Inte bara i vattenförvaltningen agerar självsvåldiga tjänstemän utgående från egna agendor. Samma beteende finns också på andra myndigheter, skriver Björn Törnvall och uppmanar energibranschen att arbeta för att återställa tjänstemannaansvaret i Sverige.

Företrädare för energibranschen har nyligen på Second Opinion uppmärksammat att statliga tjänstemän verkar driva sina egna agendor, till exempel på länsstyrelserna och havs- och vattenmyndigheten. Se bland annat artiklar av Thomas Sandberg, ordförande i Svensk vattenkraftförening, och Birgitta Resvik, chef för samhällskontakter på Fortum Sverige.

Tyvärr är detta inga specialfall. Samma självsvåldiga agerande och politikerförakt finns också på andra myndigheter. En nära vän, som arbetat på flera ledande befattningar inom svensk offentlighet, beskriver för mig hur han med ilska och förskräckelse ”kan se förfallet och bristen på respekt för lagar, riktlinjer eller styrdokument, som reglerar myndigheterna”.

Ett exempel uppmärksammades nyligen (16 juni) av Nya Wermlands Tidningen (ledarartikeln ”Lägg ned skolverket”), som hänvisar till hur tjänstemän på Skolverket medvetet och avsiktligt torpederade Alliansregeringens uttalade ambition under de bägge föregående mandatperioderna, att förändra innehållet i skolundervisningen från den rådande flumskolan till mera av en kunskapsskola.

I en nyutgiven bok, ”Attacken mot äganderätten – Gäller inte grundlagen i skogen?”, där jag är en av författarna, ger vi en lång rad andra exempel på hur anonyma tjänstemän i departement, verk och myndigheter agerar på tvärs emot politiska beslut.

Ett av exemplen gäller Miljödepartementets s.k. implementering av EU:s art- och habitatdirektiv och dess fågeldirektiv i svensk lagstiftning. Detta ledde till den olyckligt formulerade Artskyddsförordningen, som lades under Miljöbalken och därmed fick status av svensk lag. Formulerad av anonyma tjänstemän på Miljödepartementet, som tog en genväg förbi sedvanliga kontrollinstanser som remissbehandling och granskning i lagrådet.

Förutom att lagen stiftades utanför riksdagen blev den ett illa hopkommet hastverk. Ett hot mot allt skogsbruk, närmast omöjlig att förstå och tillämpa.

Varianterna av tjänstemännens nonchalans inför de demokratiska principerna är många. Ett exempel är att Naturvårdsverket fastställt minimiantalet vargar till minst 300 individer, trots riksdagens beslut att antalet skulle ligga inom spannet 170-270 individer. Ett annat står åklagarna inom riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott (REMA) för.

Dessa åklagare, som handlägger misstankar om jaktbrott mot de stora rovdjuren, har i minst tre fall tillsammans med olika tingsrättsdomare brutit mot Rättegångsbalkens 27 kapitel § 18, som reglerar hur hemlig telefonavlyssning får användas i en förundersökning.

Mest uppseendeväckande är att man från åklagarnas sida nu, i besvikelsen över att hovrätten för Övre Norrland nyligen sänkte tingsrättens utdömda fängelsestraff för åtalade i en jaktbrottshärva, pekar på ”risken” för att hemlig telefonavlyssning inte ska kunna användas i framtiden, om de utdömda fängelsestraffen inte överstiger två år!

Redan i dag är det otillåtet att använda detta tvångsmedel, eftersom det aktuella brottet, grovt jaktbrott, har ett minimistraff om sex månader.

Att respekten för ”objektivitetsprincipen”, Rättegångsbalkens 23 kapitel § 4, som stadgar att åklagaren även ska redovisa det som talar till den misstänktes fördel, brister helt och närmast regelmässigt i REMA:s agerande, följer tyvärr det trista mönstret.

Hos Skogsstyrelsen är ett anmärkningsvärt beteende att dess tjänstemän på eget initiativ för några år sedan började identifiera ”nyckelbiotoper” i privata skogsägares skog. Det framfördes att dessa subjektiva omdömen – utan att något beslut fattas, som kan prövas i domstol – skulle vara ett ”kostnadseffektivt sätt att skydda värdefulla biotoper för säkerställande av den biologiska mångfaldens bevarande”.

Att dessa s.k. identifieringar leder till att privata tillgångar utan ersättning undantas från normalt brukande och blir närmast värdelösa för ägarna verkar inte bekymra Skogsstyrelsen alls. Där har man nu dessutom sett till att få regeringens uppdrag att fortsätta med denna för skogsbranschens framtid riskabla verksamhet i ökad takt.

Likaså har Skogsstyrelsens tjänstemän lyckats få hjälp av en tolkning utförd av en jurist på Kammarkollegiet, för att hävda att fjällnära skogsmarker inte tillhör kategorin brukad mark. Vad man stödjer sig på är oklart, men på denna ohållbara grund utfärdar Skogsstyrelsen avverkningsförbud.

Det här förbudet har fått helt absurda konsekvenser för norrländska skogsägare. De kan oftast inte låna pengar på banken för sin verksamhet i glesbygd, och när de därför i stället vill avverka sin egen skog för att få fram kapital, säger Skogsstyrelsen stopp utan att någon ekonomisk ersättning kommer i fråga.

Hur har det kunnat bli så här, undrar man? Med total ansvarsfrihet för sina åtgärder och ett på tok för brett tilltaget tolkningsutrymme tillåts självsvåldiga statstjänstemän agera precis hur de vill. Det hela faller tillbaka på att de av partierna utvalda människor, som vi vart fjärde år väljer att företräda oss i riksdagen, inte verkar ha någon kontroll alls på hur regeringen, dess verk och myndigheter förvränger eller helt struntar i de beslut som riksdagen fattar.

Vi behöver snarast få det 1976 slopade tjänstemannaansvaret återinfört. Bristen på detta går igen överallt och skapar ett utrymme för målmedvetna aktivister, som med allt större cynism förgiftar regeringen, dess verk och myndigheter, till skada för äganderätten, produktionen och jobben i industrin och därmed hotar välfärden i Sverige.

Lösningen är antagligen, som ledaren i NWT förespråkar, att helt sonika lägga ned dessa av aktivisterna kapade verk och myndigheter och börja om, med nya människor på centrala positioner. Sådana människor som präglas av det gamla svenska tjänstemannaidealet nit, oväld och respekt för gällande lagar.

Jag vädjar till energibranschen att medverka till att de här frågorna kommer upp på bordet. Makten i Sverige bör återföras till dem som vi valt i demokratiska val.

Björn Törnvall

Artikelförfattaren gav tillsammans med Karl Hedin, Peter Wigert och John Gull nyligen ut den i artikeln nämnda boken, som en ”lärobok” för landets 330000 privata skogsägare ”om hur överheten allt mer gör intrång i deras skog”.