DEBATT
Ett europeiskt förbud mot rysk gas är inte diplomatiskt realistiskt och Europa borde istället fokusera på att reformera sin gaspolitik, skriver Gustav Boëthius inför EU-valet. När Ryssland åter öppnar kranen måste gasen vara hårt reglerad och handeln riggad för att finansiera Ukrainas försvar och Europas energisäkerhet, menar han.

I en ganska avslagen EU-valrörelse som huvudsakligen verkar handla om svensk inrikespolitik, kan en påminnelse om en riktig Europafråga vara på sin plats: hur ska EU hantera den ryska gasen?

Bild: Gazproms huvudkontor inryms i Lachta center i Sankt Petersburg. Foto: Wikipedia.

Detta kommer diskuteras på energimötet i Bryssel den 30 maj, där samtalen ytterst handlar om EU ska förbjuda inköp av gas från Ryssland eller ej. Oaktat att exempelvis Ungern, vars EU-politik förefaller vara närmast dirigerad av Ryssland, naturligtvis skulle lägga sitt veto mot ett sådant förslag, återstår det faktum att efterfrågan på den ryska gasen fortfarande finns kvar bland många av EU:s övriga medlemsländer. Ett ordagrant förbud mot rysk gas är alltså en diplomatisk omöjlighet av mer än ett skäl. Att påstå något annat vittnar om en gaspolitisk okunskap.

En mer realistisk väg framåt vore att reformera EU:s gaspolitik mot Ryssland från grunden, i syfte att maximera fördelarna och minimera nackdelarna med den ryska gasimporten. Dessa reformer behöver grundas på ett antal fakta rörande gasdynamiken mellan Europa och Ryssland, som först måste beskrivas.

***

Året 2021, innan anfallskriget mot Ukraina, försörjde Ryssland ca 40 procent av Europas enorma gasmarknad. Två år senare, 2023, hade andelen krympt till bara 8 procent. I media förekommer ibland missuppfattningen om att det var Europa som beslutade att dra ner på sin ryska gasimport. Ett exempel är Svenska Dagbladets Teresa Küchler, som i november förra året skrev:

Hittills har EU klubbat elva sanktionspaket, som bland annat innebär att man nästan helt strypt importen av rysk gas och olja, till EU.

Detta påstående stämmer tyvärr inte. Den ryska oljan har, med vissa undantag, förvisso stoppats, men naturgas finns inte med på EU:s lista över sanktionerade importvaror från Ryssland (se även Kommerskollegiums egen sammanställning). Det finns såklart exempel på länder som frivilligt har avstått från ryska gasleveranser, exempelvis Litauen som har en egen LNG-hamn, men i övrigt är det fortfarande fritt fram för EU-länder att importera rysk gas. Om Ryssland så tillåter, vill säga.

Vidare framställs den kraftigt reducerade importen av rysk gas som ett bevis på att vi européer på kort tid har lyckats minska vårt ryska gasberoende. I november 2022 skrev exempelvis Frida Wallnor i Dagens Industri:

Europa har på ett imponerande sätt minskat sitt ryska gasberoende. I januari 2021 kom 54 procent av EU-ländernas importerade gas från Ryssland. I augusti i år var den siffran ynka 17 procent.

Tyvärr är detta att göra dygd av nödvändigheten. Sanningen är att vi européer aldrig hade kontroll över vår egen gasförsörjning och att vi helt enkelt tvingades dra ner. Att Europa numera konsumerar mycket mindre rysk gas är följden av ett ryskt beslut, inte ett europeiskt. I förlängningen innebär detta att när Ryssland väl beslutar sig för att åter öppna gaskranen, så kommer gasen tillbaka till Europa.

Idag finns det inget som hindrar den ryska gasen från att göra europeisk come-back. Trots sabotagen mot Nord Stream är merparten av infrastrukturen för rysk gasimport fortfarande intakt, och några hårda europeiska importförbud kommer med största sannolikhet inte att materialiseras. Detta innebär att det i praktiken är fullt möjligt för stora ryska gasvolymer att komma tillbaka och störa den viktiga men långsamma omstruktureringen av Europas gas- och energimarknad. Ett stort och oreglerat inflöde av rysk gas skulle försvåra utbyggnaden av exempelvis fjärrvärme och kärnkraft. Gasimporten skulle dessutom ge stora pengar till ryska staten, som numera härskar över en vansinnig krigsekonomi.

Idag finns det en hel del som talar för att den ryska gasen kan komma tillbaka de närmaste åren, oavsett om kriget mot Ukraina fortfarande pågår eller ej. Gazprom har ekonomiska problem på grund av de förlorade exportintäkterna och Europa genomgår en skadlig avindustrialisering där höga gas- och energipriser tvingar värdeskapande företag att stänga ner eller flytta utomlands. I Tyskland finns idag ett växande politiskt tryck för att återuppta gasimporten från Ryssland, och till och med i Sverige hör vi numera argument för gaskraft för att lösa effektbristen i SE3 och SE4. Sammantaget är det ett farligt självbedrägeri att förneka den starka dragningskraften mellan tillgång och efterfrågan på rysk gas.

Om Europas politiker är passiva kommer den europeiska gashandeln med Ryssland att gå tillbaka till business-as-usual den dagen då ryssarna beslutar att öppna gaskranen. Detta får inte ske, och Europa behöver nu ta ett stadigt grepp kring gashandeln med Ryssland för att göra det bästa av en dålig situation.

***

Att köpa gas från Ryssland har alltid varit förknippat med för- och nackdelar. Metan är i det närmaste ett perfekt processbränsle som möjliggör tillverkningen av avancerade industriprodukter. Gas är således en kritisk insatsvara för många europeiska företag, även en betydande skara svenska företag. Det är en illa dold hemlighet att den rikliga tillgången på rysk gas genom åren har varit en stor konkurrensfördel för det europeiska näringslivet. Det är inte för intet som Europa upplever en försvagad konkurrenskraft, nu när den ryska gasen är så gott som borta.

Samtidigt har inköpen av rysk gas alltid gått stick i stäv med grundläggande europeiska säkerhetsintressen. Även detta var välkänt. Genom att kunna kontrollera gasflödet har Ryssland utövat direkt påverkan över europeisk politik, och gör naturligtvis så än idag genom exempelvis Ungern och Österrike som är några av få europeiska länder som fortfarande åtnjuter oavbrutna gasleveranser. Dessutom har intäkterna från gashandeln kunnat finansiera en krigsmaskin som utgör ett – numera existentiellt – hot mot oss européer och våra grannländer.

Avvägningen mellan ekonomiska fördelar och säkerhetspolitiska nackdelar har således alltid funnits med i den europeiska kalkylen kring rysk gas. Tyvärr räknade vi européer helt fel och skapade en gaspolitik med ett alltför närsynt fokus på omedelbar vinst. Med facit i hand kan vi konstatera att detta var ett av Europas största politiska misstag, som nu måste läggas till rätta.

De europeiska lagarna, förordningarna och administrativa principerna som i praktiken reglerar det ryska gasflödet till Europa måste nu reformeras från grunden. Systemet behöver riggas för att maximera nyttan och minimera skadan av det stora ryska gasflödet, så att vi européer har beredskap för den dag då Ryssland åter öppnar gaskranen.

Denna europeiska gaspolitik version 2.0 måste stötta viktiga energi- och försvarsprojekt i Europa, samtidigt som Rysslands inkomst från gasexporten minimeras. Rysk gas måste slutligt vändas till Europas fördel.

Vad behöver då Europas politiker göra för att åstadkomma detta?

För det första behöver Europa ett gemensamt gasbolag som ges exklusiv rätt till att köpa gas från Ryssland. Det är nämligen exakt så som Kina idag utvecklar sin gashandel med Ryssland: genom statligt ägda China National Petroleum Corporation. Ett sådant monopol skulle motverka skadlig inbördes europeisk konkurrens om rysk gas och skulle verka för att minimera Rysslands gasintäkter.

Det finns redan idag en given kandidat för detta monopol och den stavas EU Energy Platform. Plattformen var en tidig gaskrisåtgärd som inspirerades av EU:s (mycket underskattade) covid-hantering, där europeisk efterfrågan på vaccin slogs ihop i ett slags efterfrågekartell för att stärka den europeiska förhandlingspositionen mot de globala vaccintillverkarna. Plattformen används idag för att låta europeiska länder lägga gemensamma bud på huvudsakligen LNG för att hålla priserna nere. EU Energy Platform måste nu vidareutvecklas för att ena Europas förhandlingsposition mot Ryssland kring gasen.

För det andra måste återförsäljningen av den ryska gasen inom Europa vara hårt reglerad. Gasen bör i första hand användas för att fylla gaslagren för att stärka vår gemensamma energisäkerhet. Vidare bör gasen huvudsakligen säljas till Europas lidande industrisektor, och även i viss mån till kraftproduktionen för säkra Europas elsystem och motverka extrema elpriser.

Det är nämligen inom dessa sektorer som den ryska gasen gör mest nytta. Utfasningen av gas från hushållssektorn, utbyggnaden av fjärrvärmen och investeringar i andra gasreducerande projekt ska inte få störas när den ryska gasen kommer åter.

För det tredje måste vinsten från EU Energy Platform oavkortat gå till projekt som i längden skyddar Europa och Europas grannar från Ryssland. Pengarna måste användas för att stärka energisäkerheten, bygga ut fjärrvärmen och bygga ny kärnkraft i Europa. Pengarna måste dessutom finansiera Ukrainas försvar och återuppbyggnad.

***

Gasfrågan är central för Europa, ur såväl energipolitiska som säkerhets- och näringspolitiska perspektiv, och den påverkar även Sverige i allra högsta grad. Tyvärr har den svenska kunskapsnivån om Europas gasförsörjning varit låg, och Sverige har under åren lyst med sin frånvaro i den europeiska gaspolitiken. Det har funnits mycket lite att vinna för en svensk politiker att engagera sig i gasfrågan, som både på hemmaplan och i Bryssel är en extremt minerad mark.

Men nu måste svenska politiker att ta mod till sig, se de obekväma sanningarna kring den ryska gasen i vitögat och våga driva den europeiska gaspolitiken i en realistisk och strategiskt gynnsam riktning. Det blir en mycket otacksam uppgift, men det måste göras.