Vi ska vara försiktiga med att ge särskilda lättnader och subventioner till solkraft, skriver Mats Nilsson i en tredje artikel om hållbarhet i energisystemet. Att ta från de fattiga och ge åt de som har ligger inte i linje med de hållbarhetsmål som rör ekonomisk och social hållbarhet, skriver han.

Att hållbarhet ställs mot hållbarhet har varit ett tema för två tidigare artiklar i second opinion. I den första artikeln berördes ämnet medborgare med konserverande miljövärden versus vindkraftsparker där miljövärden i första hand är förnybart och ett bättre klimat. Den andra artikeln behandlade ämnet småskaliga verksamhet (småskaligt, förnybart och klimat) mot myndigheter, där myndigheterna i första hand tycks se till de värden jungfruliga biotoper kan leverera. Men hållbarhet handlar inte bara om de gröna värdena utan om saker som ekonomisk rättvisa och fördelningsfrågor. Där ställer den svenska satsningen på solkraft viktiga frågor på sin spets.

Foto: Tessla.

Om enskilda personer får bidrag med att sätta upp solpaneler på sitt tak leder det långsiktig till en förmögenhetsomfördelning från de som inte har till de som har råd att äga sin bostad. I Tyskland beskrev en god vän till mig det som att de rika ingenjörerna i Bayern tjänade pengar på de fattiga östtyskarnas bekostnad. Liknande resultat får vi om vi studerar det svenska bonus-malus-systemet för personbilar. De som kan byta till en elbil tillhör ofta hushåll med högre inkomster. Det är således inte helt enkelt att subventionera verksamheter om det får fördelningsmässiga konsekvenser som egentligen inte är önskvärda. Vän av ordning inser lätt att för att få rotbidrag för att installera solpaneler så måste man först äga huset. Ännu ett exempel där jag som redan har kan öka avståndet till de medellösa medborgarna i Sverige.

På samma sätt måste vi hantera de prosumenter (person som både producerar el med hjälp av till exempel solpaneler och som också konsumerar el) som vill använda elnätet. Det kan vid en första anblick låta som vettigt att vem som helst ska få mata in el när helst de har ett överskott. Men elmarknaden är ständigt i balans så ett överskott som oplanerat matas in på elnätet måste justeras med en neddragning någon annanstans. Vem som tar kostnaden för den justeringen är inte oväsentligt. Helt klart är att detta i dagsläget inte är en stor fråga eftersom vi i Sverige har förhållandevis litet solkraft i systemet. Men i system med mycket solkraft, till exempel Kalifornien, är detta en viktig fråga. Någon ska bekosta balanseringen av kraftsystemet.

Det är inte bara balanseringskostnaden som ska bäras av någon. Många solpaneler i ett elnät innebär också ökade tekniska problem med till exempel snabba spänningsfall. Kostnaden för att lösa dessa problem ska också bäras av någon,

Om jag dessutom har en anslutning till elnätet som är så stor att när jag inte har solpaneler så har jag ändå fullgod försörjning använder jag infrastrukturen på ett sätt som i stort sett kostar lika mycket som om jag bara köper el. Det beror på att den stora kostnaden för infrastruktur är kapitalkostnaderna, det vill säga hur mycket hårdvara som jag behöver när jag maximerar min användning. Det spelar ingen roll om jag använder en ledning en timme eller 8 670 timmar per år. Kostnaden för den är densamma. Det är därför viktigt att tariffstrukturerna reflekterar hur mycket kapacitet som faktiskt utnyttjas även om det utnyttjas vid färre tillfällen per år. Annars får man effekter liknande de som varit på Hawaii. Eftersom de som har solpaneler där bara betalar för nettoanvändningen av nätet har kostnaderna för övriga användare ökat. De fattiga får betala för att de rika i princip använder nätet som ett billigt ”batteri”. Energimarknadsinspektionens förslag om lättnader för prosumenter (solpanelsägare) verkar därför inte helt genomtänkt.

Det är bra att kostnaderna för solkraft går ner. Det är bra att vi har alltmer erfarenheter av hur solkraft kan användas på ett effektivt sätt, och i allt större utsträckning bli en del av framtidens kraftsystem. Men vi ska vara försiktiga med att ge särskilda lättnader och subventioner till denna teknik. Att ta från de fattiga och ge åt de som har ligger inte i linje med de hållbarhetsmål som rör ekonomisk och social hållbarhet. Här måste vi lära av länder som redan provat liknande styrmedel.

Att solkraften haft problem med produktion som skett i kinesiska koncentrationsläger måste behandlas som en parentes. Förhoppningsvis har vi idag ingen som monterar eller köper kinesiska solpaneler med sådan dubiös värdekedja. Här kan jag ändå tycka att de solkraftsägare som köpt kinesiska solpaneler i efterhand borde kompensera för detta genom att ge bidrag till Amnesty eller Human Rights Watch. Ett hållbart samhälle kan förstås inte bygga på slavarbete.