Tanken med elnätsregleringen är att så långt det går skapa ett konstgjort marknadstryck på bolagen, som om det fanns verklig konkurrens. Det är ett vedertaget synsätt för effektiv monopolreglering världen över. Men det är uppenbarligen inte helt enkelt, och nu är frågan om förändringar av regleringen uppe igen.

En avgörande fråga är synen på risk: vilken risk tar investerare och ägare i elnät och hur ska de ersättas.

Mikael Runsten är ekonomie doktor och grundare till utbildnings- och konsultföretaget Bild & Runsten. Han menar att den typen av risk som en ägare av elnät tar är väsensskild jämfört med risken som etablerade finansiella modeller utgår ifrån avseende ägandet av en aktie på börsen. Den som investerar i ett elnät måste vara beredd att ta ett mycket långsiktigt ansvar eftersom investeringar sker på kanske 50-60 års sikt.

Men tar inte ägarna och investerarna i elnät väldigt låg risk i och med att det är monopol
– På kort sikt, ja. Men det är inte så konstigt att så många långivare inte vill låna ut i längre än 10 år. Riskerna ökar om tiden ska vara längre. Det krävs därför mycket riskvilligt ägarkapital för elnäten, säger Mikael Runsten.

Det säger sig själv att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse marknadens villkor, teknisk utveckling och för den delen regleringens utformning på 50 års sikt. Ändå är samhället beroende av att investerare är beredda att gå in. Om de här investerarna inte får betalt för den extra risken så kommer de att avstå, menar Mikael Runsten.

– Nätägaren bär ensam risken för att tillgången måste skrotas i förtid.

Måste då en ägare tänka så långsiktigt, går det inte att komma ur investeringen tidigare?

Mikael Runsten menar att man som investerare måste vara inställd på det långa perspektivet. Samtidigt som den ersättningsmodell som Energimarknadsinspektionen (Ei) bygger sitt nya förslag på (CAPM) är anpassad för aktiemarknaden, där en aktieägare snabbt och enkelt kan köpa och sälja ett företags aktie.

– Ett elnät kan inte på samma sätt som en aktie enkelt avyttras. Att investera i ett elnät är i många fall en irreversibel chansning över en mycket lång period. Givetvis kan fortfarande aktierna i elnätsbolaget avyttras, men ersättningen för dessa aktier är helt beroende på värdet i den underliggande tillgången, elnätet.

Av bland annat det här skälet menar Mikael Runsten att det behövs en extra riskpremie, annars riskerar investeringarna att stanna av. För slutsatsen att CAPM inte fångar alla risker som en ägare tar finns det mängder med forskningsstöd. Men det förslag från Ei som nu ligger på regeringens bord innebär att den särskilda riskpremien ska tas bort.

– Ei:s synsätt fungerar kanske för det lånade kapitalet, men inte för det kapital som kommer från ägarna. Jag är inte säker på att Ei förstår hur en investerare tänker.

Han pekar också på att det inte är en bra idé att bestämma ersättning för riskkompensationens storlek i efterhand, som Ei föreslagit.

– Det är som att få möjlighet att i efterhand bestämma priset på en aktie man köpte för många år sedan, efter att man vet om företaget lyckats med sina planer eller inte.

Å andra sidan finns en också chans att elnät kan fungera och drivas under längre tid än vad regleringen och investerarna förutsett. Mikael Runsten menar att det är självklart att det ska finnas en mekanism i regleringen som skapar ägarincitament för längre livslängd, där ägare och kunder kan dela på det värdet.

– Att inte ge någon ersättning alls till nätägaren bara för att tillgången är gammal trots att den är fullt funktionell vore dumt för kunden, samhället och för nätägaren.

En sådan ersättning skapar en morot för hållbara investeringar och gott underhåll.

I regleringen görs också antaganden om den riskfria räntan, och här menar Mikael Runsten att det antagande som Ei gjort, att räntorna ska fortsätta att vara mycket låga under lång tid, är orealistiskt sett från ett ägarperspektiv.

– Borde man som privatperson köpa hus idag och räkna med att räntan ska vara 1,5% under mycket lång tid? Nej, jag tror att många blivit förblindande av de låga räntorna, det är en konstig tid.

Regeringen planerar att lägga fram en proposition under våren. Och en av de stora riskerna som ägaren måste hantera och få betalt för är alltså risken för förändrad reglering. Risken minskar om regleringen kan förväntas hålla mycket länge.

Men är det realistiskt med en reglering som ska hålla i 40 år eller mer?
– Nej, det är knepigt, man behöver anpassa den efter nya förutsättningar. Men andan och principerna bör vara uthålliga.

Ett exempel på viktigt långsiktighet är modellen för när ersättningen faller ut: jämt över hela perioden (annuitet) eller mer i början och mindre i slutet (linjär).

– Om man byter metod under resans gång ställer det till problem.

Det är just vad som hände mellan regleringsperioderna 2012-2015 och 2016-2019. Först byggde regleringen på mindre pengar i början och mer i slutet av investeringens livslängd, och sedan ändrades principen till mer i början och mindre i slutet.

– Detta metodbyte slår hårt särskilt mot investeringar som var 10 till 15 år gamla när bytet skedde.

De investeringarna har fått mindre pengar i början, och kommer även att få mindre pengar i slutet och det minskar värdet på en redan gjord investering med upp till nio procent. Klart att detta påverkar hur ägare och investerare bedömer riskerna i eventuella framtida investeringar, konstaterar Mikael Runsten.

Fotnot: Mikael Runsten har varit rådgivare och rättsombud för elnätsföretag.