Havsbaserad vindkraft är mer än elproduktion. Norge siktar på världsmarknaden för havsvindsteknologi och vill använda Nordsjön som övningsfält för leverantörsindustrin. Förnybar kraft får man på köpet. Först blir det auktion för bottenfasta turbiner. Men oro väcks för ett allt för högt tempo.

Före utgången av mars 2023 ska Norge utlysa sina första områden för ny havsbaserad vindkraft. I första omgången gäller det havsområdet Sørlige Nordsjø II för bottenfasta turbiner intill gränsen mot Danmark. På 605 kvadratkilometer ska ett antal aktörer komma upp i en samlad installerad effekt på 1500 MW och 6,5–7 TWh årlig produktion.

För utbyggarna blir det tävling i flera led. På energidepartementet pågår arbetet med att sammanställa inkomna synpunkter på en skiss av utlysingsförfarandet, prekvalificering och auktionsmodell. Själva tilldelningen av havsarealer sker senare under 2023. Hur den processen ska utformas bestäms först efter auktionen, då man ser hur mycket aktörerna är villiga att investera. Då vet regeringen var smärtgränsen går och det blir lättare att bestämma kostnadsramarna och eventuella subventioner.

Staten bestämmer
Intentionen är att hålla processen öppen så långt det går, men till skillnad från Sverige så kommer den norska staten oavsett i slutändan att besluta var och vem som får bygga. Tvärt emot den svenska ordningen där staten saknar vissa grundläggande rättigheter till havs, så har Norge länge haft en energilag till havs. Redan 2010 pekade regeringen ut (pdf) områden för havsvindkraft och upprättade den norska Havsenergilagen. Den slår fast att ”produktionsanläggningar ej kan etableras, ägas eller driftas utan koncession från departementet”. Norska koncessionshavare kan dessutom ”åläggas att betala markskatt till staten”, något svensk lag idag inte ger utrymme för.

För hugade spekulanter har departementet utarbetat ett antal kriterier (pdf) som har varit en del av det remisspaket som man nu samlar in svaren på. Därefter blir det auktion. Troligtvis blir det en anglo-dutch (pdf) auktionsmodell med öppen budgivning, som efterföljs av en sluten process med förseglade bud.

Önskar högt tempo
När tilldelningen är klar har utbyggarna en handfull år på sig. Regeringen vill att de första stora vindkraftsparkerna i ska vara i drift ”före 2030”, ett besked som ska hålla tempot uppe. ”Det viktigaste nu är tempot,” sa Norges energiminister Terje Aasland när planerna presenterades i december.

På sikt är regeringens ambition att till 2040 tilldela havsområden med en samlad potential på 30 GW installerad effekt, nära en fördubbling av total norsk produktionskapacitet på drygt 38 GW (2021). Precis på slutet av 2022 kompletterade departementssekreterare Bjelland Eriksen också med att regeringen ”ser framför sig” nya utlysningar av nya områden framöver, både 2025, 2027 och 2029.

Vattenfall i Nordsjön
Totalt 17 grupperingar med fler än trettio olika bolag har hittills anmält sitt intresse för den kommande norska havsvindsauktionen, allt från spetsteknologiska utvecklare till klassiska kraftbolag. Intresset är stort och ett antal nya industrisamarbeten har ingåtts för att möta upp till auktion.

Till exempel har det dansk-norska Blåvinge-konsortiet med havsvindgiganten Ørsted, norska kraftkoncernen Hafslund och offshoreentreprenören Fred Olsen Seawind satt ihop ett konsortium. Av svenska intressen syns kanske främst Vattenfall som förra året ingick partnerskap med investerarna i norska Seagust.

Tog tid att komma ut
Tempo är dock ett nytt begrepp för norsk havsbaserad vindkraft. Samtidigt som Norge paradoxalt nog är världsledande på offshorekompetens och storskalig industriell teknologi till havs, så har den förnybara utbyggnaden låtit vänta på sig. Ingen tidigare regering har orkat ta i frågan på riktigt, något som har skapat ett baktungt och byråkratiskt beteende på alla politiska och statliga nivåer.

Så nu sitter man där, tio–femton år för sent utan att kunna nå sina nationella klimatmål medan oljebranschen går som tåget, i dagarna med 47 nya licenser. Alla omkringliggande Nordsjö-länder ligger idag före Norge vad gäller utvecklad havsvindkraft. Proppen har bestått av en rad mer eller mindre särnorska frågeställningar som ständigt flyttar fokus bort från själva elproduktionen och kan förlama både energidebatten och politiken.

För snabbt för NVE
Dagens regering känner däremot ingen förlamning, snarare tvärt emot. Utmaningen är att inte bli fartblind av sitt höga tempo, tycker energimyndigheten NVE och varnar för negativa effekter av korta tidsfrister, något bland annat Montel skriver om. Högt tempo ökar risken, sänker kvaliteten på projekten och ger högre kostnader, menar NVE.

”Det är mycket oroande att NVE varnar departementet för vad de anser är för högt tempo” skriver Gunnar Birkeland, vd i havsvindutbyggaren Source Galileo Norge. Den norska energimyndigheten står ”ganska ensam i en bransch som under lång tid har utvecklat nödvändig kompetens, erfarenhet, kapital och teknologi just för att ge Norge en ledande roll. […] Vi i branschen har gång på gång påpekat att NVE måste tillföras betydligt mer resurser,” enligt Gunnar Birkeland, som också är ordförande i branschnätverket Norwegian Offshore Wind Cluster med 370 medlemmar och en rad events i tiden framöver, även med svenska deltagare.

Leverantörsindustrin i fokus
Havsbaserad vindkraft är emellertid mer än enbart hav, vind och kraft. Det är industriell teknologi. Inom några år ska Norge därför bli ”världsledande på havsbaserad vindkraft”, enligt energiminister Aasland, men då i betydelsen teknologileverantör till andra länders energiproduktion.

I princip besitter norsk leverantörsindustri så unik kompetens på krävande offshoremiljöer att ”tio procent av världsmarknaden” anses helt realistisk. Med norska ögon sett är det därför inte alls märkvärdigt att regeringen vill använda havet som byggplats för en ny exportindustri.

Regeringen råkar se samma tidsplan och scenario som Thema Consultings industrianalys Visjon 50 GW i 2050 (pdf) på uppdrag av Agder Energi/Vårgrønn. Enligt den kan en havsbaserad industriell satsning få ”en årlig sysselsättningseffekt på över 60 000 årsarbeten och ett värdeskapande på över 80 miljarder kronor årligen”.

Vill satsa på Sverige
Den europeiska havsvindsmarknaden kommer samtidigt komma upp i 350 GW och globalt pratar vi om 1300 GW, menar Thema. Redan 2018 tyckte ABB och den norska miljölobbyorganisationen Zero att tio procent är en helt relevant siffra om man först gör Nordsjön till övningsområde (pdf) för den typen havsbaserad teknologiexport.

Det är till detta slagfält som regeringen och den norska havsvindkraftsbranschen nu är på väg. Målet är att sprida norsk havsvindkompetens över världen, även till Östersjön, och leverera den utrustning andra behöver. I ett notat till näringsminister Christian Vestre från regeringens nyupprättade nationella exportråd föreslås (pdf) också Sverige som ett ”prioriterat satsningsområde” för norsk havskompetens.

* * *

Norsk vindkraft till havs består av två delar elmarknadsanpassad kraftproduktion (vanlig havsbaserad vindkraft) och en del elektrifiering av oljesektorn (ej kopplad till elmarknaden). Elmarknadsvindkraften ska komma från 1500 MW bottenfasta turbiner (Sørlige Nordsjø II) och från 1500 MW flytande vindkraftsparker (Utsira Nord) som ska delas in i tre 500 MW utlysningsområden.

Foto: Equinor/Jan Arne Wold