Carlo Stagnaros analys ”POWER CUT? How the EU Is Pulling the Plug on Electricity Markets” är publicerad av den liberala tankesmedjan Institute of Economic Affairs.

En av slutsatserna är att EU:s politiker inte förstått sig på de instrument som de använt i klimatpolitiken. Ett fundamentalt fel är till exempel att man parallellt med utsläppsrättshandeln gett särskilda subventioner till produktion av förnybar el.

Som effekt har mängden förnybar el ökat kraftigt, vilket minskat behovet av fossil el och därmed också behovet av utsläppsrätter. Men eftersom antalet av dessa ligger fast, minskar följaktligen också kostnaden för utsläppsrätterna, och därmed förlorar dessa sin verkan.

I Sveriges fall är effekten extrem, som framgår av diagrammet.

Bild: IEA (* Siffran för EU-snittet avser endast de länder som ingår i diagrammet)

Kostnaden för att bli av med ett ton koldioxid var 2012 – det år som tabellen bygger på – omkring 1270 euro/ton koldioxid.

Det förklaras framför allt med att Sveriges elproduktion genom – främst – vattenkraften och kärnkraften redan är närmast utsläppsfri. Bara det kärnkraftsdominerade Frankrike visar ännu mer extrema siffror.

I Finland, som i jämförelsen hade den minsta kostnaden för att minska koldioxidutsläppen, var kostnaden 27 euro/ton. Men, som Carlo Stagnaro nämner, låg även denna kostnad flerdubbelt över priset i utsläppsrättshandeln.

Han konstaterar att Frankrike och Sverige driver fram mycket dyr förnybar el som ersättning för el som knappast har några utsläpp alls:

”Det är ett enormt slöseri. Det skulle vara mycket effektivare att förlita sig enbart på en koldioxidskatt, alternativt handeln med utsläppsrätter”, säger han.

I en historisk genomgång av energipolitiken i EU identifierar Carlo Stagnaro en U-sväng för drygt tio år sedan – då avstannade den avreglering av energimarknaden som pågått sedan åttiotalet.

Anledningen var politik som fick medlemsländerna att med klimatargument i stor skala införa en rad stödåtgärder för förnybar el: investeringsstöd, skatteundantag, feed in-tariffer och annat, dessutom genom att ge förnybar el en gräddfil i nätet och genom att skydda producenterna av den förnybara elen för de kostnader som obalanserna i deras elproduktion skapade.

Som effekt har den konkurrensutsatta delen av energimarknaden reducerats allt mer och kapacitetsmekanismer börjat införas – ännu ett ingrepp i marknaden.

Carlo Stagnaros slutsats är att EU:s utsläppshandelssystem kunde fungera utmärkt, om det inte stördes av annan politik: det skulle driva fram aktiviteter och investeringar på ett självständigt sätt av aktörerna med stöd av ett koordinerande prissättningssystem.

Ännu effektivare kunde en annan metod vara, tror han, nämligen koldioxidskatt.

Men de riktade stöden till förnybar energi, där besluten dessutom fattas självsvåldigt av de enskilda staterna, har alltså slagit sönder mekanismen, enligt Carlo Stagnaro. Det har skapat godtycklighet och drivit upp mängden förnybar el utan att detta varit kopplat till koldioxidutsläppen.

De utsläppsrätter som utgetts finns kvar och kommer att köpas av någon – men till ett så lågt pris att de inte har någon styreffekt.

Även andra nackdelar skapas av stödsystemen: allmänhetens tilltro till marknaden dödas, intressegrupper fajtas för att stödsystemen ska utformas i favör för dem, stödsystemen bäddar för ett opportunistiske beteende.Enligt Carlo Stagnaro bottnar den förda energipolitiken i ett fundamentalt ”kunskapsproblem”: politiken tror att regulatorerna vet vad de i själva verket inte vet och inte kan veta.

Bara marknaden kan ge ett ärligt svar, anser han, med hälsning till alla miljöpolitiker att de bör ta kunskapsproblemet på allvar. Ett miljömål kan uppnås genom målet självt och genom tilltro till människor och deras entreprenörskap.

Hans är dock inte särskilt optimistisk i detta avseende när han kommenterar den förda EU-politiken: ”Den visar att frestelsen att föra befälet och kontrollera hos de flesta politiker är mycket starkare än tron på marknaden.”

BILD: Carlo Stagnaro.