Tysklands avveckling av kärnkraften och kolkraften öppnar stora möjligheter för Sverige, framför allt inom den fortsatta datacenterutbyggnaden. Sverige kunde till exempel erbjuda de tyska it-företagen speciella industriområden med utsläppsfri el på svensk mark, skriver Staffan Reveman.
Europas största industrination, Tyskland, driver inte sin digitala infrastruktur med hög tillgänglighet och ren el till rimliga kostnader. Frågan är om den ökande klimataktivismen kommer att göra någon skillnad. Samtidigt som Fridays For Future-ungdomarna kräver reducerade utsläpp planerar den tyska industrin att bygga allt fler nya datahallar – inte minst för att klara samma ungdomars ständigt ökande behov av att vara uppkopplade.
Bild: Facebooks serverhall i Luleå. Foto: NCC/Erik Holmstedt.
Är generationerna kompatibla eller lever vi i parallella världar? För att referera Microsofts chefsjurist Brad Smith: datacenter kommer redan i mitten av 2020-talet att höra till de största elkonsumenterna på jorden.
Nyligen togs i Amsterdamområdet ett drastiskt och oväntat beslut: med omedelbar effekt stoppades byggandet av nya datacenter, med hänvisning till att de kräver för mycket utrymme och energi. Den ansvariga i stadsförvaltningen, Marieke van Doorninck, representant för Groen Links (den gröna vänstern), förklarade att staden vill ha kontroll över etableringen av nya datacenter, som är ”en konsekvens av vår egen konsumtion”. Hon förklarade också att staden härefter kräver gratis tillgång till spillvärmen från de befintliga datahallarna för uppvärmning av bostäder.
Detta sistnämnda var inget nytt tema. Branschorganisationen för de holländska datacentren föreslog detta redan 2017, vilket ledde till ett politiskt beslut i landet 2018 att klassificera spillvärmen från datacentren som grön energi.
En sådan sak har Tyskland inte ens börjat fundera på. Tysklands datahallar förbrukar i år omkring 15 TWh el. Lika mycket som nationer som Tunisien eller Slovenien.
Det nederländska beslutet menar jag är rätt och egentligen nödvändigt även för Tyskland. Däremot frågar jag varför Tyskland så uppenbart är allergiskt mot initiativ från utlandet. En hänvisning till best practice i grannländerna uppfattas i Tyskland mest som en förolämpning. I de tyska storstadsregionerna, där det finns fjärrvärmenät, värmer fjärrvärmeoperatörerna hellre sina nät med kol och en aning gas och genererar samtidigt elektricitet.
Detta i en kontext där Tyskland inom de närmaste 38 månaderna ska fasa ut 10 gigawatt fossilfri kärnkraft, dessutom avsevärt med kolkraft, varefter kolet ska fasas ut helt till slutet på 2038, enligt den tyska regeringens ”Kohlekommission”.
Sverige har kommit längst inom området värmeåtervinning för datahallar. I mer än 40 år har datacenteroperatörer arbetat ihop med fjärrvärmenäten, och värdet av hållbarhet ses som en självklarhet. I Tyskland är det ett begrepp framför allt för marknadsförare.
Det här förklarar i hög grad varför Sverige blivit så eftertraktat för så kallade hyperscalers, stora datahallar utformade för att vara optimalt effektiva. Facebook, AWS (Amazon), Google, Microsoft – alla är de, eller är på väg att bli, stora aktörer i datacenterbranschen i Sverige.
Det här har till sist bidragit till nyfikenhet från Tysklands sida. Till exempel har stora tyska tv-kanaler som ZDF och Pro7 besökt Stockholm Exergi och gjort reportage om värmeåtervinning och datahallar. Erik Rylander, som är ansvarig för affärsmodellen, reser nu till Tyskland och Österrike och håller föredrag på temat. Stockholm Data Parks är ett lyckat exempel på hur värmeåtervinning kan samspela med datahallar.
Vad som helt klart bidragit till boomen är det politiska beslutet i Sverige att utvidga tillämpningen av den extremt låga energiskattenivån för storindustrin, 0,5 öre/kWh, även till datacentren.
Kostnaden per kilowattimme för datahallar är i Sverige nu bara drygt en tredjedel av kostnaden i Tyskland. En hall med 5 megawatts genomsnittlig effekt ger i Tyskland nästan 5 miljoner euro (55 miljoner kronor) mer i elkostnader per år än i Sverige. Den enorma skillnaden beror på att datacentren i Tyskland betalar både förnybarhetsavgiften ”EEG-Umlage” (i år ca 70 öre/kWh), höga nätkostnader samt avsevärda andra kostnader, samtidigt som de inte tillerkänns samma fördelar som den tunga industrin.
I Sverige kommer ett antal regioner under närmaste framtid att få effektproblem, framför allt i storstäderna. Samtidigt vet vi att vattenkraften i norra Sverige inte utnyttjas till fullo. Vi kunde med lätthet driva samtliga tyska datahallar i norra Sverige med dess ständiga tillgång till vatten- eller vindkraft.
Att Tyskland ogärna bygger datahallar utomlands vet vi. De anglosaxiska konkurrenterna gör det och marknaden kommer att kräva det. Samtidigt säger alla prognoser att tyska datahallar inom tio år behöver den dubbla effekten, parallellt med de nämnda kärnkrafts- och kolavvecklingarna. Jag menar att det här innebär en stor chans för Sverige. Företag som Node Pole (Vattenfall + Skellefteå Kraft) och flertalet regioner jobbar med detta, även Business Sweden i viss mån.
Fördelen med ett datacenter som kund är även att effektbehovet är relativt konstant och därmed lättplanerat för elleverantörerna.
En annan faktor som kan komma att få betydelse framöver är de ”gröna elcertifikat” som blivit mycket populära i Tyskland, alltså de ursprungsgarantier som kan handlas och som bokföringsmässigt minskar de egna koldioxidutsläppen.
Med över 130 TWh per år är Norge ledande inom exporten av certifikat och utfärdar sådana för mer än 50 TWh till kunder i Tyskland. Att så mycket el inte passerar genom de befintliga ledningarna mellan länderna stör ännu inte tyskarna. Det viktigaste är uppenbart att ha ett gott samvete.
Ett nästan komiskt exempel från Frankfurt: ”Vi driver vår datahall med 100 % fossilfri el från norsk vattenkraft.” Detta är naturligtvis helt galet, då elen med fysisk nödvändighet alltid tar den kortaste vägen mellan kraftverk och elkund. Missförståndet baserar sig på att energijättarna i Europa enligt EU-bestämmelser kan exportera elens ”gröna” värde, men i praktiken ändå behåller elen inom landet. Leveranserna av el och leveranserna av det ”gröna” värdet är alltså helt skilda från varandra.
På Volkswagen är man stolt över den fossilfria databehandlingen som för bolagets räkning sker i Norge, och det med rätta. På BMW är man stolt över den fossilfria databehandlingen i Sverige, och det med rätta. När datacenteroperatörer i Tyskland förklarar att de driver sitt datacenter i landet med ”grön el” i form av norsk vattenkraft, är det lagligt men fysiskt omöjligt. Till och med den federala miljömyndigheten Umwelt Bundesamt är involverad i detta nonsens.
Min bedömning är att den här dubbla bokföringen inte håller i längden. Den avlänkar från den besvärliga situationen i Tyskland och förfalskar verklighetsbeskrivningen. 50 TWh innebär en genomsnittlig effekt på nästan 6 gigawatt. Så mycket effekt ryms inte ens teoretiskt i de befintliga ledningarna mellan Skandinavien och Tyskland
Detta är dessutom dubbel marknadsföring, vilket enligt EU-reglerna är förbjudet. Vattenkraftens ”gröna egenskap” kan inte utnyttjas som en lokaliseringsfördel för Norge och samtidigt som en fördel för Tyskland. Elen i Norge är och förblir fossilfri. Elen i Tyskland är och förblir inom kommande decennier höggradigt fossil.
I Tyskland vill vi alltså ha ett gott samvete, men fortsätter att orsaka enorma mängder koldioxidutsläpp. Vi måste acceptera fakta och tänka mer disruptivt.
Till slutet av 2022 kommer Tyskland att fasa ut mer än 22 gigawatt elproduktion. Under sommaren behöver hela Tyskland i vanliga fall ca 75 gigawatt och under vintern 80 gigawatt el. För datacenterindustrin är el ett väsentligt produktionsmedel som måste vara ständigt tillgänglig och av hög kvalitet.
Ett citat ur den rapport som McKinsey var sjätte månad publicerar om Tysklands Energiewende: ”Den beslutade utfasningen av kolkraft betyder att 29 gigawatt kolkapacitet stängs senast 2030 och ytterligare 17 gigawatt senast 2038. Under de kommande tio åren fasas 43 procent av den ständigt tillgängliga effekten ut. Utan kompensationsåtgärder är försörjningstryggheten i Tyskland i fara. År 2030 behövs ytterligare 17 gigawatt kapacitet för att kompensera för avveckling, fluktuationer i förnybara energikällor och för att minska toppbelastningen.”
Tysklands politiker försöker, oberoende av parti, hålla humöret uppe. Till exempel beskrivs i en ny rapport från det tyska miljödepartementet hur ”gröna energiprodukter” bidrar till att utforma uppfattningar och känslor hos konsumenterna. De ”ser en känslomässig fördel i att köpa grön el”, det ger dem ”känslor av glädje och tillfredsställelse” och ”känslan att de själva är med och bidrar” och är en aktiv del av energiomställningen. Men konsumenterna behöver inte konfronteras med det slutliga utfallet av sitt ”gröna” energiköp.
Jag tror att det är farligt och kontraproduktivt att blanda ihop energiteknik och esoterik. Tysklands situation är alldeles för allvarlig för det. Det positiva i ett nordiskt perspektiv är den stora potential som finns i ett utvecklat energisamarbete med Tyskland. Ett konkret förslag är att Sverige erbjuder speciella industriområden för deutsche Rechenzentren, alltså tyska dataparker på svensk mark.
I Sverige skulle de tyska datacentren kunna försörjas med el som är fossilfri – på riktigt.
***
Staffan Reveman, född i Örebro, har sedan 1975 arbetat med energifrågor i olika befattningar i Tyskland. Under senare år har han arbetat som konsult framför allt inom energiintensiv industri med fokus på datacenter och battericelltillverkning. Staffan är också aktiv som talare och publicist.
5 Kommentarer
5 Kommentarer
Per Björklund
4 januari, 2020: 4:57 e mHej Staffan!
Mycket intressant artikel! Jag tror att du har helt rätt. Det är dyrt och komplext att skapa infrastruktur för att transportera elenergi, medan redan befintliga fibertkablar är billig och enkel infrastruktur för att transportera enorma mängder data.
Vänliga hälsningar
Per
SvaraErik Dotzauer
16 oktober, 2019: 9:42 f mBra att du med ett konkret exempel belyser det faktum att systemet med ursprungsgarantier för el kan leda till felaktiga beslut. Situationen blir smått absurd när man studerar den debatt som blossat upp på Island (se länk 1 nedan). Jag brukar uttrycka det på så sätt att systemet med ursprungsgarantier för el enbart innebär en omfördelning av statistik (se länk 2, samt en mer detaljerad beskrivning i länk 3).
Jag menar att elbolagen, sakligt och pedagogiskt, måste förklara för sina kunder hur systemet med ursprungsgarantier för el fungerar i praktiken. I detta är det många som brister (se exempel i länk 4).
[länk 1] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/molnet-alskar-island-bor-islanningarna-alska-molnet
[länk 2] https://www.linkedin.com/posts/erik-dotzauer-9957432_sgbc-miljaembyggnad-nollco2-activity-6540466336903114752-tI09
[länk 3] https://www.linkedin.com/pulse/milj%C3%B6byggnad-och-kejsarens-nya-kl%C3%A4der-erik-dotzauer
[länk 4] https://www.linkedin.com/posts/erik-dotzauer-9957432_energi-activity-6550622240298409984-fToJ
SvaraStaffan Reveman
16 oktober, 2019: 6:47 f mTyskland och Norge har skilda nät. Norge exporterar nästan ingen el till Tyskland.
SvaraLeif Tollén
15 oktober, 2019: 7:13 e mHur kan det vara nonsens att använda grön el från Norge i Tyska datahallar? Vi tillhör samma elnät. Är det då nonsens att använda grön el till Svenska tåg också?
SvaraNils-Åke Sandberg@Leif Tollén
19 oktober, 2019: 9:18 f mJa det är nonsens. Den gröna Norska elen når i praktiken aldrig Tyskland. Teoretiskt flum helt enkelt.
Svara