DEBATT
Vattenmyndigheternas metod för att räkna fram värdet av förbättrad vattenkvalitet är oseriös. Det menar Johan Hillström, ordförande för Västsvensk Vattenkraftförening.

Att värna om våra vattenmiljöer är en självklarhet. Men när Vattenmyndigheterna börjar jonglera med miljardbelopp baserat på tveksamma enkäter snarare än verkliga ekonomiska realiteter, då är det dags att dra i nödbromsen.

I en av sina rapporter hävdar myndigheten att värdet av förbättrad vattenkvalitet i Sverige uppgår till svindlande 145 miljarder kronor. Hur har man kommit fram till denna siffra? Jo, genom att fråga ett urval av cirka 2000 hushåll i 6 län hur mycket de hypotetiskt skulle kunna tänka sig att betala för bättre vattenkvalitet – och sedan extrapolera detta till hela Sveriges befolkning över en 12-årsperiod. Det är inte samhällsekonomisk analys. Det är statligt sanktionerad gissningslek.

Metoden kallas ”betalningsviljestudie”, och den bygger på att människor i en enkät får välja mellan olika scenarier: status quo (gratis) eller förbättrad vattenkvalitet (mot en avgift). Osäkerheter staplas på varandra: Marginella värden, antaganden om framtida förbättringar, diskonteringsränta – allt detta är osäkra parametrar.

Resultatet? En marginell betalningsvilja på 0,23 kronor per person och kvadratkilometer. Denna mikrosumma multipliceras sedan med antalet hushåll, antalet kvadratkilometer vatten och antalet år – och vips har man trollat fram ett miljardbelopp som kan användas för att motivera kostsamma åtgärder.

Detta är inte seriös förvaltning av skattebetalarnas pengar. Det är ett sätt att ge sken av folkligt stöd för investeringar som i praktiken aldrig har prövats mot verklig betalningsvilja. Det är skillnad på att säga ”jag skulle kunna tänka mig att betala” och att faktiskt dra pengar från människors plånböcker.

Att fatta politiska beslut av stor ekonomisk betydelse baserat på hypotetiska enkätsvar är att vilseleda både beslutsfattare och allmänhet. Det är att klä ideologiska mål i en vetenskaplig dräkt för att undvika debatt. Det är att använda siffror som retoriska vapen snarare än som verktyg för insikt.

Miljöpolitik måste bygga på fakta, transparens och verkliga prioriteringar – inte på luftslott byggda av statistiska antaganden. Det är dags att kräva ansvar och ärlighet från våra myndigheter. Vattenmyndigheterna bör granskas, inte för sina miljöambitioner, utan för sin brist på ekonomisk hederlighet.