Svensk Vindenergis nya förhållningssätt markerar ett paradigmskifte. ”Jag är genuint bekymrad över kraftslagsdebatten. Ska vi klara de framtida utmaningarna måste vi lämna skyttegravskriget mellan kärnkraften och vindkraften”, säger branschorganisationens vd Daniel Badman.

Många höjde på ögonbrynen åt en debattartikel som nyligen publicerades gemensamt av Daniel Badman och Johan Bruce, energidirektör för basindustriernas samarbetsorganisation SKGS. De förklarade att den elintensiva industrin och vindkraftsindustrin är ”nära sammanlänkade”.

Till exempel behöver vindkraftsindustrin klimatsmarta material och insatsvaror – sådana som utvecklas av skogs-, kemi-, gruv- och stålindustrin. Denna står för sin del inför ett enormt ökat behov av el, för att klara den kommande elektrifieringen av industriprocesserna.

Både av detta skäl, och för att skapa bästa möjliga förutsättningar för gröna industriinvesteringar, är öppenhet för alla kraftslag och teknikneutrala energilösningar centralt, skrev Daniel Badman och Johan Bruce i en artikel på Altinget:

”Just nu pågår en politisk debatt där kärnkraft, vindkraft, kraftvärme, energieffektivisering och flexibilitet ställs emot varandra. Ska Sverige klara av att bli världens första klimatneutrala välfärdsland, kommer alla typer av fossilfri elproduktion, energieffektivisering och flexibilitet att behövas. Vi har inte råd att på politiska grunder välja bort några alternativ.”

Det kontroversiella ordet ”kärnkraft” undviks alltså inte i artikeln. Sett till den svenska debatten får detta ses som ett diskursbrott.

Daniel Badman, med ett förflutet både från skogsindustrin (Stora Enso, Billerud Korsnäs) och regeringskansliet, lyfter i samtal med Second Opinion fram att det som står på spel är Sveriges konkurrenskraft.

”Det finns skäl att lyssna på den tunga industrin och dess affärsmässiga logik. De länder som klarar industrins elektrifiering bäst kommer att bli framtidens vinnare, både sett till konkurrenskraft och klimatomställning. Här har vi i Sverige en fantastisk potential att förverkliga.”

Politikens viktigaste fråga kan i detta inte vara att peka ut om kärnkraft eller vindkraft ska byggas, säger han. I stället behöver fokus läggas på sådant som förutsägbara och effektiva tillståndsprocesser och de målkonflikter som finns mellan miljölagstiftningen och klimatmålen, med artskyddsförordningens status som en av nyckelfrågorna.

En helt central roll har Svenska kraftnät, som enligt Daniel Badman behöver ett tydligt mandat att ”mycket snabbt säkra systemdriften i ett nytt större elsystem så kostnadseffektivt som möjligt”.

”Även detta kan beskrivas som ett paradigmskifte. Vi behöver en nätinfrastruktur som inte bara klarar mycket större volymer av el än nu, utan också har en större flexibilitet och förmår hantera alla de behov som framöver kommer att ställas på elsystemet.”

”Det här är inget som Svenska kraftnät klarar på egen hand. Alla aktörer i branschen behöver tillsammans ha ett möjliggörande perspektiv. Vi behöver också en tilltro till ny teknik”, säger Daniel Badman.

I vilken mån kan vindkraften stå för de stödtjänster i elsystemet som den själv skapar ett behov av?

”De vindkraftverk som säljs i dag har styrsystem som gör det möjligt att delta i regleringen av både frekvens och spänning, och de skulle också kunna stötta systemet med extra kraft vid stora störningar”, säger Daniel Badman.

”Stödtjänsterna för de efterfrågade funktionerna i elsystemet bör upphandlas på en konkurrensutsatt teknikneutral marknad”, tillägger han. ”Vindkraften har en hel del möjligheter att bidra. Detta bör inte begränsas.”

”Det finns många sätt att hantera en hög andel sol- och vindkraft, och den sjunkande produktionskostnaden ökar utrymmet att täcka den systemkostnad som tillkommer för att hantera stödtjänsterna.”

En het fråga just nu i branschen gäller havsvindkraften, där över 60 projektansökningar i dagsläget ligger på Svk:s bord. Potentialen i dem handlar sammantaget om en årsproduktion på över 500 TWh el, en teoretisk siffra, redan av det skälet att flera av projekten konkurrerar med varandra.

Sverige är speciellt såtillvida att projektörerna själva förväntas inkomma med ansökningar om var de vill bygga havsvindkraften. Vanligt i andra länder är att regeringarna pekar ut de havsområden där havsvindkraft bedöms lämplig och begär in anbud.

”Projektörerna hos oss tvingas därför in i en stor ovisshet. Vi har länge väntat på att regeringen ska klarlägga hur tillståndsprocesserna verkligen kommer att gå till”, säger Daniel Badman.

Den väsentliga frågan hur havsvindelen ska fås fram till elnätet på land fick ett delsvar med regeringens beslut i fjol att det hör till Svk:s uppdrag och kostnader att bygga ut transmissionsnätet inom Sveriges sjöterritorium, ”där det finns förutsättningar för att ansluta flera elproduktionsanläggningar”.

Den gränsen gäller också i fråga om rättsläget, såtillvida att tillstånden inom territorialgränsen avgörs av miljödomstolen och kommunerna. Utanför territorialgränsen inom Sveriges ekonomiska zon beror besluten framför allt på regeringen.

En annan förändring, som syftar till att korta ledtiden i tillståndsprocessen, är ett aktuellt regeringsförslag att överföra prövningen om tillstånd att utforska kontinentalsockeln från just regeringen till SGU, Sveriges geologiska undersökning. Lagförändringen föreslås träda i kraft från och med juli i år.

Närmast inväntar branschen den rapport som Svk ska lämna till regeringen senast den 15 juni.

Regeringsuppdraget är formulerat så att Svk ska ta fram ”riktlinjer och instruktioner” för aktörer som vill ansluta en elproduktionsanläggning till havs, tydliggöra tidplan och geografiska områden för utbyggnad av transmissionsnätet, tydliggöra förutsättningarna för projektörer som redan har inkommit med en ansökan om anslutning och undersöka förutsättningarna för att införa egna elområden till havs.

Branschen ser också fram emot beslut gällande sju havsvindkraftsparker i den ekonomiska zonen som just nu prövas av regeringen. Tre av de här parkerna planeras i Västerhavet, två söder om Skåne och två utanför Blekinge.

Bakom två av de tre parkerna i Västerhavet (Stora Middelgrund och Kattegatt Syd) står Vattenfall, bakom den tredje (Galatea-Galene) OX2. De två sistnämnda projekten sammanfaller geografiskt delvis med varandra. Alla parkerna ligger strax utanför sjöterritoriegränsen på höjd med Varberg, Falkenberg och Halmstad.

En titt på kartan visar att den logiska anslutningspunkten för elen härifrån utgörs av elinfrastrukturen kring Ringhals kärnkraftverk.

Bakom havsvindparkerna utanför Skåne står Vattenfall (Kriegers flak, tre mil söder om Trelleborg) och Örsted (Skåne Havsvindpark, drygt två mil söder om Ystad). Här ligger rimligtvis elinfrastrukturen kring Barsebäck väl till som anslutningspunkt.

Bakom den ena av de Blekingenära havsvindparkerna (Södra Midsjöbanken, tio mil från Karlskrona, precis där den polska ekonomiska zonen möter) står Eon (nätanslutningen) och RWE (utvecklingen av parken). I fråga om den andra parken (havsplaneområde Ö249, fem mil söder om Karlskrona) har ansökan lämnats av Forsus AB, ett litet företag som bedriver konsultverksamhet inom affärsutveckling, med säte i Kungsbacka.

Eon pekar ut NordBalt, sjökabeln mellan Sverige och Litauen, som en möjlig anslutningspunkt. För Forsusprojektet kunde en rimlig anslutningspunkt till stamnätet vara Karlshamn, där även elen över sjökabeln till Polen tas emot.