Varför är industrins röst så tyst i energidebatten?

Varför är industrins röst så tyst i energidebatten?

På 1970- och 1980-talen var industrins röst stark i energidebatten – i dag är industrin nästan frånvarande.

Vi som följde och deltog i energidebatten under 1970- och 1980-talen minns säkert hur stark industrins röst var särskilt inför folkomröstningen om kärnkraft 1980. Denna skulle vara avskaffad 1990 löd kravet då; tidigare hade man sagt redan 1985. 35 år senare täcker den nästan hälften av vårt elbehov!

I dagens energidebatt förfaller industrins röst nästan frånvarande, trots den tyngd branschen representerar; energiinvesteringarna har de senaste sju åren enligt Svensk Energi uppgått till hela 300 miljarder kronor eller nästan lika mycket som industrins. Även om en stor del faller på staten – inte minst gnom Vattenfall AB – handlar det om betydande engagemang för privatägd industri. Konsekvenserna kommer i sinom tid inte minst den elintensiva tillverkande industrin att få betala genom energipriser, som på marknaden också relateras till de satsningar som görs.

I mitten av 1970-talet när energidebatten tog fart samlade sig SAF, Industriförbundet och Kraftverksföreningen tillsammans med viktiga industriföretag till en massiv insats i Näringslivets Energiinformation. Den följdes upp på 1980-talet genom tillkomsten av informationsföretaget Svensk Energiförsörjning. Bakom aktiviteterna stod de ledande personerna inom de centrala näringslivsorganen: Curt Nicolin, SAF-ordförande, Hans Werthén, styrelseordförande i Industriförbundet och Göran Ekberg, styrelseordförande i Kraftverksföreningen. Det operativa Näringslivets Energiinformation leddes av Åke Liljefors i många år Curt Nicolins nära medarbetare. Svensk Energiförsörjning leddes av Kalle Karlsson, nu kommunikationschef i Svensk Energi.

Det är givet – med alla mått mätt – att näringslivets ledande personer var starka personligheter som kunde agera dels i kraft av egen kapacitet och dels genom förmåga att etablera hållbara nätverk. Och de tongivande företagsledare som engagerades i upplysningen hade samma kvaliteter och företagens styrelser stod eniga bakom initiativen. Det är lätt att peka på energins betydelse för viktiga industrigrupper. Basindustrin – (Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet) som sysselsätter cirka 400 000 människor och står för nästan en tredjedel av vår export – använder cirka 30 TWh el per år. Det är nästan lika mycket som den totala danska elkonsumtionen under ett år! Det var och är faktiskt inte särskilt egendomligt, att de som bar och nu bär det ekonomiska ansvaret för investeringarna använder sitt inflytande för att klargöra konsekvenserna av energipolitiska åtgärder.

Kjell Nilsson, då vd för Boliden och sedermera Trelleborg, drev basindustrins påverkansarbete inom SKGS under 1990-talet. Det var den enda aktiva kraften kring kärnkraftens opinionsbildning fram till millenieskiftet. Därefter har det varit tämligen tyst – ja, genererande tyst. Men varför talas det så tyst om sådana nu, när vi har en regering, vars vice statsminister inte står främmande för att beskatta sönder kärnkraften, som tillsammans med vattenkraften svarar för nästan hela vår elproduktion och ersätta den med intermittent elproduktion, som vi inte kan styra. Dessutom tycks man tydligen tro att denna produktion ska kunna täcka nästan hela vårt elbehov; den reglerbara energin ska bara användas om vinden mot all förmodan skulle avta eller solen gå i moln!

Det säger sig självt att sådan produktion knappast låter sig finansieras och kommer inte att finnas i verkligheten. Vore det inte viktigt att klargöra det basala problemet; el måste i varje ögonblick kunna levereras i önskvärd mängd oavsett hur stor belastningen på elnäten är? Inför dessa signaler borde väl ansvariga inom industrin säga ifrån så att det hörs. Men det sker inte. Beror det kanske på att det saknas en Curt Nicolin, en Hans Werthén från industrin och en Göran Ekberg från den icke statliga kraftindustrin?

En nyutkommen bok av Lars Bern, med ett förflutet som vd i näringslivet på nyckelpositioner, kanske ger en del av svaret på frågan. I boken: ”Varför försvinner våra kronjuveler? – Dikeskörningar i svensk industri” belyser han en mängd dåliga affärer, som resulterat i att företag försvunnit eller flyttats ut. Han refererar dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts yttrande 2013 på World Economic Forum i Davos, där han sa att industrijobben i Sverige var ”basically gone”; ett yttrande som Bern finner anmärkningsvärt inte minst med tanke på att mer en halv miljon människor jobbar inom industrin!

Man skulle kunna tillägga att det är minst lika anmärkningsvärt, att talesmän från industrin inte tydligare korrigerat statsministern! På 1970- och 1980-talen hade ett sådant yttrande knappast passerat utan gensagor. På den tiden deltog också talesmän för de fackliga organisationerna inte minst Stefan Löfvens Metall – Göran Jonsson var då Metall-ordförande – och Pappers i energidebatten. De hade i stort sett samma uppfattning om vikten av en effektiv energiproduktion som företagsledningarna. I dag hörs inga sådana röster. Bern noterar att under de 30 senaste åren har en mängd affärer slutat med katastrofalt dåliga resultat; flertalet av dem med rötter i Wallenbergsfären.

Han anger också ett antal företagsledare som tidigare hyllats men som nu tydligt omvärderats i förhållande till företagens resultat. Man ska inte utesluta att detta skapat problem i opinionsbildningen. Men är det verkligen tystnad som löser problemen, när alla inser att klarspråk behövs? I dag saknas starka industriröster i energidebatten inte minst från den viktiga industrin; inte minst Wallenbergsfärens.

Även inom kraftindustrin har misslyckanden satt sina spår. Vattenfalls affärer i Europa, särskilt i Tyskland och Holland. Nuon, har allvarligt försvagat det svenska energiklustret. Vattenfalls anseende är inte vad det har varit. Andra inslag detta kluster har fått nya och utländska ägare. Tydligast märks det i Sydsverige där Sydkraft numera övertagits av Eon; ett stort internationellt börsföretag, vars aktie bara noteras på börsen i Frankfurt. Det säger sig självt att en sådan ägare knappast har samma intresse för sin svenska omgivning, som ett svenskt börsbolag där sex större sydsvenska kommuner ägde i det närmaste 60 procent av bolagets aktier.

Sydkrafts notering på Stockholms-börsen betydde också att bolaget hade omfattande skyldigheter att kommunicera med sina ägare, vilket inte minst noterades i medierna. Sådana svenska krav finns inte på Eon. Dessutom skakar de låga elpriserna bolaget. En stor omstrukturering har därför inletts. Den innebär att Eon-koncern ska klyvas i två skilda börsbolag. Den konventionella produktionen; vatten-, kärn-, och fossil produktion blir ett företag. Elnät, handel och förnybar produktion ett annat. Rätt eller fel återstår att se. Särskilt i ljuset av att finska Fortum gör tvärtom; fokuserar på elproduktion från vatten- och kärnkraft samt kraftvärme men inte på ledningsnäten. En av jättarna kanske satsar rätt. Vilken återstår att se.

Kvar står frågan om till exempel Eon inför denna process har ork och intresse att även engagera sig i en svensk inrikesdebatt om energifrågorna. Är de tyska ägarna verkligen intresserade? Ingen lär vänta sig att Eons internationella ledning tänker agera i Sverige som Sydkraft gjorde under 1970- och 1980-talen. Det vi nu upplever med frånvaron av industrirösterna i energidebatten är också ett uttryck för hur försvagat Sverige blivit som industrination. Det beror inte minst på att så många svenska ”kronjuveler” så lätt har kunnat köpas upp av internationella storheter. Efter sådana affärer brukar koncernledningar, ekonomifunktioner, marknadsföring och forskning flytta till köparens hemland.

Nya starka ledare, liknande dem som tog kommandot på 1970-talet finns knappast längre i Sverige i koncernledningarna. De är placerade i andra länders huvudstäder. Det är en följd av globaliseringen. Sverige kommer möjligen i andra hand. Lars Bern erinrar träffande om euforin när Asea och Brown Boveri blev ABB och Asea-direktörerna och deras fruar i Västerås jublade över att få flytta till Schweiz med landets låga skatter. I dag är ABB ett schweiziskt företag som styr koncernen också i Sverige. Var det verkligen meningen med fusionen?

Det blir tystare i Sverige nu när energipolitiken ska avhandlas. Men betyder det, att det också blir bättre? Av allt att döma är det för lätt att köpa upp företag i Sverige. För den ståndpunkten pläderar Lars Bern i sin bok. De som har ansvar för sysselsättningen och för den delen även arbetslösheten hemma i Sverige håller antagligen med honom.

Sven Bergquist, fristående skribent. Han har varit informationschef i Sydkraft 1976 – 1987.

2 Kommentarer
Av Sven Bergquist
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Lars Colliander skriver:

    Intressant artikel! Jag under många år ställt mig frågan hur en välfärdsstat som Sverige röstar fram politiker, som gemensamt inte ens klarar av att föra en verklighetsanknuten energipolitik. Ynkedom och näst intill pinsamt!
    Sätt igång planeringen för fjärde generationens kärnreaktorer innan industrin tröttnar på att vänta! Hur svårt kan det vara?

  2. Eric Anderzon skriver:

    Svenska Elnätsupproret gör allt som står i vår makt för att belysa orimligheterna och bristerna i det regelverk som gör Energimarknadsinspektionen tandlös. Varför? Kan det va statens koppling till Vattenfall? Det ör en bra mjölkko som gärna får tjäna pengar, även om det är på bekostnad av att den elintensiva industrin flyr landet.

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Prenumerera på artiklar


Senaste artiklarna

Ur arkivet