Vid humana katastrofer finns en internationell samsyn att varje land skickar bistånd i olika form efter förmåga. Att ett enskilt land skulle agera på ett sätt som försämrar andra länders förmåga att stötta den drabbade skulle ses som ett kutymbrott av sällan skådat slag.

En sådan liknelse är inte alltför avlägsen att ta till rörande Sveriges energipolitiska beslut kopplade till det globala klimathotet.

Sverige har något som de flesta andra länder saknar – men starkt eftersträvar – ett i allt väsentligt koldioxidneutralt elproduktionssystem. Vi är bland de bästa i världen på storskalig koldioxidneutral elproduktion, vilket är ett erkänt faktum internationellt. Sverige har uppnått detta tack vare kombinationen av en kärnkraftsbaserad basproduktion och reglerbar vattenkraft som på senare år kompletterats med intermittent vindkraft.

Det nordeuropeiska elsystemet är dock sammanlänkat vilket medför att import och export av el pågår kontinuerligt med andra länder i vår närhet som var och en har en annan elproduktionsmix. De energibeslut som vi fattar i Sverige får därför direkta följdeffekter i våra grannländer.

Ur klimatsynpunkt bör vi inte fatta de beslut som passar Sverige bäst utan att även ta hänsyn till hur dessa beslut påverkar koldioxidutsläppen i hela det elsystem som vi är en del av. I länder i vår närhet, såsom Danmark och Tyskland, hungrar man efter koldioxidfri reglerförmåga för att kompensera för variationer i väderberoende kraftslag. I dag sker denna reglering med fossilbaserade kraftslag, vilket gör att miljövinster med förnybar kraft reduceras när vädret slår om.

Den ur miljösynpunkt exklusiva varan koldioxidfri reglerförmåga, är något som vi i Sverige har mycket gott av i form av vattenkraft, dock med begränsade exportmöjligheter. Exportmöjligheterna kan ökas med fler utlandsförbindelser och stamnätsförstärkningar, men även genom politiska beslut och styrmedel.

I solidaritet med våra grannländers strävan att göra sitt yttersta att uppnå uppsatta klimatmål bör vi fatta rätt energibeslut i Sverige även baserat på de effekter våra beslut har på våra grannländer. När vinden mojnar i Sverige kompenserar vi med ökat pådrag i våra vattenkraftverk, därför måste det alltid finnas en viss mängd onyttjad vattenkraft redo när vindkraften nyttjas.

När politiska beslut fattas som låser in den koldioxidfria reglerförmågan i vårt land undanröjer vi möjligheter att förhindra koldioxidutsläpp någon annanstans. Klimatnyttan med att bygga förnybar elproduktion i Sverige, som redan har ett koldioxidfritt elsystem och god tillgång på el, bör alltså värderas mot att tillgängliggöra koldioxidfri reglerförmåga i våra grannländer där reglering idag sker fossilbaserat.

Klimatnyttan med att använda vattenkraft för basproduktion, och därmed minska exportmöjligheten för vattenkraften, bör värderas mot möjligheten att tränga undan fossilbaserad reglerkraft på kontinenten. För att underlätta våra grannländers strävan att minska sina koldioxidutsläpp bör vi alltså starkt värna om vattenkraftens exportmöjligheter.

I solidaritet med våra grannländer kan vi även, med rätt politiska beslut, bidra till att elintensiv verksamhet förläggs i Sverige där vi är världsbäst på ren el. Ett utmärkt exempel är Facebooks serverhallar utanför Luleå som förbrukar cirka 1 TWh per år. Att jämföra med hela den elintensiva industrins förbrukning om cirka 40 TWh eller den svenska vindkraftsproduktionen om cirka 10 TWh. En lokalisering i princip var som helst annars skulle ha gett en negativ klimatpåverkan.

Av samma anledning bör Sverige även – genom pålitlig tillgång till stabil el till konkurrenskraftiga priser – arbeta för att bibehålla den svenska elintensiva basindustrin i Sverige, med uppenbara vinster för det svenska samhället i övrigt. Att se till helheten av konsekvenserna av ens energibeslut och erkänna klimatförändringarna som det mest prioriterade problemet mänskligheten står inför och därmed handla i solidaritet med vår omvärld borde vara en självklarhet för ett land med ambition att ta miljöansvar.

I början av maj samlades 39 kärntekniska ideella organisationer från 36 nationer, som totalt samlar 50 000 forskare och specialister inom kärnteknik, för att deklarera Nuclear for Climate (#Nuclear4Climate) i Nice. Trots, eller kanske tack vare, dessa 50 000 individers djupa kunskap om kärnkraftens risker och de utmaningar som är förknippade med kärnavfallet väljer de att framhäva kärnkraften som en nödvändig del i den ansträngning vi står inför för att rädda klimatet, helt i linje med FN:s klimatpanels (IPCC:s) rekommendationer. Solidaritet med vår omvärld och nödvändiga prioriteringar med internationella förtecken bör vara en sund och rimlig värdegrund för den pågående energikommissionen.

Carl Berglöf
Ordförande för Sveriges Kärntekniska Sällskap