under innevarande period, vilket görs i varierande utsträckning. Särskilt de större elnätsföretagen har som bekant varit aktiva med att utnyttja sina extra ramar. Även om detta formellt sett är tillåtet har extraramarna till stora delar sin grund i brister i underlagen. Om RL-metoden införts redan 2012, hade det mesta bortfallit.

Låt oss nu närma oss Runstens kategoriska påstående att det är självklart att utgå ifrån NUAV vid beräkning av avskrivning och avkastning för elnätsföretag. Detta kan vara rimligt i situationer med konkurrens, men inte vid reglering av naturliga monopol. Enligt ovan bör fokus då istället vara på att se till att kunderna bara betalar för tillgångarna en gång, varken mer eller mindre. Sedan för att komma in på en del teknikaliteter kan man i en sådan beräkning kompensera för inflation på två olika sätt, antingen genom att baka in prisändringar i räntan eller genom att räkna upp anskaffningsvärden och restvärden för inflation och sedan använda en real ränta. Om fokus ligger på att kunderna ska betala fullt, varken mer eller mindre, då ska alltså prisuppräkningen i båda fallen göras för generell inflation, med KPI.

Beräkningen i svensk svensk elnätsreglering baserad på NUAV motsvarar dock en prisuppräkning med ett specifikt index, ett faktorprisindex, FPI, kopplat till utvecklingen av svenska byggkostnader, istället för med KPI. Om det mellan olika år sker smärre variationer i utvecklingen av FPI och KPI spelar valet av uppräkning inte så stor roll i praktiken, men så har inte varit fallet i Sverige. Under de senaste 20 åren har KPI ökat med ca 30%, medan FPI ökat med ca 80%. En investering på 100 för 20 år sedan beräknas i regleringen idag till ett NUAV på ca 180 med vissa variationer beroende på hur NUAV skattas. Avskrivning görs på detta värde och avkastning beräknas på ett åldersjusterat värde, i detta fall halva NUAV eller på 90, när hälften av avskrivningstiden 40 år förflutit. Detta är enligt den kapacitetsbevarande princip som valts i svensk elnätsreglering. Om man i regleringen istället fokuserat på att ge full kompensation av gjorda investeringar, varken mer eller mindre, enligt en s k förmögenhetsbevarande princip, ja då skulle man i exemplet räknat avskrivningar på 130 och avkastning på 65 efter 20 år.

Det är uppenbart att det blir stora skillnader i värdering och i ramar för kapitalkostnader beroende på vilken princip som väljs. Det kan synas förvånande att man inte valt en förmögenhetsbevarande princip i svensk elnätsreglering. En förklaring kan vara att man initialt under perioden med nätnyttomodellen saknade tillräckliga underlag om anskaffningsvärden och anskaffningsår och då av praktiska skäl tvingades välja en lösning som inte krävde tillgång till sådana värden och då fanns bara möjlighet att välja den kapacitetsbevarande principen. Sedan har valet av princip olyckligtvis hängt kvar även när det egentligen blivit möjligt att basera regleringen på underlag, som säkerställer exakt kompensation.

Runsten får det till att verka som att en beräkning av kapitalkostnader baserade på aktuellt NUAV är det självklara och det enda rimliga alternativet. Jag vill alltså påstå att så inte är fallet. Den valda beräkningsprincipen inom svensk elnätsreglering är en kvarleva från en situation, då det saknades underlag om tillgångarnas ursprung, ja under perioden med nätnyttomodellen fanns i vissa fall inte ens uppgifter om vilka tillgångar som var i bruk. Numera finns underlag och då framstår det som betydligt mera rimligt att välja en princip, som säkerställer exakt återbetalning och som har fokus på att skydda den svagare parten – kunden. Sedan är det också viktigt att säkerställa fullgod kvalitet, vilket ligger i båda parters intresse.

Avslutningsvis lite ytterligare om investeringar. Det förvisso ett faktum att det är dyrt att bygga nytt idag, NUAV har ökat kraftigt. Sedan står vi inför en expansionsfas, med kvantitativ och kvalitativ utbyggnad av elnäten. Kostnaderna för denna reala ökning får bäras av kunderna. Om detta finns det ingen som helst oenighet. Samtidigt blir inte de gamla tillgångarna dyrare att återbetala bara för att de nya kostar mer.

Den reala ökning av investeringarna som vi står inför framställs av vissa företrädare för elnätsföretagen som ett problem, nästan som ett hot. Detta är förvånande, företag brukar här istället se möjligheter och ta emot kvantitativ och kvalitativ tillväxt med entusiasm. Finansieringen av realtillväxt kräver sedan ökning av både skulder och eget kapital. Detta är något som är en realitet i alla växande företag. Det normala är att detta sker genom att man lånar mer men också att det tillförs mer kapital från ägarna. Att primärt hantera ökat behov av ägartillskott genom stora vinstuttag från kunderna är dock inte rimligt eller ens möjligt i ett normalfall. Nu har situationen inte varit normal och balanserad, som diskuterats ovan tillkom extra intäktsramar perioden 2012-2015. Även om det formellt är tillåtet att ta ut dessa, borde kundmedvetna och ansvarstagande elnätsföretag inte utnyttja dem. Att försvara sig med att allt går till investeringar är ingen ursäkt. Kunderna får i framtiden betala precis lika mycket oavsett om ägartillskott skett utifrån via t ex nyemission eller internt genom extra vinstuttag.

Om nuvarande ägare är ovilliga att skjuta till mer ägarkapital vid tillväxten kan man fundera över att bredda ägandet. Även efter den uppstramning av beräkningen av kalkylräntan, som sker till nästa tillsynsperiod och sedan också en övergång till att resonera förmögenhetsbevarande, framstår det som att regleringen ger ägarna fullgod avkastning med tanke på verksamhetens låga risk. Många sparare skulle säkerligen vara intresserade av att investera i elnätsverksamhet med dess låga risk och en garanterad realavkastning på 4-5%, även om kalkylräntan hamnar vid 3%.

2 Kommentarer
Stefan Yard
Av Stefan Yard
Professor em i företagsekonomi
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Eric Anderzon skriver:

    Mycket bra och faktabaserat inlägg i debatten!
    Nätbolagen har under många år använt argumentet “framtida investeringar” till sitt försvar för prishöjningar på nät och överföring. Vi har dock inte sett någon ökad avsättning till ändamålet, snarare ökad lönsamhet och i samma proportion som prishöjningen. På detta sätt har man byggt upp enorma obeskattade reserver i sina bolag. Vi har fått berättat att den s.k. energiomställningen kräver stora investeringar i nätet och i rimlighetens namn bör man då använda dessa förskottsbetalade reserver till ändamålet, innan man förskotterar ytterligare eventuella investeringar.
    Ingen annan bransch åtnjuter möjligheten att förskottsdebitera en eventuell investering, som dessutom och normalt sett skall bära sin egen kostnad.

  2. Kalle Andersson skriver:

    Om nu det vore så viktigt att kunderna endast betalade för något en gång så skulle Stefan Yard inte diskutera detta utan varför vindkraftsbolagen manipulerar med sin effekt från sin parker, köper för liten transmission och anslutning och redan till de gamla nivåerna skjuter i storleksordningen 20-30 öre av sina egna kostnader till andra energislag via fördyringar på elnätsidan.

    Nej, detta känns bara som en pseudodebatt som mer handlar om att pinka in revir och säkra framtida forskningsfinansiering än att ta hänsyn till totalkostnaden för landets elproduktion som i slutändan konsumenterna får betala.