DEBATT
Gasexperten Gustav Boëthius ser tecken på att Socialdemokraterna nu förändrar sin politik för gas som energikälla. Han menar att särskilt tre frågor om gasen idag behöver åtgärdas, varav en är att bygga en LNG-terminal för reservförsörjning.

Till skillnad från kärnkraften och den väderberoende energin är den svenska gaskraften ur ett politiskt perspektiv ett föräldralöst energislag. Huvudsakligen bestående av fossil materia som på olika vis importeras från utlandet är gasen Energisveriges enfant terrible.

Bild: Gammal och ny socialdemokrati på partikongressen 2021. Ingvar Carlsson var ställföreträdande statsminister och miljöminister när gasledningen kom till Sverige. Foto: Socialdemokraterna.

Dock finns det tecken på att den politiska attityden till gaskraft håller på att förändras. Exempelvis har Sverigedemokraternas Jessica Stegrud pekat på behovet av gaskraft som en kortsiktig lösning på södra Sveriges effektbrist, vilket även experter här i Second Opinion konstaterar är det enda realistiska alternativet för baskraft i relativ närtid. Även PM Nilsson, VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, har uttalat sitt stöd för investeringar i gasturbiner i södra Sverige.

Men kanske mest intressant är signaler om attitydförändringar inom Socialdemokraterna. I ett twitterinlägg meddelande Annika Strandhäll, miljö- och klimatminister 2021–2022, sitt offentliga stöd för gaskraften genom att retweeta följande citat från PM Nilsson-intervjun:

Expressen: Finns det alternativ till ny kärnkraft som kan möta Sveriges behov?

Nilsson: Ja. Gasgeneratorer är den teknik man kan peka på direkt. För att stabilisera all vind. Det är framför allt det södra Sverige behöver. Fördelen är också att de kan gå i gång omedelbart om det blir vindstilla.

Även om en enskild Twitter-slinga är ett magert analysunderlag, väcker uttalandet från Sveriges största och kanske mest slutna politiska parti många frågor. Kommer gasen få en sponsor hos Magdalena Andersson? Och kommer Sveriges gasförsörjning nu äntligen tas på allvar av politiken?

Att politiker och opinionsbildare nu vågar ta gasfrågan i mun vittnar om att det våras för den svenska gaspolitiken. I ett sådant läge kan det vara värdefullt att minnas hur gasen kom till Sverige, och hur relationen mellan gaskraften och det Socialdemokratiska arbetarepartiet har utvecklats sedan dess.

***

På Svenska Dagbladets ledarsida sammanfattar Peter Wennblad det uppenbara jämviktsförhållande som råder mellan kärnkraft och gaskraft i texten Kärnkraft eller naturgas – var god välj. Och året 1980 gjorde Sverige sitt val. Folkomröstningen ändrade kursen i den svenska energipolitiken. Det elsystem som huvudsakligen byggde på vattenkraft i norr och kärnkraft i söder skulle nu byggas om från grunden. Att kärnkraften skulle bort var givet, men i ögonblicket fanns ingen tydlig bild om vilken planerbar elkraft som skulle träda i dess ställe.

Den bilden skulle snabbt konkretiseras i Skåne. Folkomröstningen må ha handlat om kärnkraftens vara eller icke vara i princip, men i sak handlade den om Skånes baskraft. Skånska Sydkraft tog ansvar för regionens försörjning och inledde omgående förhandlingar med Dansk Olie og Naturgas (DONG). Danmark hade nyligen byggt sitt gassystem med egen gas från Nordsjön. Det blev en snabb affär. Samma år var ett avtal om gasimport underskrivet av Danmarks och Sveriges regeringar.

Det skulle bli den nyss bortgångna Birgitta Dahl, energiminister under perioden 1982–1990, som tände Sveriges första gasfackla. På sitt vis var detta logiskt. Dahl var nämligen välkänd för sitt motstånd mot kärnkraften.

Under två år byggdes svenska gasnätet ut, och två av Sveriges tre största städer kopplades upp. Även om gasen i viss utsträckning användes till kraftproduktion, exempelvis i kraftvärmeverket Heleneholm i Malmö som blev först i Sverige med att bränna gas, blev den främst populär bland svenska industriföretag. Dessa uppskattade gasens tekniska egenskaper som var fritt från sot, svavel och kväve. Ej heller krävde gasen någon särskild förbehandling innan användning, som exempelvis dieselolja gör – det var bara att bränna direkt. De industriverksamheter som möjligen hade kunnat elektrifieras redan på slutet av 1980-talet valde i stället att bli gaskunder.

Kärnkraftsomröstningen öppnade alltså en dörr för gasen att göra intåg i Sverige i stor skala. Men hur stor skulle gasen bli i Sverige? Ganska stor, trodde man då. Swedegas dåvarande VD Bengt Wallenberg gav sin syn på saken i en TV-intervju.

Wallenberg: Jag tror att man ska ha en lagom mix. Jag tror att vår målsättning ligger på den europeiska standarden, någonstans mellan 15 och 20 procents marknadsandel. Jag tror inte att man ska sätta målet högre för då blir man för ensidig.

Detta uttalande var också logiskt. Med mindre kärnkraft skulle Sveriges kraftmix bli mer likt det europeiska genomsnittet, och i Europa utgjorde gasen en grundbult i elsystemet.

Gas blev således ett fokusområde för statliga Vattenfall, [1] som då var huvudägare i Swedegas. Vattenfall hade under året 1985 sålt minoritetsdelar i det svenska gasbolaget till Shell, Statoil och DONG för att få in den gaskompetens som Sverige då saknade. Dessutom fanns planer på ytterligare gasimporter från Sovjetunionen via Finland. Tanken var att gasnätet skulle byggas ut för att leverera gas till Mälardalen och Stockholm.

***

På 1980-talet hade den svenska energipolitiken alltså givit sig själv den mycket komplicerade uppgiften att bygga ett nytt elsystem. För att stötta Sverige i den utmaningen skapades år 1983 en expertmyndighet inom energi: Statens energiverk. För första gången flyttades ansvaret för analysen – den officiella verklighetsuppfattningen kring energifrågorna – formellt från politiken till en statlig myndighet. Men med det analysansvaret kom också ett förbehåll. Kärnkraftens nedläggning skulle vara en grundtes för analysen och skulle dessutom vara myndighetens övergripande mål. Kärnkraftsmotståndet skulle alltså komma att prägla Statens energiverk och de efterföljande myndigheternas tänkande och agerande. Nedläggningen blev deras raison d’être och det målet satte sig djupt i väggarna.

Med stöd av den officiella analysen höll Socialdemokraterna energipolitisk kurs. Året 1997 kunde näringsminister Anders Sundström slutligen driva igenom förhandlingarna för att stänga ner Barsebäcks reaktorer.

”Anders Sundström är en klassisk socialdemokrat, en politiker med fast förankring i den tunga, svenska industrin. Han har inte utmärkt sig som tydlig kärnkraftsmotståndare. Men just därför besatt Anders Sundström trovärdighet nog för att hålla i nedläggningsprocessen och jag visste att han var stark nog för att föra den i mål” skrev Göran Persson i sin bok Min väg, mina val.

Till skillnad från projektet om kärnkraftens avveckling, som året 2020 lyckades uppnå hälften av det utsatta målet från 1980, blev det inte mycket av de storslagna gasplanerna. Sverige fick ett enkelt gasrör, utan lagring och egen produktion, med en enda införselpunkt från Danmark. Gasen skulle bara komma att utgöra ungefär 2 procent av Sveriges totala energiförsörjning.

Och rörande Skånes kraftförsörjning skulle Sverige välja ett tredje alternativ: effektbrist.

***

Hade Socialdemokraterna år 1980 till fullo analyserat innebörden av att stänga ner inhemsk baskraft till förmån för importerad effekt? Sannolikt inte. Bytet till gaskraft var inte en fråga som präglade de kärnkraftskritiska kampanjerna under folkomröstningen. Precis som idag hade den offentliga debatten på 1980-talet svårt att se skillnad på energi och effekt.

Från att ha haft en tillåtande attityd till gaskraften under det sena 1980-talet ändrade sig den socialdemokratiska inställningen till gasen fundamentalt kring millenieskiftet. Göran Perssons minnen från Boris Jeltsins statsbesök år 1997 summerar partiets dåvarande tänkande kring frågan:

TV4: Vad har du för minnen?

Persson: Det var gas! Det var gas, och det var ganska våldsamma argumentationer för gas.

TV4: Våldsamma, hur då?

Persson: Jo han tog helt enkelt bokstavligt talat tag i mig, så här, i kavajslaget på mitt arbetsrum och sa att nu ska Sverige importera gas ifrån Ryssland! Och så svarade jag Jeltsin att vi tänker inte importera någon gas ifrån Ryssland. Vi har egen energiförsörjning.

Socialdemokraternas negativa attityd till gasen skulle komma att bestå i två decennier. I synnerhet skulle den socialdemokratiska hållningen till gas präglas av motståndet mot Nord Stream-ledningarna, som levererade gas direkt till Tyskland från Ryssland. Ett annat Persson-citat är talande:

Persson: Jag tänker inte under min tid som aktiv svensk politiker medverka till att vi gör oss beroende av rysk gas. Jag ska försöka motarbeta den.

En senare observation kring S gaspolitik kan göras från turerna kring Öresundsverket i Malmö. Kraftvärmeverket rustades upp under Reinfeld-åren och togs i drift 2009, där den kompenserade för de numera nedlagda kärnreaktorerna i Barsebäck. Men mot slutet av Stefan Löfvéns första mandatperiod upphörde Svenska kraftnät med upphandlingarna av verkets stödtjänster. Ur ett elsystemperspektiv var beslutet irrationellt, men hur ett kraftslagspolitiskt perspektiv var det helt logiskt. S-MP-regeringen föredrog skånsk effektbrist framför fortsatt gaskraft. Ägaren Uniper fattade därför beslut om att lägga ner verket. Det såldes till Vietnam och började monteras ner.

Öresundsverksdebaclet till trots vill jag personligen mena att det socialdemokratiska gasmotståndet nådde sin kulmen under hösten 2019. Då avslog regeringen Löfvén Swedegas koncessionsansökan om en terminal för flytande gas i Göteborg. Enligt en initierad källa var det motståndet från protestgruppen Fossilgasfällan som var avgörande för regeringens beslut i frågan.

Samma höst hände två andra viktiga saker kring gas i Sverige. Det danska gasfältet Tyra stängdes ner för renovering, och Sveriges och Danmarks gas ersattes av ett flöde från Tyskland. Den gasen kom, i en närmast perfekt ironi, från Nord Stream.

Samtidigt köptes Swedegas upp av det nyetablerade energibolaget Nordion Energi. Nordions styrelseordförande hette Anders Sundström.

***

Valet 2022 döptes till ”Energivalet” av Göteborgs universitets valforskningsprogram. Socialdemokratin behöver därför rimligen en genomtänkt energipolitik inför valet 2026. I nuläget finns det inget offentligt material som explicit redogör för S ställning till gaskraften. Dock kan vissa slutsatser dras från öppna källor.

Den nuvarande energipolitik som Socialdemokraterna redogör för på sin hemsida nämner inte ordet gaskraft, men det implicita budskapet därom är motsägelsefullt. Å ena sidan ser partiet ett behov av mer av ”all fossilfri kraft”, men det står också att man vill ”bygga ut elproduktionen av alla slag”. Därmed kommuniceras ingen tydlig ställning till gaskraften.

Dock genomgår det Socialdemokratiska arbetarepartiet idag ett slags förnyelseprocess, vilket kan komma att förändra deras energipolitik. Partiet ska under kongressen i Göteborg fatta beslut om ett nytt partiprogram – det tionde i partiets historia. Detta kommer ske i början av juni. Partiprogrammet fastställer S samhällsanalys, vilket naturligtvis även omfattar Sveriges elförsörjning.

I utkastet till det nya partiprogrammets samhällsanalys har energipolitiken ingen egen rubrik, utan hittas under fliken Säkerhetspolitiska spänningar. Här står följande:

Ett särskilt allvarligt samhällsproblem är att elproduktionen i Sverige är otillräcklig för att möta de snabbt växande behoven, och att distributionssystemet är undermåligt. Trots att elproduktionen ökat riskerar detta att leda till att elsystemet sammantaget inte kan leverera förutsättningar för ny industriproduktion, för elektrifiering och för befintliga industriella processer i hela landet. Det skulle också fördröja klimatomställningen, medföra höga elpriser för medborgarna och sätta Sverige i en osäker beroendeställning gentemot andra länder.

Under partiprogrammets avsnitt Vår politik hittas däremot energipolitikens huvuddrag under rubriken Klimat och miljö. Här finns följande punkter:

• Stabil, tillförlitlig och fossilfri elproduktion som på lång sikt är förnybar.
• Stopp för svenskt beroende av fossila bränslen från andra länder.

Partiprogrammets nuvarande utkast ser alltså ut att ta tydlig ställning mot gaskraft, som både är fossil och som importeras från andra länder. Dock bör även Miljöpartiets energipolitik granskas i sammanhanget. En eventuell Socialdemokratisk regering kommer vara beroende av MP, som kommer vilja få tillbaka kontrollen över Sveriges energipolitik. Möjligtvis kan detta vara skälet till den tunna redogörelsen för Socialdemokraternas energipolitik i utkastet till partiprogrammet: man lämnar dörren öppen för Miljöpartiet.

Under våren 2024 lanserade Miljöpartiets energipolitiske talesperson Linus Lakso partiets nya energipolitik, där en huvudkomponent är så kallad Grön baskraft. Grön baskraft är egentligen en kombination av förnybar kraftproduktion och systemflexibilitet. I definitionen för förnybar kraftproduktion ingår ”gasturbiner drivna på förnybara bränslen”, vilket man med vissa kreativa bokföringsåtgärder skulle kunna hävda att gaskraften som ansluts till det västsvenska gasnätet är. Detta är sannolikt den mest positiva skrivelsen kring gaskraft som går att finna på vänstersidan.

Systemflexibilitet är olika former av marknadsmekanismer som underlättar samhällets anpassning till effektbristen. Ett slags effektransonering, med andra ord. Arbetet med systemflexibilitet samordnas idag på Energimarknadsinspektionen av en annan MP-politiker som parallellt med tjänstemannarollen är Linus Laksos ersättare i riksdagen.

***

Miljöpartiet presenterade Grön baskraft den 5 mars och utkastet på Socialdemokraternas partiprogram publicerades den 19 november förra året. Strandhäll twittrade den 19 december. Innebär allt detta att vi kan förvänta oss en svängning i Socialdemokraternas inställning till gaskraften? Möjligtvis. Har denna svängning till fullo iakttagit gasfrågans utrikespolitiska dimensioner? Detta är oklart, men sannolikt inte.

I boken Högt över havet – Så övergav Sverige alliansfriheten beskriver Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson de politiska processer som tog Sverige in i Nato. När Socialdemokraterna efter en internpolitisk process beslöt sig för att följa Finlands exempel och ansöka om Natomedlemskap blev man överraskad av motståndet från Turkiet:

”Turkarna tog oss off guard, helt enkelt”

”En av socialdemokraterna förklarar det efteråt utan omsvep. De såg det inte komma. De hade ägnat sig för mycket åt sig själva. Något ordentligt diplomatiskt arbete för att få stöd för en stundande ansökan hos Natoländerna hade helt enkelt inte hunnits med.”

Av allt att döma finns det en stor risk att Socialdemokraterna återigen drabbas av en utrikespolitisk överraskning, om man beslutar sig för att politiskt investera i gaskraften. Gas är nämligen i grunden ett slags utrikespolitik, och det finns tre frågor som Socialdemokraterna, och de övriga politiska partierna, bör analysera innan slutlig ställning tas i fråga om gaskraften.

1. Infrastrukturfrågan
Baskraft är en strategisk tillgång för Sverige. Att kortsiktigt göra den beroende av en enskild gasledning i en situation där sjöbunden infrastruktur återkommande saboteras i vårt närområde vore ett dåligt beslut. I min mening behöver Sverige agera i infrastrukturfrågan och bygga en LNG-terminal för reservförsörjning.

2. Roller och ansvar
På grund av de allvarliga säkerhetsbristerna som har avslöjats inom det svenska gasbolaget och den behöriga myndigheten för Sveriges gasförsörjning bör en översyn av roll- och ansvarsfördelningen utföras. I min mening bör gasansvaret överföras från Nordion Energi till Svenska kraftnät.

3. Gasens utrikespolitiska dimension
Sveriges och Europas gasförsörjning utgår från internationella avtal. Länder som exporterar gas får i regel politiskt inflytande över importörerna. Denna utrikespolitiska dimension måste noga bevakas, analyseras och hanteras parallellt med Sveriges eventuella investeringar i gaskraft. I min mening bör Sverige även driva på för en ny europeisk gaspolitik som långsiktigt gynnar Europas intressen.

***

I energipolitiken kan två saker vara rätt samtidigt, även om debatten enbart tillåter att en sak avhandlas åt gången. I det längre perspektivet behöver Sverige återupprätta det elsystem man valde att avveckla i folkomröstningen 1980. Den nuvarande satsningen på kärnkraften måste därför fortsätta. I det kortare perspektivet behöver Sverige mer planerbar eleffekt, och här är gaskraften det enda realistiska alternativet.

Socialdemokraterna är inte tillräckligt stora för att kunna styra Sverige själva, men inte heller tillräckligt små för att den långsiktiga energipolitiken ska kunna bli stabil utan dem. Därför kommer Socialdemokraternas inställning till gaskraften bli avgörande för Sveriges effektbalans de närmaste åren.

 

 

[1] Se exempelvis Vattenfalls årsredovisning från 1985.

1 Kommentar