DEBATT
Allmänintresset måste värnas när Skatteverket undersöker om skatteregler för hembatterier ska ändras, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Subventioner till hembatterier är omotiverat, gör elmarknaden mindre kostnadseffektiv och är snarare ett stöd till husägare, menar han.

I en tid när lobbyisterna växt sig starka försvinner ofta allmänintresset. Särintressenas röst blir stark och övertygande, och en alltmer legalistisk och politisk förvaltning tycks allt oftare glömma de medborgare de egentligen är satta att värna om. Den här problematiken synliggörs nu när Skatteverket ska undersöka om de regler för subventionerade hembatterier som hindrar dem från att användas kommersiellt, ska ändras.

Idag säger skattereglerna att batteriet ”uteslutande eller så gott som uteslutande användas till att lagra den egenproducerade elen”. De kan alltså inte delta på olika marknader.  Detta har av olika särintressen beskyllts för att vara samhällsekonomiskt slöseri eftersom batteriet nu är installerat och därmed skulle kunna hjälpa till med vissa så kallade stödtjänster. Det sorgliga är att få röster höjs för att säga det självklara: Skatteverkets regel är samhällsekonomiskt riktig i sin nuvarande konstruktion.

Problemet med att ändra skatteregler för att möjliggöra kommersiellt deltagande är att det redan finns en väl fungerande stödtjänstmarknad där storskaliga batterier börjat ta marknadsandelar utan någon form av subventioner. Att hembatterierna skulle behöva subventioner för att delta inses lätt eftersom de till skillnad från de stora batterierna kräver en administrativ överbyggnad för att samla många små batterier och styra dessa. Det finns helt enkelt skalfördelar för batterier på elmarknaden. Subventioner till hembatterier gör då totalt sett elmarknaden mindre kostnadseffektiv eftersom vi tvingar in dyrare produktion.

För en låginkomsttagare blir smällen dubbel, så att säga. Först tar staten hens skattepengar och ger till någon som äger ett hus för att denne ska kunna sänka sin elräkning, sedan höjer man systemkostnaderna på elmarknaden genom att dyrare batterilösningar tränger undan billigare dito. Här måste vi dock hålla tungan rätt i mun så att vi inte dubbelräknar subventionen och ökningen av systemkostnaden. Det blir inte riktigt två särskilda effekter. Men de långsiktiga konsekvenserna av att genom subventioner bygga in ineffektiviteter i kraftsystemet kan bli väl så höga.

Inom andra verksamheter är vi försiktiga med att låta statliga eller kommunala subventioner konkurrera ut kommersiellt hälsosam verksamhet. Det är därför vi ur konkurrenssynpunkt inte vill att kommuner ger subventioner till egna verksamheter såsom restauranger eller gym. Men när det gäller saker som kan etiketteras som den ”gröna omställningen” blir det som om en okunnighetens slöja läggs över alla resonemang om samhällsekonomi och vi är beredda att göra om alla möjliga misstag. Min förhoppning är dock att Skatteverkets utredning sätter allmänintresset högre än särintresset.

Att på olika sätt subventionera husägares energikonsumtion är problematiskt. Vi behöver till exempel inte längre subventionera solkraft eftersom storskaliga solkraftsparker börjar bli kommersiellt lönsamma. Att subventionera värmepumpar kan innebära att fjärrvärme utsätts för otillbörlig konkurrens. Subventioner till vissa tekniker förorsakar ofta oförutsedda såväl som oönskade konsekvenser. Om den gröna omställningen inte ska bli de ekonomiskt besuttnas sätt att ytterligare bättra på sin ekonomiska situation på bekostnad av Sveriges låginkomsttagare måste vi se över den flora av skatter och subventioner som idag bidrar till ökande ekonomiska orättvisor. Vi kan börja med att ta bort elskatten.

***

Foto: Fialotta Bratt