Greenpeace aktion mot Ringhals och Forsmark visar hur medierna okritiskt har hanterat organisationens agenda. Bland annat har flera medier publicerat Greenpeace eget filmmaterial.
– Journalisterna ser sig som allierade med Greenpeace, de ser på dem som kollegor, säger Jesper Falkheimer, docent i strategisk kommunikation vid Lunds Universitet.
Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi
De senaste dagarna har medierna rapporterat om en säkerhetskris på två av Sveriges kärnkraftverk: Forsmark och Ringhals. Anledningen är en aktion iscensatt av Greenpeace.
– Jag är ganska säker på att Greenpeace ger sin aktion högsta betyg. Det är en gammal taktik de använder, så kallat pseudoevent, där en skenhändelse ska ge en speciell fråga uppmärksamhet, komma på den politiska dagordningen och skapa opinion. Greenpeace har lyckats extremt väl och nått hela vägen upp på ministernivå med sitt budskap. Just det här pseudoeventet är klockrent med maximal exponering och där Greenpeace själva får agera källa, säger Jesper Falkheimer, docent i strategisk kommunikation vid Lunds universitet.
Jesper Falkheimer har i sin avhandling just tittat på hur relationen ser ut mellan media och professionella källor som vill nå fram med ett budskap. I fallet med Greenpeace aktion mot Forsmark och Ringhals ser han flera problematiska frågeställningar kring mediernas agerande. Till exempel hur medierna förhåller sig till Greenpeace agenda i kärnkraftsfrågan.
– Journalisterna ska förhålla sig till detta på samma sätt som de förhåller sig till alla andra som försöker påverka och förmedla sitt budskap: alltså kritiskt. Men jag tror att Greenpeace har ett bra grundförtroende bland journalister och därför har man ett annat öga till deras budskap än om till exempel Vattenfall skickar ut ett pressmeddelande. Medierna resonerar att Greenpeace resurser inte är lika stora som företags och därför hanteras de annorlunda. Men det håller inte, Greenpeace agenda ska inte negligeras utan den ska mötas med samma kritiska förhållningssätt som alla andras, säger Jesper Falkheimer.
Balansen mellan hur Greenpeace och Vattenfall har kommit till tals i rapporteringen ser han i den här frågan inte som ett problem. Däremot är faktaredovisningen bristfällig.
– Frågan är vem man ska tro på? Här måste journalisterna gå vidare och ta reda på fakta och hitta nya källor, för att avgöra vad som är sant och inte i den beskrivning som de båda sidorna ger. När man inte gör det blir risken att läsare och tittare inte får kunskap om vad som faktiskt är sant, utan det som har förmedlats är bara en konflikt.
Medierna har följt aktionen på nära håll och man har både intervjuat personer från Greenpeace som befinner sig inne på kärnkraftverkets område och publicerat Greenpeace egna filmmaterial. Att hantera filmmaterialet på det här sättet är tveksamt agerande, anser Jesper Falkheimer. Man bör vara medveten om att filmerna produceras som ett led i en kampanjinsats och dessutom blir gränsdragningen för otydlig, menar han:
– Jag misstänker att medierna agerar så här därför att journalisterna ser sig allierade med Greenpeace, de ser på dem som kollegor. Greenpeace vill ju inte skada anläggningen utan bara visa på brister och då allierar sig journalisterna med dem. Det är problematiskt därför att gränsdragningen mellan journalisternas arbete och Greenpeace arbete inte blir så tydligt. Journalisterna måste hålla Greenpeace på armlängds avstånd, precis som alla andra som vill påverka.
Att Greenpeace brottsliga agerande i form av att ta sig in på kärnkraftverkens områden får den här mediala effekten är inte oproblematiskt.
– Risken är att det blir en spin off-effekt och att fler organisationer tar efter för att få uppmärksamhet. För orsaken till att Greenpeace agerar så offensivt som de gör med sin aktion är för att det är svårt att få uppmärksamhet annars. De aktörer som är skickligast på att iscensätta nyhetsvärdiga händelser blir de som styr den politiska debatten, säger Jesper Falkheimer.
1 Kommentar
Monica wiegert
11 oktober, 2012: 8:32 e mÄntligen kommer sanningen om antikärnkraftspropagandan fram. Media har genom sin totala censur av all kunskap under 40 års tid skapat en kärnkraftsfobi, vilket lett till en fruktansvärd kapital- och kunskapsförstöring. Medias uppgift skall vara att sprida kunskap istället för okunskap och obefogad rädsla. Men nu har vi internet och är inte längre i klorna på korkade, maktgalna och diktatoriska journalister.
Svara