Just nu pågår en debatt om den svenska skogen. Den handlar om de enskilda skogsägarnas rätt att bruka sin skog, en rätt som succesivt begränsas genom myndighetsbeslut för att skydda rödlistade arter. För skogsägarna innebär besluten att de förlorar stora ekonomiska värden utan möjlighet att få ersättning av staten.

För samhällets del innebär besluten att en viktig resurs för omställningen mot ett hållbart samhälle kraftigt begränsas.  Det är inte bara skogsnäringen som i allt större omfattning riskerar att drabbas av betydande inskränkningar, detta gäller även andra viktiga resurser i omställningen mot hållbarhet, som vattenkraften och vindkraften.

Jens Bjöörn

Det här är en okontrollerad utveckling som beror på ett stort antal enskilda myndighetsbeslut som endast ser till mycket begränsade lokala perspektiv. Att dessa myndighetsbeslut får så stort genomslag beror till stor del på en obalans mellan miljörätten och den privata äganderätten. Den enskilde har inget att sätta emot när en myndighet fattar beslut om begränsar rätten att förfoga över sin egendom. Samtidigt finns det inget som håller tillbaka myndigheter eftersom det inte finns något krav på att betala ut ersättningar.

Enligt Karin Åhman, tidigare professor i offentlig vid Uppsala universitet, saknas det ofta ett grundlagsperspektiv när man implementerar nya föreskrifter inom miljörätten. Hon säger bland annat att ”man inte kan hantera människor enbart som medel för att nå miljömål”.

Skyddet för den privata äganderätten – att kunna förfoga över det man äger- är en grundläggande mänsklig rättighet och en del av den svenska grundlagen. Ett demokratiskt samhälle fungerar inte i längden om enskilda medborgare inte har en plattform att stå på i förhållande till myndigheter och enskilda myndighetspersoner. Det skapar en ohållbar obalans där bara ett perspektiv har företräde. I praktiken innebär dagens situation att det uppstått en avgrund mellan politiska ambitioner och praktisk myndighetsutövning där lokalperspektiv ofta får företräde framför ett övergripande samhälls- och miljöperspektiv.

Inom miljörätten ser vi ofta att tolkningen av regler om artskydd snarare blir ett skydd av enskilda individer av en art. En sådan tolkning är ett hot både mot en bra samhällsutveckling och enskilda verksamheter eftersom förekomsten, eller till och med möjligheten att enskilda individer av en art kan finnas inom ett område, räcker för att stoppa verksamheter. Detta hotar inte bara skogen utan även utbyggnad av förnybar kraftproduktion som vindkraft och vattenkraft. Med ett sådant synsätt behöver vi inte längre några naturreservat eller Natura 2000-områden eftersom alla arter får fullt skydd oavsett område.

För allas bästa behöver vi en ordning där enskilda inte är rättslösa. I verkligheten står ofta ett enskilt intresse av att skydda sitt ägande mot enskilda tjänstemäns personliga agendor. I sådana situationer mår vi alla bäst av att frågan prövas i en process där ett ärende får en mer allsidig belysning och där den enskildes intresse tas på allvar.