I dag meddelade Vattenfall att man tills vidare pausar projektet Kriegers Flak, en investering på ca 15 miljarder kronor.

I jämförbara länder sker tilldelning av projekt för havsvindkraft genom auktioner, men i Sverige sker det genom regeringsbeslut.  ”Av de elva undersökta länderna är Sverige enda land som inte har implementerat havsbaserad vindkraft i sitt legala system eller i sin klimatstrategi”, påpekas i en studie.

Hela havet stormar för havsbaserad svensk vindkraft. Sverige sticker ut som enda land med lång kust som saknat konkreta planer för att förvalta sin stora naturtillgång, havsvinden. Medan vi är ett av de ledande länderna i Europa på landbaserad vindkraft är vi sist vad gäller havsvindkraft. Då har vi ändå innanför våra gränser en av världens främsta byggare av havsbaserad vindkraft, statliga Vattenfall, tredje störst i världen.

I en stor studie av hur 11 nordeuropeiska länder hanterar sin havsbaserade vindkraft, Tendering Procedures For Offshore Wind, konstaterar författaren Elin Akinci på ELS Analysis att Sverige och Finland är de enda två med omogna marknader. ”Av de elva undersökta länderna är Sverige enda land som inte har implementerat havsbaserad vindkraft i sitt legala system eller i sin klimatstrategi”, påpekar hon i studien. Det gjorde Danmark redan 2009 och är också ett av de ledande länderna i Europa på utbyggd havsvindkraft.

Intresseorganisationen WindEurope konstaterar att av 15 undersökta länder i Europa är det bara Sverige och Finland som inte har en målsättning för hur stor den havsbaserade vindkraften ska vara 2030.

Utan mål är det naturligtvis svårt att veta hur och om Sverige kan nå FNs målsättning om en fossilfri värld 2050. Det saknas inte intresse för att bygga havsbaserad vindkraft i Sverige. I dag står ett 80-tal projekt på kö för att få bygga vindkraft om totalt runt 100 GW – det är lika mycket som hela EU planerar ha 2030. Som enda land i Europa sker tillståndsgivningen i regeringen där klara riktlinjer för tillståndsprocess och villkor saknas. Beviljas alla ansökningarna dubblas plötsligt den havsbaserade vindkraften i EU.  Men regler saknas för vilka som beviljas och avslås. Bristen på ambition och regelverk är en förklaring till att bara tre tillstånd hittills beviljats, Kriegers Flak och Kattegatt Syd till Vattenfall och Galene till OX2/Ingka där Vattenfall nu pausar utbyggnaden av Kriegers Flak pga för höga anslutningskostnader. Totalt skulle de tre kunnat ge ca 2000 MW, varav 640 från Kriegers Flak är de varit fullt utbygga runt 2030. Det kan jämföras med de 16 000 MW som all svensk landbaserad vindkraft har installerad.

Av de 22 ansökningar som i dag ligger på regeringens bord i väntan på tillstånd ligger flera i samma område, vilket betyder problem för regeringen att avgöra vem som ska få rätt till området.

Under våren 2023 fick regeringen ”flygskam” över att inte bara vara sist på bollen i utbyggnaden av havsbaserad vindkraft utan också över att sjunka allt djupare i en oreglerad sörja av ansökningar. En utredning med det passande namnet ”En ordnad prövning av havsbaserad vindkraft” tillsattes, ledd av Mattias Schain.

Utredningen som skulle varit klar 28 juni i år skulle bl a analysera en reglering av ensamrätt till etablering av vindkraft inom ett område och hur en avgift eller ersättning för etablering i ett område skulle tas ut. Utredaren skulle också föreslå nödvändiga lagändringar. Som jämförelse kan nämnas att Danmark som är en av de ledande europeiska länderna vad gäller havsbaserad vindkraft redan 2009 genomförde sin lagstiftning för förnybar energi.

I mars i år gav Regeringen utredaren tilläggsdirektiv att också titta på om tillståndsgivningen skulle övergå från nuvarande administrativa system (läs regeringsbeslut) till ett anvisningssystem (läs auktionsförfarande). Utredaren får förlängd tid på sig till 30 november i år.

Med ett auktionssystem som nu nästan alla länder använder sig av, eller planerar, för sin utbyggnad av ny energi, kan förfarandet utformas så att det blir helt marknadsbaserat till att det också ger styrmedel för att stimulera, subventionera eller minska utbyggnadsintresset eller styra kostnadsutvecklingen på elpriset som det drabbar elkonsumenten.

Det auktionsförfarande som de flesta tillämpar och som EU vill få igenom som tvingande EU-standard är CfD, Contract for Difference.

Med en ”enkel” CfD garanterar staten att kraftverksbyggaren får ett visst minimipris för den el som kommer att levereras. Genom att staten tar prisfallsrisken kan byggare och finansiärer göra säkrare kalkyler.

Med en ”dubbel” CfD kompenserar sig staten för sin prisgaranti genom att kräva att kraftverksägaren betalar tillbaka överskottet om elpriset ligger över prisgarantin, strikeprice. Det är denna dubbla CfD som är den vanligaste och som EU vill driva igenom. Ett CfD-avtal gäller vanligtvis 15 till 20 år.

Med CfD kan enskilda länder efter eget gottfinnande sätta ett strikeprice för t ex kärnkraftverk eller ett havsområde. Om strikepriset är tillräckligt attraktivt får man flera budgivare villiga att via auktion acceptera eller pruta på strikepriset, dvs ta en eventuell mindre statlig subvention. Sätts garantipriset för lågt kan resultatet bli att ingen vill bygga ut.

Beroende på hur motiverat ett land är för att skapa ny havsbaserad vindkraft kan man avsätta olika stora belopp för ett område eller projekt.

Ett bra exempel på hur det fungerar i praktiken är Storbritannien, det land i världen efter Kina med mest utbyggd vindkraft till havs. Under en lång följd av år fann man byggare som accepterade ett allt lägre strikeprice. Detta genom att byggkostnaden för varje KW sjönk genom bl a högre och effektivare vindkraftverk. Från 2015 till 2022 gick strikeprice ned med 70 procent. Enligt brittiska myndigheter var därmed havsbaserad vindkraft då billigare än såväl landbaserad vindkraft som solkraft.

Med pandemin galopperade i stället kostnaderna, med 40 procent enligt Vattenfall, vilket fick Vattenfall att hoppa av jätteprojektet Norfolk Borea och de brittiska auktionerna att för första gången bli utan avslut. För att nå sin målsättning att nå 50 GW havsbaserad vindkraft 2030 höjer Storbritannien nu det garanterade priset med 66 procent till 73 £/ MW. Om det räckt visar sig nu i september då den pågående auktionsrundan avslutas.

Kostnadsexplosionen på 30-40 procent efter pandemin gjorde att de som vann auktionen 2022 plötsligt fann att de inte längre kunde få lönsamhet på det garanterade priset och har som t ex Vattenfall sökt kompenserande skattelättnader i Storbritannien.

CfD är det helt förhärskande sättet att subventionera utbyggnaden av havsbaserad vindkraft i Europa. Utöver genom CFD:s öppnar EU även för att enskilda länder kan ge ytterligare subventioner upp till 30 procent, genom t ex lån, garantier och skattelättnader. Här ingår också att det är upp till enskilda länder att t ex stå för kostnaderna för bottenundersökningar i områden avsedda för vindkraftprojekt eller ta den stora kostnaden för att ansluta en vindpark till stamnätet, vilket många länder, men inte Sverige, gör.

Andra, indirekta sätt att underlätta för utbyggaren är t ex att bidra med nödvändiga hamnanläggningar eller lämna bidrag till tillverkare av utrustning som torn, turbiner och vingar.

Danmark prövar nu i år ett tilldelningssystem helt utan statliga subventioner. Sex vindparker auktioneras ut till de som vill betala högsta hyresarrendet för den havsbotten man tar i anspråk. Arrendet ska gälla i 30 år och varje vindpark måste producera minst 1 GW till en beräknad investering på ca 25 miljarder SEK. Danska staten kräver också ett delägande på 20 procent i varje vindpark.

Enligt den danske klimat och energiministern Lars Aagaard är det nya danska anbudsförfarandet en test på den fria marknaden, ”det är marknaden som nu måste ta dessa projekt över mållinjen”.

Den nya danska modellen är inte den enda utan statliga subventioner. I Nederländerna har projekt utan stöd genomförts och där de tre senaste auktionsrundorna genomförts utan subventionerat elpris.  I Tyskland har också en rad nollaktioner genomförts där ”zero cent” blivit strikeprice.  I stället för subventioner kan de genomföras med t ex ett PPA, Power Purchase Agreement, där en finansiär förbinder sig att köpa hela eller delar av den kommande produktionen till ett överenskommet pris. Med finansiella instrument kan parterna skydda sig mot oförmånliga prisrörelser på den framtida elproduktionen.

I EU håller införandet av CfD-auktioner på ett bli det enda förfarandet för subvention av utbyggnaden av förnybar energi. Det blir en rättvis spelplan där alla får lika möjligheter och regler, viktigt på en marknad där alla konkurrerar med samma produkt, kilowatt. Att USA och asiatiska länder har andra former av subventioner för sin förnybara elproduktion är därmed av mindre betydelse för elmarknaden i Sverige och EU.

I USA kan man på federal och delstatlig nivå ha olika former av subventioner som t ex investeringsbidrag och skattelättnader. När sedan produktionsrätten auktioneras ut till högstbjudande är subventionsbidraget inräknat i budgivarens bud. Vilket enligt den norska analysfirman Menon Economics rapport Offshore Wind Subsidies in the EU, Norway, and the US i slutändan ger ett ganska lika elpris för konsumenten och ingen större lönsamhetsskillnad för producenten jämfört med EUs CfD-auktioner.

En stor skillnad mellan USA och Europa är dock att de amerikanska auktionerna till högstbjudande för rätten att bygga ger stora tillskott till federala och delstatliga skattkistor. Eventuella överskott från de europeiska auktionerna går ofta tillbaka i elsystemet, i Tyskland t ex för att finansiera kostnaden för vindparkens anslutning till kraftnätet, vilket är en stor post för en havsbaserad vindpark. Den är så stor enligt Vattenfall, ”så om staten inte betalar den blir det inga investeringar i havsbaserad vindkraft” har representanter för Vattenfall framfört vid upprepade tillfällen. I dag meddelade Vattenfall att man tills vidare pausar projektet Kriegers Flak, en investering på ca 15 miljarder kronor.