Många väntar på Konsumentverkets avgörande om hur el får marknadsföras med miljöargument. Systemet med ursprungsgarantier påverkar elproduktionen mycket marginellt, säger Johan Malinen på Energimyndigheten.

Bild: Emelie Neidre (foto Öyvind Lund) och Johan Malinen.

Många i energibranschen inväntar nyfiket Konsumentverkets avgörande i de ärenden gällande Mälarenergi och Polarbröd som kan komma att ge riktlinjer för hur miljöargument kan användas i marknadsföringen.

Synpunkter på de två fallen gavs på Second Opinion för en tid sedan (19 april). I korthet handlar frågan för Polarbröds del om att företaget investerat i fyra vindkraftverk, vars elproduktion motsvarar företagets egen elanvändning och enligt Polarbröd därför motiverar produktmärkningen.

En snabbenkät i energibranschen visar att åsikterna i frågan är starkt delade. Kritikerna hänvisar till att vindkraftverken producerar el bara ibland och att den fysiska elen inte kan öronmärkas för en speciell kund, utan tar den väg i nätet som fysikens lagar bestämmer.

Frågan togs i mars upp politiskt av Rickard Nordin (C), som i en skriftlig fråga till statsrådet Per Bolund (MP) meddelade att Konsumentverket i sin beredning av ärendet ”vidhåller sin inställning om att marknadsföringen är vilseledande och otillbörlig”.

Rickard Nordin nämnde att Energimyndigheten för sin del förklarat att det, genom systemet med ursprungsgarantier, egentligen är ointressant vilket kraftverk som spänningssätter elnätet i ett specifikt fall, ”på samma sätt som det är ointressant vem som satte in de sedlar man som bankkund kan ta ut i en bankomat”. Håller Konsumentverket fast vid sin uppfattning, blir systemet med ursprungsgarantier värdelöst, ansåg Rickard Nordin.

Per Bolund svarade att en näringsidkare enligt marknadsföringslagen ”inte får använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans verksamhet. Det kan bl.a. handla om produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på hälsa och miljö.” Som statsråd var han dock förhindrad att uttala sig om det enskilda ärendet.

På Konsumentverket hör juristen Emelie Neidre till dem som arbetar med frågan. I samtal med Second Opinion är hon tydlig med att man från myndighetens sida utgår från kunskapsnivån hos en genomsnittskonsument, inte hos experterna: ”Vår uppfattning är att kunskapsnivån generellt är låg, många har inte ens har klart för sig att det är olika företag som svarar för elproduktion och eldistribution”.

Då Konsumentverket inte lämnar förhandsbesked kring marknadsföring, uttalar Emelie Neidre sig endast generellt, nämligen så här:

”Allmänt kan sägas att miljöpåståenden bedöms utifrån genomsnittskonsumentens helhetsintryck av marknadsföringen, och eftersom det är svårt för konsumenten att värdera miljöpåståenden ställs höga krav på att man som företag kan bevisa det som påstås. Miljöpåståenden som används i marknadsföring ska vara vederhäftiga och får inte vara vilseledande enligt marknadsföringslagen. Som företag måste man alltid kunna styrka det som påstås, och för miljöpåståenden ställs höga beviskrav.

Vid användning av miljöpåståenden bör företagen använda tydliga och entydiga påståenden som kan styrkas (verifieras). Om miljöpåståendet inte är tydligt eller entydigt måste det preciseras (kvalificeras).

Ett miljöpåstående kan även vara korrekt i sak men ändå vilseleda och bör då inte användas. Till exempel kan ett påstående vara vilseledande för att miljöfördelen inte är så stor som påståendet ger sken av.”

Emelie Neidre ger inga närmare kommentarer om ursprungsgarantierna. Som bekant handlar dessa om att elproducenten kan få ett certifikat som anger elens ursprung för varje producerad megawattimme (MWh). Certifikaten säljs vidare till elhandlarna, som i sin tur annullerar certifikaten när elen säljs till slutkund. Elhandlaren är sedan enligt lag skyldig att redovisa elens ursprung på kundens faktura.

Problemet är alltså att el måste produceras samtidigt som den används. Enligt kritikerna stämmer certifikaten för upphovsrätterna därför inte med verkligheten, då dessa ges giltighet i tolv månader efter utfärdandet. Det blir fråga om dubbel bokföring, certifikaten saknar koppling till hur elförsörjningen ser ut i realtid hos elkonsumenten.

På Energimyndigheten, som administrerar systemet med ursprungsgarantier, beskriver Johan Malinen dem som ett ”finansiellt instrument”. Certifikaten säljs på marknaden, varefter de kan användas för att kalla motsvarande mängd el till exempel ”förnybar”. Elkonsumenter bosatta intill ett tyskt kolkraftverk kan därför på sin elräkning få läsa att de använder 100 procent ”ekologisk el”, även om deras el fysiskt kommer från kolkraftverket.

För att hantera systemet har en så kallad residualmix introducerats – den el som säljs utan ursprungsgarantier. I Sverige bestod residualmixen för 2016 (siffrorna för 2017 är fortfarande oklara) till 48,4 procent av fossil el, trots att bara kanske 2 procent av den svenskproducerade elen i verkligheten kom från fossila energikällor.

”Miljövärdet av den svenska elen har sålts till övriga Europa, och indirekt har vi därifrån fått in fossil el i bokföringen”, förklarar Johan Malinen.

Kritiken mot systemet kommer från skilda håll. När det 2013 blev obligatoriskt i Sverige att redovisa energikällan på elfakturan, kallades ursprungsgarantierna av Björn Karlsson, professor i energisystem, som en ”låtsaslek” och falsk marknadsföring. Andra talar om avlatshandel och ”greenwashing”. Kritiken handlar också om att systemet införts utan närmare offentlig debatt och utan att argumenten testats gentemot vanliga människors moraluppfattning.

Störst har debatten veterligen varit i Norge, där den tidigare regeringen, med energiministern Tord Lien, i sitt policydokument (Energimeldingen) 2016 beskrev systemet som vilseledande och aviserade revolt mot systemet på europeisk nivå. Regeringen stöddes i detta av bland annat Norsk Industri, som kallade ursprungsgarantierna en ”extraskatt”, och miljöorganisationer som Zero, som inte accepterade att norsk förnybar el definierades som fossil ”bara för att någon har sålt digitala papper med ursprungsgarantier”.

Ett påpekande var också att Norge säljer ursprungsgarantier för mer el än den mängd som ens teoretiskt skulle kunna överföras i kablarna till utlandet.

I slutskedet gav den norska regeringen upp revolten, enligt uppgift efter tung lobbying av energibranschen, som inte ville mista chansen att tjäna extra pengar på ursprungsgarantierna.

På Energimyndigheten uttrycker Johan Malinen viss förståelse för kritiken.

”Elnätet kan givetvis inte skilja på elektroner från olika energikällor. Men många som väljer en viss typ av el i sitt elavtal tror nog ofta att det är bara sådan el de verkligen får”, säger han.

”Men skrotar vi systemet, skulle det inbjuda aktörer att göra overifierbara påståenden om sin el, till exempel elhandlare som inte har någon egen produktion.”

Johan Malinen förstår att många undrar över diskrepansen mellan de fysiska och finansiella elsystemen: ”Jag ser valet av tolv månader som en kompromiss mellan vad som sant och administrativt möjligt. Systemet skulle vinna i trovärdighet med en kortare period.”

Här kommer komplexiteten i systemet in. Att identifiera och korrekt bokföra all el som går kors och tvärs i Europa är ”obegripligt komplicerat”, med Johan Malinens ord. Till exempel har man ännu inte fått fram siffrorna för 2017. Bland felkällorna finns de nätförluster som uppstår och som systemet inte kan hantera.

För övrigt skulle inte heller en kortare giltighet för ursprungsgarantierna lösa problemet: ”Man kan fråga vad det innebär i mervärde om slutkunden får en idé om elens ursprung som är nästan sann, men ändå inte riktigt”, säger Johan Malinen.

Att ursprungsgarantierna skulle ge någon större styrverkan i elsystemet tror han inte:

”Priserna är för låga för att ursprungsgarantierna ska vara ett verktyg för att driva fram en speciell elproduktion. Det finns många andra metoder för det.”

Anna Borgeryd, chefsstrateg för Polarbrödsgruppen, påpekar på företagets hemsida att systemet med ursprungsgarantier är en fråga för hela energibranschen.

”Att vi, med våra fyra egna vindkraftverk, berättar att vi bakar med egen vindkraft är lika korrekt som elbolagens kommunikation avseende elursprung. Vi utgår ifrån att det inte är Konsumentverkets avsikt att slå undan benen för all ursprungsmärkning av el, som är en grundbult i Sveriges omställning till en förnybar elförsörjning.”

Avslutningsvis ett par argument som förts fram i de diskussioner Second Opinion involverats i inför den här artikeln.

– Rickard Nordin gör ett felslut när han jämför ursprungsgarantierna med sedlar man som bankkund kan ta ut i en bankomat. Bara för att vi har en energy only-marknad betyder det inte att alla kWh är lika mycket värda i elsystemet. Har systemet inte tillräckligt med effekt hjälper det inte att du tillför fler kWh. Jämför med hur Svenska kraftnät räknar tillgänglighet för olika energislag, från 90 procent för kärnkraften ner till 11 procent för vindkraften. Ett minimikrav skulle vara att ursprungsgarantierna viktas på liknande sätt.

– När man beskriver nya vindkrafts- och solkraftsparker, har det blivit standard att säga att parken i fråga kan ”försörja x antal svenska hem med hushållsel”. Det klarar de här kraftverken ju inte, om det inte blåser eller ljuset inte räcker till, utan då måste annan el träda in. Man borde kräva ett tydliggörande i saken gentemot kunden.

Fotnot:

Systemet med ursprungsgarantier (GoO, Guarantees of Origin) är reglerat i lag. Garantierna utfärdas i ett elektroniskt system (en GoO per MWh) hos Svenska kraftnät efter godkänd registrering hos Energimyndigheten. Handeln med ursprungsgarantier är skild från den fysiska handeln med el.

Det finns en mängd former för GoO:er och ingen samlad marknadsplats som formar deras marknadspris. Någon offentlig prisstatistik för ursprungsgarantierna finns därför inte. Priset har gått upp tydligt under senare år, men rör sig i normalfallet klart under 1 öre/kWh.

180601: Artikeln är korrigerad: det är certifikaten för upphovsrätter som gäller i 12 måndader, inget annat.