Modellen för elnätsregleringen ger elnätsföretagen utrymme för en kostnadstäckning på minst 150 procent, skriver professor Stefan Yard. Överkompensationen leder knappast till mer investeringar eller till bättre kvalitet och regleringen behöver förändras, menar han.

Nuvarande elnätsreglering ger omotiverat stort avgiftsutrymme för att täcka kapital­kostnader för investeringar som finansieras via anslutningsavgifter eller kapacitets­avgifter. Problemet har funnits ganska länge, men har accentuerats när elnäts­före­tagen ändrat sin redovisning i enlighet med Bokföringsnämndens rekommen­da­tioner. Under senare år har också inflödet av kapacitetsavgifter till Svenska kraftnät, liksom ianspråk­tagandet av dessa avgifter för finansiering, ökat kraftigt. Problemet i regleringen är i båda fallen att det beviljas intäktsramar för avkastning även när finansiering sker med räntefria förskott.

När Energimarknadsinspektionen tilldelar elnätsföretagen intäktsramar beaktar man alla investeringar, dvs även sådana som är förskottsbetalade via anslutningsavgifter eller kapacitetsavgifter. Skälet sägs vara för att det i regleringen är svårt att göra åtskillnad i förhållande till hur finan­sieringen sker. Detta känns dock som en dålig ursäkt när det får så stora konsek­venser. Det sker visserligen en partiell korrigering av felet genom att elnätsföretagen inom sina intäktsramar ska inrymma de intäkter som uppkommer, när man skriver av skulder kopplade anslutnings- och kapacitetsavgifter. Dessa justeringar är dock otillräckliga. De är mindre än hälften av vad de borde vara, eller annorlunda uttryckt ger regleringen utrymme för en kostnadstäckning på minst 150%. Detta är oacceptabelt.

Låt oss se på ett enkelt räkneexempel med en investering på 100 Mkr, finansierad med anslutnings- eller kapacitetsavgifter. En typisk avskrivningstid är 40 år, den gällande reala kalkylräntan är 2,35%, visserligen överklagad, och inflationstakten antas vara 2%.

Till att börja med antar vi att prisutvecklingen för det aktuella tillgångsslaget följer inflations­takten. Under flera decennier har dock prisökningen för elnätstillgångar, mätt via faktor­pris­index, FPI, varit betydligt snabbare. Sedan millennieskiftet har den genomsnittliga årliga ökningen av FPI varit ca 3% jämfört med ca 1,3% för KPI. Men som sagt, låt oss anta att fortsättningsvis gäller en årlig ökning med 2% för båda indexen.

Det vedertagna sättet att få en samlad bild av ett flöde av betalningar är att räkna fram en nuvärdessumma. Investeringen i vårt exempel får enligt beräkningen i elnätsregle­ringen en årlig ram för avskrivning på 100/40, där sedan uppräkning av investeringen sker till nuanskaffningsvärdet, NUAV, plus en ram för avkastning beräknad som kalkyl­räntan gånger det åldersjusterade nuanskaffningsvärdet, ÅNAV. Första året blir detta 0,0235*100 = 2,35, dvs en sammanlagd ram för kapitalkostnad på 4,85 Mkr, vilket sedan räknas upp för prisförändring, samtidigt som ÅNAV successivt minskar med stigande ålder. Om man i vårt exempel räknar nuvärdessumman av 40 års kapital­kostnader blir detta 100 Mkr. Detta är helt enligt läroboken, när man tillämpar en kostnadsriktig beräkning enligt den RL-metod, som för närvarande gäller i svensk elnätsreglering.

Men hur ser det då ut med den partiella korrektionen, där elnätsföretagen ska räkna in intäkter vid elnätsföretagens avskrivning av skuldförda anslutnings- eller kapacitets­avgifter? Detta motsvarar bara 2,5 Mkr per år och indexeras inte upp och bör därmed vid en nusummeberäkning med aktuella förutsättningar diskonteras med en nominell kalkylränta, 4,4% (4,397% för att vara exakt). Detta blir dock en nuvärdessumma på bara knappt 46,7 Mkr.

Låt oss sammanfatta problemet. Elnätsföretaget i exemplet får finansiering i förskott på 100 Mkr. Sedan får man under 40 år intäktsramar som ger utrymme för att ta in avgifter till ett samlat värde av ytterligare 100 Mkr, beräknat som en nuvärdessumma. Samtidigt ska man räkna av de årliga intäkterna, när man skriver av skuldförda, anslutnings- eller kapacitetsavgifter, vilket ger en nuvärdessumma av 46,7 Mkr. Total ersättning för investeringen på 100 Mkr blir alltså (100 +100 – 46,7=) 153,3 Mkr, trots att det rimligtvis bara borde vara 100 Mkr. Detta är ett ansenligt modellfel!

Om vi ser på ett av de större projekt som är på väg att finansieras med kapacitetsavgifter hos Svenska kraftnät, SydVästlänken, en investering på 7,3 mdr kr, ger regleringen alltså utrymme för en ersättning med ett samlat värde på över 11 mdr kr.

Nu är naturligtvis elnätsföretag inte tvingade att utnyttja de generösa reglerna, vilket framförallt Svenska kraftnät brukar framhålla. Detta är dock en dålig ursäkt för att tillåta så stora fel i regleringen. Samtidigt, i fall med anslutningsavgifter som tas ut av övriga elnätsföretag, tycks det inte finnas samma återhållsamhet som hos SvK när det gäller utnyttjandet av beviljade ramar. Detta har t ex visat sig, när företagen hårt drivit frågan att även efter 2020 få utnyttja ca 30 mdr kr i outnyttjade intäktsramar från tillsynsperioden 2012-2015, trots den rätt tveksamma bakgrunden till dessa extra ramar. Skälet till att de uppkom var att elnäts­företagen hävdade att det var närmast omöjligt att åldersbestämma elnätstillgångar. När krav på åldersbestäm­ning i regleringen infördes från 2016 kunde detta hanteras utan större problem, samtidigt som intäktsramarna sänktes avsevärt, när man utgick ifrån faktisk ålder.

Beräkningen i exemplet ovan baseras på försiktiga antaganden. Även om det under kommande år inte blir en lika snabb real prisökning av elnätstillgångar som under de senaste decennierna är det inte osannolikt med en viss fortsatt real ökning av faktor­prisindex. Sedan har Energimarknadsinspektionens beräkning av kalkylräntan ifrågasatts och hela beräknings­processen är överklagad. Hur detta slutar är i nuläget oklart, men det är tänkbart att kalkylräntan höjs. Låt oss börja med och se på effekten av att det blir en årlig real ökning av faktorprisindex med 1%. I Sverige har man i elnätsregleringen valt en kapacitetsbevarande princip, där man beaktar realprisändringen på det aktuella slaget av tillgångar. Detta val av princip kan ifrågasättas, men det får otvetydigt märkliga konsek­venser i fall med förskottsfinansierade tillgångar.

I exemplet fanns tillgång som finansierats med 100 Mkr i förskott och om vi sedan antar en årlig realprisökning med 1%, kommer regleringen att ge utrymme för kapitalkostnader som täcker en investering på 117,4 Mkr, nuvärdessumman av kapitalkostnaderna under 40 år. Inte nog med att investe­ringen redan betald, varför dessutom räkna med kapitalkostnader som täcker en större investering än den verkliga? Sammanlagt ges alltså aktuellt nätföretag en kostnadstäckning på (100+117,4-46,7=) 170,7 Mkr! Lägger man sedan också till ett antagande om att kalkylräntan ökan med säg 1 procentenhet, ja då hamnar man på över 175 Mkr. En överkompensation med drygt 75%! I vårt tidigare exempel med SydVästlänken blir en samlad värdering av finansieringsutrymmet nästan 13 mdr för en investering på 7,3 mdr kr. Det känns inte rimligt att ha denna typ fel i elnätsregleringen.

Man kan fråga sig hur det kunnat bli på detta sätt och varför inget gjorts åt saken. Energimarknadsinspektionen verkar uppenbarligen inte se det som ett tillräckligt stort fel för att rätta till det. Elnäts­företagen, som överklagat många andra delar av regleringen har enbart fokuserat på sådant som varit till deras nackdel ock sålunda inte anmärkt på de problem som diskuteras här.

Vad bör då ändras? På kort sikt krävs två förändringar i elnätsregleringen. Omgående bör Energimarknadsinspektionen ändra rapporteringen i elnätsföretagens årsrapporter så att man kan särskilja räntefria lån i form av skuldförda anslutningsavgifter och hos Svenska kraftnät även kapacitetsavgifter. Detta skulle ge en tydligare bild av problemets omfattning. Skuldförda kapacitetsavgifter framgår visserligen av Svenska kraftnäts årsredovisning, men det är betydligt svårare att få en överblick av de skuldförda anslutningsavgifterna hos övriga elnätsföretag, då detta inte särredovisas i Energimarknadsinspektionens årsrapporter. Sedan bör man naturligtvis snarast ändra regleringen, så att betalning bara sker en gång, 100% kompensation, varken mer eller mindre. I nuläget är det viktigt att inte hämma investeringar i nät och i elproduktion. Det viktigaste är dock att regler är tydliga och neutrala. Överkompensation leder knappast till mer investeringar eller till bättre kvalitet. Sedan är lösningen med kapacitetsavgifter en gökunge i systemet. Även om inflödet minskar när flaskhalsar byggs bort, medför det att kunder i bristområden får betala en omotiverat stor andel av investeringarna i nätförstärkningar, dessutom blir det alltså en överkompensation.

Detta fall illustrerar också ett grundläggande problem i svensk elnätsreglering, nämligen att endast den ena parten kan ifrågasätta och överklaga. Det fungerar inte att Energimarknadsinspektionen både ska svara för utformningen av detaljer i regleringen och samtidigt agera företrädare för den svagare parten, kunderna, när det gäller översyn av punkter som råkat bli till elnätsföretagens fördel men till kundernas nackdel. Här behövs preciseringar i ellagen, när det inte fungerar att förlita sig på att elnätsföretagen tar sitt samhällsansvar och avstår ifrån att utnyttja luckor i regleringen.