Mikael Runsten bemöter i en slutreplik inlägg från professor Stefan Yard och Villaägarnas samhällsanalytiker Anna Werner.

Anna Werner, Patricia Hedelius, Per Lindvall och Stefan Yard ska givetvis analysera och diskutera om vissa elnätsbolag tar ut oskäligt höga priser. Vad jag vänder mig mot är deras bristfälliga sätt att räkna och valet av ett orimligt referensobjekt. Den stora mängden av artiklar med liknande anslag gör Maria Rankkas kolumn i SvD den 10 november på temat ”Artiklarna om NKS som ingen har skrivit” extra tänkvärd.

Avkastning på tillgångar (eller på sysselsatt kapital) är ett på många sätt ett bra mått för att jämföra avkastningen mellan olika företag. Det är dock ett välkänt fenomen att ett anläggningstungt företag med långlivade tillgångar visar extremt hög avkastning när deras anläggningar åldras om deras avkastning beräknas med hjälp av resultat och kapital enligt svensk redovisningspraxis. De svenska elnätsföretagen utgör ett praktexempel på detta fenomen. Läs gärna boken ” Lönsamhetskrav – redovisningsmått – styrning” av Sven-Erik Johansson och Lars Östman för en teoretisk framställning på området och Jan Bergstrands sedelärande berättelse ”Den fantastiske regionchefen” i boken ”Ekonomisk Analys och styrning” för ett konkret och målande uttryck för precis detta fenomen.

Att sätta priser mot sina kunder med utgångpunkt i att den redovisade avkastningen ska ”se rimlig ut” under de sista åren av en långlivad anläggnings livslängd är ett säkert sätt att lura sig själv. Det är uppenbart att ett sådant pris inte kan försvaras när tillgången förnyas. På mycket goda grunder bygger den gällande regleringen på att priserna i stället ska sättas med utgångpunkt från aktuella nuanskaffningspriser (NUAK). Eventuell överlönsamhet bör i samklang med regleringen utvärderas med samma utgångspunkt. De historiska anskaffningskostnaderna är tyvärr obrukbara som utgångspunkt för en sådan analys.

Låt mig illustrera med en liknelse från Anna Werners hemmaplan – villamarknaden. Historien är helt och hållet påhittad (varje likhet med verkligheten är en slump).

Sträng, 72 år har just flyttat in i ett radhus i Bromma och blivit kär i sin nya granne Frimodig. Radhusen är identiska och båda är i gott skick. Redan efter två veckor bestämmer de sig för att flytta ihop på prov. För att få lite guldkant på tillvaron bestämmer de sig för att hyra ut det ena huset och bo i det andra. Sträng kollar med en mäklare vilken hyra som är marknadsmässig för radhuset. 7 500 kronor i månaden anses fullt rimligt. Eftersom Sträng precis har betalat 3 mkr för huset och har ett ganska stort lån konstaterar de att det är bra att hyran täcker lånekostnaden. Båda har före pensionen arbetat på bank och vet hur man räknar ränta. De konstaterar då att hyran (90 000 kronor på årsbasis) faktiskt motsvarar en ränta på 3 procent per år. För att verkligen få känna att de bildar ett nytt hem tillsammans, så föreslår Frimodig att det vore bättre att hyra ut det andra huset istället. ”Jag har ju redan bott i mitt hus i 30 år” säger Frimodig. ”Oj, har du bott här så länge, vad kostade huset då?” frågar Sträng. ”Jag betalade 300 000 kronor för 30 år sedan” berättar Frimodig. ”Men då kan vi ju inte ta 7 500 kronor i månaden” säger Sträng, ”då skulle vi få en avkastning på 30 procent per år (90 000/300 000). Det är ju en hutlös överavkastning förstår du väl”.  

Stefan Yard breddar diskussionen långt utöver innehållet i mitt inlägg. Jag nöjer mig med några reflektioner. Jag håller med om att reglermodeller ska analyseras med utgångspunkt från vilka styrkor och svagheter de har och det faktum att reglermodellens utformning de facto har förändrats över tiden gör vissa analyser mycket svåra. Yards huvudsynpunkt tycks vara att det är ”orättvist” att reglerarna har valt ett kapacitetsbevarande snarare än ett förmögenhetsbevarande perspektiv för hur intäktsramarna ska sättas över en tillgångs livslängd. Som jag ser det handlar detta val om vilka risker regleraren vill utsätta elnätsägaren respektive elnätskunden för. Ett förmögenhetsbevarande perspektiv innebär att elnätsägarens förmögenhet skyddas över tid. De får en skälig avkastning på sina satsade pengar oberoende av vilken teknik de satsar på och vilken teknikutveckling som sker över tiden. Med ett kapacitetsbevarande perspektiv skyddas istället kunden i den mening att de garanteras en viss funktion (kapacitet) oberoende av pris- och teknikutveckling. Om teknikutvecklingen är snabb och pris/prestanda sjunker över tid vinner kunderna på bekostnad av företagens förmögenhetsuppbyggnad. Det motsatta gäller om teknikutvecklingen är långsam och pris/prestanda ökar över tid.

Yards slutsats påminner om följande kommentar från en fotbollssupporter när favoritlaget just förlorat. ”Om inte off-sideregeln funnits hade vi fått ytterligare två mål godkända och vunnit matchen”. Såväl den kapacitetsbevarande principen och off-sideregeln gäller så vitt jag vet tills vidare.