Sveriges satsning på förnybar el är extremt ineffektiv, enligt ekonomen Carlo Stagnaro. Kostnaden för att få ner koldioxidutsläppen är på nivån 12 000 kronor per ton. I den europeiska utsläppsrättshandeln kostar ett ton koldioxid mindre än 60 kronor.
Carlo Stagnaros analys ”POWER CUT? How the EU Is Pulling the Plug on Electricity Markets” är publicerad av den liberala tankesmedjan Institute of Economic Affairs.
En av slutsatserna är att EU:s politiker inte förstått sig på de instrument som de använt i klimatpolitiken. Ett fundamentalt fel är till exempel att man parallellt med utsläppsrättshandeln gett särskilda subventioner till produktion av förnybar el.
Som effekt har mängden förnybar el ökat kraftigt, vilket minskat behovet av fossil el och därmed också behovet av utsläppsrätter. Men eftersom antalet av dessa ligger fast, minskar följaktligen också kostnaden för utsläppsrätterna, och därmed förlorar dessa sin verkan.
I Sveriges fall är effekten extrem, som framgår av diagrammet.
Bild: IEA (* Siffran för EU-snittet avser endast de länder som ingår i diagrammet)
Kostnaden för att bli av med ett ton koldioxid var 2012 – det år som tabellen bygger på – omkring 1270 euro/ton koldioxid.
Det förklaras framför allt med att Sveriges elproduktion genom – främst – vattenkraften och kärnkraften redan är närmast utsläppsfri. Bara det kärnkraftsdominerade Frankrike visar ännu mer extrema siffror.
I Finland, som i jämförelsen hade den minsta kostnaden för att minska koldioxidutsläppen, var kostnaden 27 euro/ton. Men, som Carlo Stagnaro nämner, låg även denna kostnad flerdubbelt över priset i utsläppsrättshandeln.
Han konstaterar att Frankrike och Sverige driver fram mycket dyr förnybar el som ersättning för el som knappast har några utsläpp alls:
”Det är ett enormt slöseri. Det skulle vara mycket effektivare att förlita sig enbart på en koldioxidskatt, alternativt handeln med utsläppsrätter”, säger han.
I en historisk genomgång av energipolitiken i EU identifierar Carlo Stagnaro en U-sväng för drygt tio år sedan – då avstannade den avreglering av energimarknaden som pågått sedan åttiotalet.
Anledningen var politik som fick medlemsländerna att med klimatargument i stor skala införa en rad stödåtgärder för förnybar el: investeringsstöd, skatteundantag, feed in-tariffer och annat, dessutom genom att ge förnybar el en gräddfil i nätet och genom att skydda producenterna av den förnybara elen för de kostnader som obalanserna i deras elproduktion skapade.
Som effekt har den konkurrensutsatta delen av energimarknaden reducerats allt mer och kapacitetsmekanismer börjat införas – ännu ett ingrepp i marknaden.
Carlo Stagnaros slutsats är att EU:s utsläppshandelssystem kunde fungera utmärkt, om det inte stördes av annan politik: det skulle driva fram aktiviteter och investeringar på ett självständigt sätt av aktörerna med stöd av ett koordinerande prissättningssystem.
Ännu effektivare kunde en annan metod vara, tror han, nämligen koldioxidskatt.
Men de riktade stöden till förnybar energi, där besluten dessutom fattas självsvåldigt av de enskilda staterna, har alltså slagit sönder mekanismen, enligt Carlo Stagnaro. Det har skapat godtycklighet och drivit upp mängden förnybar el utan att detta varit kopplat till koldioxidutsläppen.
De utsläppsrätter som utgetts finns kvar och kommer att köpas av någon – men till ett så lågt pris att de inte har någon styreffekt.
Även andra nackdelar skapas av stödsystemen: allmänhetens tilltro till marknaden dödas, intressegrupper fajtas för att stödsystemen ska utformas i favör för dem, stödsystemen bäddar för ett opportunistiske beteende.Enligt Carlo Stagnaro bottnar den förda energipolitiken i ett fundamentalt ”kunskapsproblem”: politiken tror att regulatorerna vet vad de i själva verket inte vet och inte kan veta.
Bara marknaden kan ge ett ärligt svar, anser han, med hälsning till alla miljöpolitiker att de bör ta kunskapsproblemet på allvar. Ett miljömål kan uppnås genom målet självt och genom tilltro till människor och deras entreprenörskap.
Hans är dock inte särskilt optimistisk i detta avseende när han kommenterar den förda EU-politiken: ”Den visar att frestelsen att föra befälet och kontrollera hos de flesta politiker är mycket starkare än tron på marknaden.”
BILD: Carlo Stagnaro.
Det visar ju bara på att Jan Björklund (L) har den mest sunda åsikten. Tyvärr påverkar väl detta inte Ibrahim Baylan som lever i en orealistisk drömvärld.
Köper inte detta rakt upp och ner. Hur kommer det sej att Tyskland ligger så lågt trots sina satsningar och höga elpris till slutkund? Har hänsyn tagits till elens flöde mellan länder. T.ex. att elproduktion i Sverige trycker tillbaka fossilkraft i övriga länder.
Äntligen en analys värd namnet! Svensk energipolitik har för länge sedan havererat då införandet av så kallade elcertifikat under den senaste åren enbart inneburit att svenska elkonsumenter tvingats subventionera fram miljövidrigt storskalig vindkraftsel till ingen nytta. Det har enbart innburit en större belastning på dagens elnät och nätpriserna skjuter i höjden, Det har också inneburit att allt mer vattenkraft tvingast användas till att reglera vindkraftens intermittenta elproduktion. På grund av ett elöverskott , kombinerat med att handeln med utsläppsrätter också kollapat har det inneburit att elpriserna rasat. Detta får till följd att nödvändiga långsiktiga investeringar i för landet nyttig baskraft inte blir av eller skjuts upp. Intäkterna sjunker för alla kraftslag så att ingen idag når tillräcklig lönsamhet i sina befintliga anläggningar.
å elpriser är låga skriker vindindustrins lobbyister nu att våra politiker måste öka takten i subventionerandet. Men det leder i värsta fall till att fungerande och CO2 snål elproduktion enbart ersätts med intermittent och värdelös vindkraftsel med kort tekniskt livslängd. Nej maken till galen energipolitik får man leta efter!!
Och att som kommentaren nedan påstår. att kärnkraften har dålig verkningsgrad. Detta måste ju vara ett skämt!!!
Många analyser pekar ju på att kärnkraft är det tekniskt sätt mest överlägsna sätt att producera el på. Med en bränsleåtgång som är endast 1/10000 del av fossilkraftens, med en teknisk livslängd som vida överstiger dagens vindkraft och där förmågan att levererar el är som störst när också behovet är som störst! Kärnkraften har de lägsta CO2 utsläppen räknat per producerad TWh. Till och med när det gäller beräkningar av antalet dödsfall/TWh producerad el så är kärnkraften överlägsen kol och olja och till och med lägre än för vindkraft och vattenkraft!
Så ni motståndare mot kärnkraft, inse fakta och försök att ta till er den information som finns om hur bra eller dålig olika sätt att producera elektricitet är. Om ni gör det så inser ni att kärnkraften helt enkelt är överlägsen allt annat som finns idag
Det är alltid många fel i den här typen av analyser. Alltför många ”tyckare” pratar om subventioner till produktion av förnybar el – hur fel kan det bli? Man producerar inte el – man genererar kraft för distribution via olika kraftnät. Se´n är ”förnybar” ett dåligt ordval, ”flödande” är bättre, vi länkar ju av vattenflöden i våra älvar, vi bromsar luftflöden i vindkraftverk och nyttiggör solens flödande strålar på många sätt. När det gäller kärnkraft så har den ju en systemverkningsgrad på c:a 20 % – inte muycket att skryta med! Runt 70 % av det
”uppeldade” uranet blir det ju bara varmt vatten av, många seglare utanför Ringhals har ju lagt märke till detta. Utanför Forsmark och OKG är det ju inte så tätt med seglare men varmare vatten är det även där. Den som är hemma på Henry´s lag kan ju räkna fram hur mycket koldioxidsläpp det blir av detta utöver vad själva spillvattenuppvärmningen för med sig.
Leif Göransson