Fortfarande förbereds subventionerade anslutningar till havsvindkraft tvärt emot regeringens intention i Tidöavtalet. – Vi har inget annat val i väntan på nya instruktioner, säger Niclas Broman på Svenska kraftnät. För investerare kan den politiska ryckigheten vara värst.

Idag arbetar ett femtontal av Svenska kraftnäts anställda med att förbereda den kommande havsbaserade vindkraftens anslutningar till stamnätet. Arbetet sker enligt två modeller, delvis den klassiska där anslutande vindkraftägare själva står för investeringen och de kostnader anslutningen orsakar Svenska kraftnät.

Den 1 januari 2022 trädde också en ny instruktion i kraft som kompletterar de klassiska principerna för nätanslutning. Den nya syftar till att bygga ut stamnätet till anslutningspunkter i territorialhavet.

Nya instruktioner
Den nya instruktionen erbjuder anslutning till stamnätet via utbyggda anslutningspunkter ute i havet. Varje punkt ska ges förutsättningar för anslutning av minst två aktörer.

Projektörerna ska vara med i intressentpooler som antingen syftar på anslutning till de havsbaserade anslutningspunkterna eller ansluter direkt till land, en modell Second opinion nyligen skrev om. Vindkraftsägarna står då för egna kostnader fram till kraftnätet – till havs eller på land.

Svenska kraftnät investerar så att säga från andra hållet och fram till anslutningspunkterna till havs. Enligt den förra regeringens instruktion – som alltså fortfarande gäller – ska den investeringen finansiera via höjda nättariffer som i praktiken betyder utbyggnad subventionerad  av kraftnätets kunder på land. Där ligger den politiska stridens kärna.

Snart ännu nyare
S-regeringen Andersson har nu avgått. Kvar finns däremot instruktionen till Svenska kraftnät som fortfarande arbetar enligt ”subventionsmodellen”. Den nya regeringen Kristersson proklamerade redan i oktober i Tidöavtalet att ännu nyare instruktioner är på gång, men ting tar tid.

– Idag vet vi inte vilka principer för anslutning av havsbaserad vindkraft som kommer att gälla framöver, säger Niclas Broman, avdelningschef för havsbaserade anslutningar på Svenska kraftnäts nätdivision.

– Vi arbetar på enligt nu gällande uppdrag men för dialog med och inväntar besked om framtiden från departementet.

Hur bedriver ni tiden medan ni väntar?

– Vi jobbar med att uppfylla kraven i gällande instruktion. Bland annat gör vi en översyn av anslutningsprinciperna och så har vi börjat se över turordningsreglerna.

Avtal inte tillräckligt
– Om vi i någon form ska bygga ut transmissionsnätet och erbjuda anslutning till havs så behöver vi sortera ut hur det ska göras på ett ekonomiskt ansvarsfullt men effektivt sätt, så att vi inte sinkar en kommande utbyggnad.

Men enligt Tidöavtalet kommer subventionerad utbyggnad via tariffen inte att ske?

– Det är möjligt, men vi kan inte agera utifrån ett politiskt avtal. Det enda vi kan göra är att följa nuvarande instruktioner som lämnades av den förra regeringen och fortfarande gäller, och invänta besked från departementet om hur den nya regeringen vill göra. Det är en process som måste få ta sin tid, säger Niclas Broman.

Förnybarhetens gräns
Rötterna till dagens ”subventionsinstruktion” finns i energiöverenskommelsen från 2016, som KD och M tidigt hoppade av men som S/Mp-regeringen (och på slutet S-regeringen) ville förverkliga. Den gällande instruktionens syfte och därmed drivkraften bakom anslutningspunkterna längs kusten har därför enligt Broman varit att främja Sveriges mål inom förnybar elproduktion.

Enligt dagens anvisningar ska Svenska kraftnäts nya ”nätområde” vid behov kunna sträcka sig ända ut till Sveriges yttre territorialvattengräns, drygt ett par mil ut från kusten. I en första omgång har Svenska kraftnät pekat ut 6 områden som speciellt lämpliga med hänsyn taget till nätets beskaffenhet och mängden projekt.

Tillbaka till framtiden
Nu ser förutsättningarna ut att ändras, något som till synes i grunden kan omkullkasta Svenska kraftnäts arbete med den havsbaserade vindkraften. Niclas Broman pekar samtidigt på att många processer och rutiner kommer att kunna användas och återanvändas oavsett utbyggnadsmodell.

Tidöavtalets instruktioner kommer förmodligen att ta anslutningsprocesserna åter till landbacken och ”den öppna dörrens princip”, som innebär att alla som vill – och kan betala för sig – får ansluta till stamnätet inom de tekniska ramar som gäller. 400 kV-nätet kan ta emot inmatningar över 300 MW medan 220 kV-nätet har 100 MW som lägsta effektgräns.

Kan alltid betala själv
– Utbyggaren får själv bekosta ledningen från sin anläggning inklusive sådant som Svenska kraftnät direkt ådrar sig för att möjliggöra anslutningen, exempelvis nätombyggnad eller nya transformatorstationer. Vi fakturerar de kostnader som den nya anslutningen skapar, säger Niclas Broman.

Så har det emellertid alltid varit. Sedan den avreglerade elmarknadens begynnelse har Svenska kraftnäts plikt som nätägare alltid varit att hålla nätet öppet för både inmatning och uttag, oavsett kraftslag och typ av industriell förbrukning – om inte dörren har stängts av TSO:ns andra stora uppdrag som systemoperatör och driftansvarig.

– Möjligheten att själv stå för anslutningens hela investering har alltid funnits och kommer att fortsätta att finnas oberoende av om det samtidigt finns andra finansieringsformer, säger Niclas Broman.

Öppet vem som bygger
Vem som bygger vad framöver kan fortfarande bli en öppen fråga då Tidöavtalet främst nämner finansiering och subventioner, ej nätstrukturen, menar Broman. Det måste inte nödvändigtvis gå hand i hand. Teoretiskt finns scenarion där Svenska kraftnät bygger anläggningar i havet och ansluter elproduktion men i ett sådant fall ska alla investeringar till havs enbart grundas på en samhällsekonomisk lönsamhet likt Svenska kraftnäts övriga investeringar.

Exakt vilka praktiska konsekvenser kommande instruktioner kommer få för själva nätet är därför svårt att sia något om, tycker Niclas Broman. Det man däremot vet är att en anslutning till land står för 15 till 30 procent av den totala kostnaden för vindkraftsprojekt till havs.

Pengar inte allt
Sett ur en investerares synpunkt är emellertid den politiska risken kanske svårast att hantera när planeringen av infrastruktur blir oförutsägbar och man inte kan lita på de långsiktiga ramarna. Generellt blir investerare mer riskaverta vid ryckighet, konstaterar Broman.

– De letar då istället efter stabilare villkor på andra marknader. Det kan ge minskad utbyggnad, en tendens vi redan kan ana. Långsiktighet är det som skapar värde och attraherar investeringar, säger Niclas Broman.

***

Foto: Wikimedia Commons / Joost J. Bakker