Det är djupt oroande att misstron mot marknadslösningar blir alltmer spridd bland politiker, akademiker och beslutsfattare på elmarknaden, skriver Mats Nilsson, adjungerad professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet. Han reagerar på uttalanden av Markus Wråke i Montel Kraftaffärer. Ett referat av den intervjun finns längst ner under Mats Nilssons artikel.

Det florerar idag ett rykte om att vi inte skulle kunna ha en marknad för el. Nu senast tog det sig uttryck i en artikel Montel/kraftaffärer (nr 20 2017) där Markus Wråke, VD för Energiforsk, lägger fram sin syn på prisbildningen på elmarknaden. Jag undviker medvetet uttrycket ”prissättning” då detta ofta leder fel i tankarna. Låt mig någorlunda kort förklara varför Markus Wråke har fel, och varför det är djupt oroande att hans synpunkter inte är isolerade till VD för Energiforsk men börjar bli alltmer spridda bland politiker, akademiker och beslutsfattare på elmarknaden.

Det finns teoretiskt och empiriskt två typer av priser. Marknadspriser och reglerade priser. När någon hänvisar till ”marginalprissättning” hänvisar de egentligen till marknadspriser men får det att låta som om marknadsaktörerna gör ett aktiv val av ”prissättning”.

För den som aldrig på djupet funderat på marknadens magi och hur priser faktiskt bildas, ges intrycket av att det finns en annan ”prissättningsmodell” som kan väljas av marknadens aktörer. Att de som pratar om ”marginalprissättningens” misslyckande inte kan peka på en alternativ ”marknadsmodell” är naturligt. Det hela bygger på att beskrivningen av en marknad görs till receptet för densamma.

Jag har till och med träffat kloka och initierade personer som på allvar har föreslagit att företagen inte får bjuda annat än sin marginalkostnad på Nord Pool. Jag har fortfarande ännu inte stött på den aktör på marknaden som kunnat berätta för mig hur dennes marginalkostnad ser ut. Det är fullt förståeligt. Ett företag agerar utifrån värdeskapande och sina kostnader på lång sikt.

Vi ska således inte blanda ihop nationalekonomins försök att med teoretiska begrepp såsom marginalkostnader och marginalintäkter förklara utfallet på en marknad med att vi på en framtida CO2-fri marknad har en situation där låga rörliga kostnader omöjliggör en god prisbildning. Låt mig förklara vad jag menar.

När ett företag bestämmer sig för att investera på en marknad funderar styrelsen över om det framtida marknadsvärdet på den produktion de tänker investera i överskrider kostnaderna för investeringen. Detta inkluderar både fasta och rörliga kostnader. Det betyder att på en marknad investerar ett företag bara om de förväntar sig att de framtida marknadspriserna överstiger samtliga kostnader.

Det var på de premisserna DONG och ENBW bjöd 0 (noll!) i de tyska auktionerna för havsbaserad vindkraft. De ansåg att de inte behövde några intäkter (subventioner) vid sidan av marknadspriset för att tjäna pengar på havsbaserad vindkraft på de inköpta sajterna. (Nåja, de erbjöds också gratis nätanslutning vilket minskade de fasta kapitalkostnaderna.) Men de kommer bara att bygga dessa vindparker om de tror att priserna (marknadsvärdet) verkligen blir högre än deras totala kostnader.

Eftersom detta gäller för samtliga investeringar på en marknad så kan vi dra slutsatsen att en klok styrelse gör investeringskalkylen med hänsyn till både de rörliga kostnaderna och kapitalkostnaderna. På lång sikt betyder detta att vi måste ha en knapphet på marknaden, en förväntan om framtida priser som är högre än de totala kostnaderna, för att få investeringar i elproduktion.

Detta är prisbildningens magi, något som ofta glöms bort när lärobokens statiska beskrivning av ett marknadsutfall felaktigt görs till en beskrivning av prisbildningen.

I de europeiska elsystemen har den ovan beskrivna investeringsmekanismen i många stycken satts ur spel. Många investeringar har inte skett med avseende på värdeskapande på en marknad utan med hänsyn till intäkter i form av olika stödsystem. Investeringarna har fortfarande blivit av om företagets framtida intäkter tros bli större än företagets framtida totala kostnader.

Problemet har varit att intäkterna inte varit beroende av marknadens värdering av produktionen utan av politiska beslut. Detta har i Europa lett till en kraftig överkapacitet i elproduktion. I Tyskland, Spanien, Irland och Danmark observerar vi installerade effekter på 200-300% av topplasten. Att vi på en marknad med sådana överkapaciteter ser fallande och låga priser är helt naturligt. Frågan är om receptet mot överkapacitet är att se till att vi får MER investeringar?

Vidare hänvisar några opinionsbildare till att ”spotpriser” bara kan fungera på marknader där ”marginalkostnaderna” är höga. En rätt olustig tanke som följer av det resonemanget, och som ibland framförs, är att vi bara kan ha marknader med fossila bränslen såsom kol och gas med höga rörliga kostnader. Detta då dessa kraftslag blir ”prissättande”. Förklaringen av hur dessa kraftslag ska tjäna pengar om de bara får bjuda sina rörliga kostnader saknas i stort sett alltid. (Och om de ”får” bjuda inkluderat sina kapitalkostnader, varför skulle inte detta fungera även för  kärnkraft och förnybara källor?)

Det vore ganska nedslående om vi verkligen tror att höga kapitalkostnader och låga rörliga kostnader automatiskt utesluter att en marknad kan fungera. Den senare hypotesen kan sannolikt förkastas om vi utgår från investeringar som en funktion av framtida värdeskapande vinster i stället för att se dem som en funktion av de tänkta framtida rörliga kostnaderna.

Det blir smått bisarrt när nedläggningen av kärnkraften anges som ett problem då vi i framtiden kommer att ersätta den produktionen med tekniker som har låga rörliga kostnader. Men kärnkraft kännetecknas väl av höga kapitalkostnader och låga rörliga kostnader?

Jag är övertygad om att vi skulle kunna ha en väl fungerande marknad med kraftslag som storskalig vattenkraft, kärnkraft, solkraft och vindkraft. Alla dessa kraftslag har låga rörliga kostnader och höga kapitalkostnader. Men då måste vi undvika att skapa situationer där investeringsbesluten sker för att kapa åt sig en större del av subventionskakan. Vi måste fasa ut subventioner och minska den statliga inblandningen. Vi måste undvika överkapacitet.

Energiöverenskommelsen innehåller tyvärr fortsatta subventioner vilket ju leder till mer investeringar och mer överkapacitet.

Slutligen vill jag kommentera scenariot med ”enorma problem och elbrist” om vi inte ”skapar ett system där vi får till investeringar innan läget blir akut”. På en marknad så väl integrerad som den nordiska, sker förändringarna evolutionärt. All kraft läggs inte ned samtidigt. Detta innebär att vi stegvis kommer att uppleva mer och mer knapphet. Marknadens lösning på bristsituationer vore att förlänga livslängden på anläggningar, marginellt öka kapaciteten i befintliga anläggningar (många bäckar små) samt att efterfrågesidan skulle anpassa sig till det nya läget och dra ner på förbrukningen.

Genom marknadens försorg stiger då priserna i takt med att knappheten i systemet ökar. Som jag ser det vore risken väldigt låg för sådana (enorma) problem som förutspås om vi decentraliserade besluten till företag och kunder (d.v.s. litade på marknaden). Risken ökar däremot om vi fortsätter att skapa intäktströmmar (läs subventioner) som inte har med värdeskapande att skaffa. Det senare skulle inte bli bättre med fler statliga ingripanden, t.ex. diverse upphandlingar för att ”säkerställa tillräcklig” produktionskapacitet. Vi hamnar då med säkerhet i en spiral med fler och fler statliga ingrepp, och allt högre kostnader för samhället.

I slutändan är det en filosofisk eller kanske politisk fråga om man vill ha en marknad eller inte. Eftersom jag tror att en marknad kan tillfredsställa kundernas framtida behov föreslår jag att vi minskar de statliga ingreppen. Min övertygelse är att detta skulle leda till en samhällsekonomiskt effektiv omställning av elmarknaden i Europa.

Det är lovvärt att Energiforsk genom sina program ser närmare på prisbildning, investeringsbeslut och marknadsplatsens funktion. Men om man inte tror att marknadens prisbildning klarar att ge nödvändiga investeringar så är alternativet centralplanering och ett reglerat elsystem. Det är valet mellan en marknad eller statlig reglering och inget annat som vi har att fatta beslut om.

Vi ska komma ihåg att vi i Norden har erfarenheter av både en marknad och före 1995, ett reglerat elsystem. I båda fallen var (är) vi jämfört med andra delar av världen samhällsekonomiskt effektiva. Det finns ekonomisk forskning som visar att en marknad varit samhällsekonomiskt bättre än det tidigare reglerade systemet. Det finns vidare ekonomisk forskning som visar att det reglerade nordiska elsystemet ändå inte var någon katastrof.

Huruvida vi i framtiden mår bättre av politisk styrning än marknadsekonomiska principer är en öppen fråga. Detta kan i och för sig vara ett intressant forskningsområde. Tarvar energiomställningen ett socialistiskt elsystem?

Mats Nilsson
Adjungerad professor nationalekonomi, Luleå Tekniska Universitet

Referat av intervju med Magnus Wråke i Montel Kraftaffärer (nr 20 2017)

Vd:n för Energiforsk Magnus Wråke menar att marginalprissättning inom ett par år kan bli otillräckligt för att få till de investeringar som behövs. Sol- och vindkraft med höga kapitalkostnader och låga produktionskostnader ersätter konventionell kraftproduktion och trycker ner spotpriset.

Det riskerar att leda till för låga investeringar och ”skulle kunna skapa elbrist och enorma problem under en period” i takt med att kärnkraften minskar, menar Wråke.

Han efterlyser ett nytt system där investeringar kommer till innan läget blir akut, och Enegiforsk bedriver omfattande studier på området.

”På sikt måste vi ha ett riskminimeringsverktyg. En lösning kan vara en marknad med långsiktiga avtal, exempelvis auktioner där stater handlar upp den kapacitet som man anser sig behöva.”, säger Magnus Wråke till Montel.

Han tror att det vore fel väg att gå att rakt av ersätta Nord Pool med auktioner, men att det är viktigt att redan nu börja fundera på hur det framtida systemet ska se ut.