Tysklands motsvarighet till Riksrevisionen riktar skarp kritik mot landets regering i fråga om energiomställningen. Kostnaderna är utom kontroll och kommer, trots att elpriset redan är det högsta i Europa, att fortsätta stiga. Och precis som i Sverige står nu i allt högre grad också systemsäkerheten under hot.

Tysklands Bundesrechnungshof liknar i Sverige närmast Riksrevisionen, men medan denna lyder under riksdagen står Bundesrechnungshof oberoende av både regering, parlament och domstolar. Den utövar den finansiella kontrollen över förbundsrepublikens affärer och prövar om de politiskt beslutade åtgärderna är lagliga och korrekta och samhällsekonomiskt motiverade.

Bild: Tyska parlamentet (Der Bundestag) i Berlin. Foto: Wikipedia.

Bundesrechnungshof specialgranskade den tyska energiomställningen Energiewende senast 2018 och riktade då kritik mot finansministeriet (som ansvarar för energifrågorna) för bristande koordination och styrning av omställningen och därav följande höga kostnader. Slutsatsen var då att den stora belastning som lagts på medborgarna och näringslivet inte stod i proportion till den nytta som levererats.

Nu har Bundesrechnungshof gjort en ny granskning och utsträckt denna även till försörjningssäkerheten i elsystemet. Rapporten i sin helhet finns här.

Slutsatsen kan bara beskrivas som förödande. I inget annat EU-land är elpriset för privathushåll lika hög som i Tyskland, 43 procent över EU-genomsnittet. Också för mellanstora företags- och industrikunder (årsförbrukning 20 MWh – 20 GWh) ligger de tyska elpriserna i topp. Slutsumman för elkonsumenten blir i år 31,37 cent/kWh, ca 3,20 kronor per kilowattimme.

Bundesrechnungshofs president Kay Scheller gav vid en presskonferens siffror för energiomställningen. Enbart den planerade nätutbyggnaden för perioden 2000-2025 kostar 520 miljarder euro (c. 5300 miljarder kr). Med en jämförelse: svenska statens totala utgifter under 2021 uppskattas till 1158 miljarder kronor.

Räknat för året 2017 innebar åtgärderna inom Energiewende extrakostnader på minst 34 miljarder euro, dvs. över 340 miljarder kronor. Per tyskt hushåll (till antalet ca 41,5 miljoner) blev detta en extra årskostnad på 8200 kronor eller 683 kronor i månaden. Ett berömt argument i den tyska energipolitiken härrör till den tidigare miljöministern, de grönas Jürgen Trittin, som 2004 lovade att kostnaden för Energiewende för ett genomsnittshushåll inte skulle komma att överstiga priset för en kula glass i månaden.

Bundesrechnungshof konstaterar att det framför allt är statens pålagor som driver upp elpriserna. Enligt aktuella uppgifter från jämförelsesajten Vergleich.de utgör kostnaden för elproduktionen (inklusive energibolagens marginaler) och eldistributionen i dag knappt 45 procent av konsumenternas slutnota. I övrigt består priset av EEG-avgiften (som går som subvention till producenterna av förnybar el), energiskatt, en särskild koncessionsavgift till kommunerna, en så kallad KWK-avgift (subvention av el från kraftvärmeverk), en så kallad § 19-avgift (subvention till industrin för nätkostnader) och på allt detta en 19-procentig moms.

Bundesrechnungshof ser det som sannolikt att elpriset på grund av subventionerna fortsatt kommer att stiga. Redan vid den tidigare granskningen 2018 rekommenderades finansministeriet att fastställa ett mått för när elen är att betrakta som prisvärd. Inför den nya rapporten har finansministeriet getts tillfälle att yttra sig i saken och menar att det inte går att ange ett schablonvärde för ett rimligt elpris på grund av frågans komplexa natur.

Detta godtas inte av Bundesrechnungshof, som nu i stället skärper kravet på finansministeriet. Detta åläggs att beskriva vad det förstår med en ”prismässigt förmånlig och effektiv elförsörjning för allmänheten”. Detta ska ske genom att ministeriet anger klara indikatorer för vad som gör elen prisvärd.

Bundesrechnungshof lägger samtidigt till kravet att finansministeriet ska sträva till en grundläggande reform av de delar av elpriset som bestäms av staten: ”Annars är risken att Tysklands konkurrenskraft och acceptansen för energiomställningen går förlorad.”

Även det andra temat för Bundesrechnungshofs granskning, systemsäkerheten, föranleder allvarlig kritik. Riksrevisionen noterar att politikerna beslutit om en mängd långtgående åtgärder på kort tid, bland annat inom ramen för klimatmålen. Till exempel är ett nationellt emissionshandelssystem för värmeproduktion och trafik under införande. En flotta på 7-10 miljoner elbilar ska finnas på vägarna till 2030 och en miljon laddplatser byggas. En nationell vätgasstrategi har antagits.

Samtidigt ska kolkraften fasas ut senast till 2038. De sex sista kärnreaktorerna ska vara tagna ur bruk vid utgången av 2022.

Ansvaret för att denna omställning inte äventyrar energiförsörjningen och systemsäkerheten har finansministeriet. Men detta har inte gjort sitt jobb, enligt Kay Scheller:

”Finansministeriet har i fråga om leveranssäkerheten och systemsäkerheten väsentligt försummat frågor som nätutbyggnad, ellagring, nätunderhåll, nätstabilitet och problematiken kring elavbrott. Här finns ett trängande behov av åtgärder.”

Kay Scheller ger också exempel på hur förbundsregeringen byggt sin politik på överoptimistiska och osannolika antaganden. Regeringen har i planeringen av kol- och kärnkraftsavvecklingen inte noterat det här kapacitetsunderskottet på 4500 megawatt år 2023:

En akut sak är utbyggnaden av elnätet, som för varje år sackar efter planerna allt mer, och i kombination med detta de kapacitetsbegränsningar som blivit legio i de gränsöverskridande transmissionsförbindelserna. I mitten av 2020 hade av den planerade nätutbyggnaden på 5061 km bara 913 km byggts färdigt, som illustrationen visar:

Inte heller handlingsplanen för att till 2025 få bort de 35 värsta flaskhalsarna i det tyska elnätet anses realistisk. Planen kommer enligt Bundesrechnungshof för sent för att klara målet, och för väsentliga projekt är den behäftad med så stora osäkerheter att den inte är trovärdig.

Detta ställs mot att den planerade vätgasproduktionen och ”elektrifieringen” av värmen och trafiken kräver väsentligt utökad elproduktion. Mot bakgrund av svårigheterna att få acceptans för nya byggprojekt är det enligt Bundesrechnungshof ”inte realistiskt att utgå från att utbyggnadsmålen för den förnybara energin ska nås, särskilt inte i fråga om vindkraft.”

Bland andra felkällor och osäkerheter, som förbundsregeringen bygger sina prognoser på, nämns att kalkylerna för vind- och solelproduktionen inte tar höjd för år för med svaga vindar och lite sol. En annan oklarhet handlar om att regeringen antagit en betydligt större befolkningsminskning i Tyskland fram till 2050 än prognoserna från den nationella statistikbyrån visar.

Även den potential som förbundsregeringen anger för automatisk bortkoppling av elanvändning, baserat på avtal med industrikunder, bedöms vara alltför optimistisk. Och framför allt, framhåller Kay Scheller, har något stresstest av elsystemet med ett worst case-scenario inte blivit gjort.

Han sammanfattar att finansministeriet ”måste skärpa sin tillsyn i fråga om systemsäkerheten. Annars kan det inte på ett verksamt sätt ta sig an de reella hot som avtecknar sig i fråga om försörjningssäkerheten. I brådskande ordning behöver omfattande, aktuella och realistiska scenarier undersökas, och till det hör situationer då olika typer av fel uppträder i systemet samtidigt.”