”Skatteverket bör sätta allmänintresset högre än särintresset”

DEBATT
Allmänintresset måste värnas när Skatteverket undersöker om skatteregler för hembatterier ska ändras, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Subventioner till hembatterier är omotiverat, gör elmarknaden mindre kostnadseffektiv och är snarare ett stöd till husägare, menar han.

I en tid när lobbyisterna växt sig starka försvinner ofta allmänintresset. Särintressenas röst blir stark och övertygande, och en alltmer legalistisk och politisk förvaltning tycks allt oftare glömma de medborgare de egentligen är satta att värna om. Den här problematiken synliggörs nu när Skatteverket ska undersöka om de regler för subventionerade hembatterier som hindrar dem från att användas kommersiellt, ska ändras.

Idag säger skattereglerna att batteriet ”uteslutande eller så gott som uteslutande användas till att lagra den egenproducerade elen”. De kan alltså inte delta på olika marknader. Detta har av olika särintressen beskyllts för att vara samhällsekonomiskt slöseri eftersom batteriet nu är installerat och därmed skulle kunna hjälpa till med vissa så kallade stödtjänster. Det sorgliga är att få röster höjs för att säga det självklara: Skatteverkets regel är samhällsekonomiskt riktig i sin nuvarande konstruktion.

Problemet med att ändra skatteregler för att möjliggöra kommersiellt deltagande är att det redan finns en väl fungerande stödtjänstmarknad där storskaliga batterier börjat ta marknadsandelar utan någon form av subventioner. Att hembatterierna skulle behöva subventioner för att delta inses lätt eftersom de till skillnad från de stora batterierna kräver en administrativ överbyggnad för att samla många små batterier och styra dessa. Det finns helt enkelt skalfördelar för batterier på elmarknaden. Subventioner till hembatterier gör då totalt sett elmarknaden mindre kostnadseffektiv eftersom vi tvingar in dyrare produktion.

För en låginkomsttagare blir smällen dubbel, så att säga. Först tar staten hens skattepengar och ger till någon som äger ett hus för att denne ska kunna sänka sin elräkning, sedan höjer man systemkostnaderna på elmarknaden genom att dyrare batterilösningar tränger undan billigare dito. Här måste vi dock hålla tungan rätt i mun så att vi inte dubbelräknar subventionen och ökningen av systemkostnaden. Det blir inte riktigt två särskilda effekter. Men de långsiktiga konsekvenserna av att genom subventioner bygga in ineffektiviteter i kraftsystemet kan bli väl så höga.

Inom andra verksamheter är vi försiktiga med att låta statliga eller kommunala subventioner konkurrera ut kommersiellt hälsosam verksamhet. Det är därför vi ur konkurrenssynpunkt inte vill att kommuner ger subventioner till egna verksamheter såsom restauranger eller gym. Men när det gäller saker som kan etiketteras som den ”gröna omställningen” blir det som om en okunnighetens slöja läggs över alla resonemang om samhällsekonomi och vi är beredda att göra om alla möjliga misstag. Min förhoppning är dock att Skatteverkets utredning sätter allmänintresset högre än särintresset.

Att på olika sätt subventionera husägares energikonsumtion är problematiskt. Vi behöver till exempel inte längre subventionera solkraft eftersom storskaliga solkraftsparker börjar bli kommersiellt lönsamma. Att subventionera värmepumpar kan innebära att fjärrvärme utsätts för otillbörlig konkurrens. Subventioner till vissa tekniker förorsakar ofta oförutsedda såväl som oönskade konsekvenser. Om den gröna omställningen inte ska bli de ekonomiskt besuttnas sätt att ytterligare bättra på sin ekonomiska situation på bekostnad av Sveriges låginkomsttagare måste vi se över den flora av skatter och subventioner som idag bidrar till ökande ekonomiska orättvisor. Vi kan börja med att ta bort elskatten.

***

Foto: Fialotta Bratt

9 comments

Av Mats Nilsson

Elmarknadsanalytiker. Docent i miljöekonomi.

PROFILE Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

9 Comments

Ulf Samuelsson
9 mars, 2024, 3:03 e m

Problemet med dagens subventioner av batterier är att de inte kommer husägaren till del. Istället går subventionerna till de som installerar batterierna, som har mycket höga marginaler.
Det är tveksamt om batteriet är lönsamt med skatteverkets besynnerliga tolkning av lagar och förarbete och installatörernas övervinster. En ny lagstiftning borde fokusera på att generera samhällsnytta men också att batteriet inte ska generera förlust.
Låginkomsttagare är inte helt lottlösa då mer solenergi innebär att det blir ökad tillgång till energi i nätet.
Batterierna gör att elförbrukningen kan reduceras vid topparna runt frukost och middag, då även låginkomsttagarna gör av med mycket energi.
Jimmie Kempe
9 mars, 2024, 1:16 e m

Håller med!

Energiskatten på el tillhör det förgångna och där är inget behov av subventioner för villabatterier eftersom där inte är någon särskild barriär som vi vill driva den marknaden över.
Patrik Hollman
9 mars, 2024, 10:12 f m

Skönt med någon som tänker. Bra artikel.
Lars-Göran Johansson
9 mars, 2024, 7:40 f m

Kasta inte ut barnet med badvattnet!
Det finns ingen direkt motsättning mellan användning av större enskilda batterier å ena sidan och många små batterier, virtuellt hopkopplade via datorkraft, å andra sidan. Båda behövs i den framtida elförsörjningen.

Jag håller med om att subventioner både kan vara orättvisa och snedvrida marknaden. Men de kan också, åtminstone under en övergångstid, vara nödvändiga för att styra ett samhälle i önskad riktning. Och skapa en samhällsnytta som måste ställas mot subventionerna.

Skall vi av rättviseskäl avveckla subventioner så kan vi ju börja med några som inte skapar någon samhällsnytta. T ex Sveriges exceptionellt stora tillåtna ränteavdrag. Eller subventionen (-8 %) av reaskatten vid husförsäljning. Båda drabbar indirekt samma låginkomsttagare som Mats Nilsson värnar. Precis som den svenska elskatten på 42,8 öre/kWh förvisso också gör. EU´s krav är 1,1 öre/kWh!
Fredric Georgsson
8 mars, 2024, 4:39 e m

Finns flera aspekter som författaren missar. En är flaskhalsar i elnätets olika delar. Distribuerade batterier kan på flera sätt sänka systemkostnader totalt sett. Stora batteriparker fyller inte exakt samma funktion då de inte är lika utspridda.

Subventionerna för batterier kan säkert med fördel sänkas till 20% för att så att säga kvitta momsen och ställa husägare på samma konkurransnivå som stora bolag som inte betalar moms. Tyskland har valt den modellen med framgång.

En annan aspekt är resiliens. Desto fler villor som har reservkraft i form av energilager, desto bättre rustade är vi både mot naturens krafter och krig. Denna aspekt är svår att mäta i pengar. Den är ovärderlig om den behövs… Det blir troligen inte billigare för staten att bygga upp resiliens på annat sätt. De stora batteriparkerna är lika känsliga som elnätet, lättare att slå ut 50 batteriparker än 50000 villor.

Elnätet är som mycket annat under stor förändring. Distribuerade system övervinner centraliserade dito på många områden. Att ett färre antal stora kommersiella batteriparker är den vinnande lösningen på alla fronter tror jag inte. Som svar på behoven inom FCRD – absolut, men inte allt annat som komma skall.
Johan Montelius
8 mars, 2024, 4:19 e m

”Nilson for president”
Lars Joelsson
8 mars, 2024, 4:17 e m

Instämmer, mycket bra artikel.
Magnus Thorstensson
8 mars, 2024, 8:02 f m

Kan bara instämma. Det är en märkligt spridd uppfattning att stordriftsfördelar inte skulle gälla för elmarknaden. Eller att dålig lönsamhet skulle utgöra en inträdesbarriär på marknaden. Samt att pålagor på energi- och miljöområdet i normalfallet är regressiva till sin natur, i dubbel bemärkelse dels då kostnader för en åtgärd smetas ut på alla och som drabbas mindre bemedlade relativt hårdast, dels då endast de med nödvändiga tillgångar som fastigheter kan ta del av stimulansåtgärderna.
Därför anser jag att nationalekonomi bör införas som kärnämne i grundskolan…
Lars Lallenkopf
8 mars, 2024, 6:54 f m

Klockren debattartikel. Kan skriva under på alla infallsvinklar här.