Debatten kring vattenverksamhetsutredningens delbetänkande om ny prövning för svensk vattenkraft saknar många gånger seriositet. Vi ser grova generaliseringar, fantasier om gigantiska energitapp och genanta missuppfattningar om omprövningsreglernas syfte.
Den 1 oktober 2013 lämnade vattenverksamhetsutredningen delbetänkandet; SOU 2013:69, ”Ny tid ny prövning – förslag till ändrade vattenrättsliga regler”. Utredningen kom efter att riksdagen under 2011 gjorde en uppföljning om vattenkraften och biologisk mångfald med avslutning i form av en offentlig utfrågning i riksdagen i oktober 2011. Slutsats: vattenkraften som den bedrivs idag innebär stora miljöproblem av vilka en del kan åtgärdas med små förluster av energi och effektregleringskapacitet.
Signalerna från politiker till kraftindustri om behovet av egna, frivilliga miljöåtgärder har varit tydliga. Sverige ligger långt efter i arbetet med att minska skadorna på biologisk mångfald och samtidigt uppnå EU-rättsliga krav på god ekologisk status eller potential i alla vatten. Kraftindustrins ibland lyckade insatser har varit alldeles för få och i en takt som är för långsam. Senfärdigheten och försvaret av vattenkraftens omoderna lagar kläds i klimatretorik, men beror på ekonomiska mål där de samlade miljöutmaningarna negligeras.
Siffrorna talar sitt eget språk; procentandelen av kraftverk och dammar som har fått fungerande fiskvägar sedan 2009 är snarare decimaler än heltal samtidigt som omprövningar fortfarande bekämpas intensivt i kostsamma och evighetslånga processer.
Ett märkligt inslag i debatten är Svensk Energis intresse för ”omprövningar” som alternativ till vattenverksamhetsutredningens förslag. Dels bekämpar kraftföretagen omprövningsärenden med näbbar och klor, men det visar också på en generande okunskap om verksamhetsutövarens ansvar och omprövningsinstrumentets juridiska syfte och ställning.
Bakgrunden till omprövningsreglerna återfinns i 1983 års vattenlag, där embryot till idén att verksamhetsutövaren har ansvar för miljön återfinns. Detta fick genomslag i miljöbalken 1999; den som bedriver verksamhet ska vidta åtgärder till skydd för miljön. Grunden finns i 2 kapitlets hänsynsregler, som bland annat uppfylls genom de villkor som finns i tillstånden för verksamheten. Om villkoren i gamla tillstånd inte uppfyller moderna hänsynskrav ska dessa justeras och ansvaret är i första hand verksamhetsutövarens. Omprövningsreglerna är till för de verksamhetsutövare som inte insett detta utökade ansvar; en tvångsåtgärd som tas till i sista hand, se Kammarkollegiets strategiprogram för genomförandet av vattenförvaltningen.
Ett exempel: 2010 kom en rapport från SLU om behövliga miljöåtgärder i Dönje kraftverk i Ljusnan. Rapporten ingick i ett projekt som Elforsk bedrev i Ljusnan 2006-2010. Fortum har under en lång tid vetat vilka åtgärder som krävs för att det ska kunna konstateras att hänsynsreglerna i miljöbalken efterföljs i verksamheten vid Dönje. Nu, 2013-2014, är Kammarkollegiet tvungna att gå in med en omprövningsansökan, eftersom Fortum inte tycks förstå sitt ansvar.
I omprövningsmål är det myndigheterna som ”över huvudet” på verksamhetsutövaren bestämmer hur verksamheten ska bedrivas, därför kan det synas märkligt med Svensk Energis idéer om omprövning som alternativ. Har Svensk Energi förstått att medlemmarna inte tar sitt ansvar och därför behöver tvångsåtgärder? Nej, förklaringen är att omprövning har klara fördelar för kraftsidan. Hela utredningsbördan och därmed kostnaden hamnar på staten, alltså inget genomslag för PPP. Staten har också ett skadeståndsansvar, en anomali jämfört miljöfarliga verksamheter.
Eftersom kraftindustrin alltid sätter sig på tvären i domstolsprocesserna får många gånger inte verksamheterna de nya villkor som behövs och rättskraftskyddet gäller inte i avgjorda omprövningsmål till skillnad från ansökningsmål. De ekonomiska och juridiska fördelarna är större än det genanta att hela upplägget är en tvångsåtgärd från statens sida för de som vill leva kvar i 1918 års tidevarv…
I debatten förekommer missförstånd men också oseriösa överdrifter. Svensk Energi menar att hälften av Sveriges vattenkraftsproduktion kan vara hotad. Alla med insikt i domstolsprocesser och miljöbalkens uppbyggnad och rimlighetsavvägningar vet att påståendet saknar grund. Syftet med ny prövning är att skapa nya villkor till skydd för miljön, inte att förbjuda verksamheterna. HaV:s beräkning är mer relevant. De 1,5 TWh som det talas om där kan betraktas som ”worst case” ur energiperspektiv, detta sagt med erfarenhet från domstolsprocesser.
En annan felaktig förenkling som förts ut av Svensk Energi, sedan upprepat i Christofer Fjellners debattinlägg i SvD, är att vattenkraft generellt är viktig för regleringen av elnätet. Fel, eftersom merparten av kraftverken, de småskaliga under 10 MW effekt, inte är en resurs för regleringen av elnätet. De ca 250 storskaliga anläggningar som står för regleregenskaperna är alla dubbelt skyddade mot för stora ingrepp, dels via rimlighetsavvägningen i miljöbalken, men också EU-rättsligt, då dessa verksamheter inte får ges villkor som ”på ett betydande sätt” påverkar dem. De 1030 minsta med en effekt på mindre än 125 kW har oftast asynkrongeneratorer och ligger på problemsidan i reglerfrågan och de kan inte heller sägas vara avgörande för energiproduktionen som sådan.
En strikt avvägning mellan klimatnytta och biologisk mångfald motiverar inte deras existens, men de som är lönsamma med nya villkor kommer att kunna drivas vidare. För att få de långsiktiga spelregler som efterfrågas behöver myndigheter och politiker få relevanta siffror, inte svepande överdrifter som vare sig gagnar sig kraftindustrins trovärdighet eller miljön i våra vattendrag, därför några frågor:
- Kan vi få se ett antal exempel på hur effektregleringen kan påverkas i några olika anläggningar vid givna minimitappningskrav på säg 2, 5 och 10 procent av MQ? Med transparent underlag om drivvattenföringar, magasinsvolymer, normalt antal timmar på maxeffekt mm.
- Hur ska de storskaliga kraftverken som ligger i vattendrag som är klassade som kraftigt modifierade och därmed juridiskt dubbelt skyddade kunna drabbas av 50 procent energitapp? Eller tror Svensk Energi att era medlemmars anläggningar är så miljöskadliga att 50 procent av dem, trots miljöåtgärder, inte kommer att få nya tillstånd?
- Anser kraftindustrin att det är seriöst att föreslå tvångsmedel, det vill säga omprövningar, som huvudalternativ för miljöåtgärdernas genomförande?
Sist ska jag be om ursäkt för att jag i ett inslag i SVT Mittnytt kallade Svensk Energi för Pellejönsar. Kanske Svensk Energi kan be om ursäkt för påståendet att upp till hälften av Sveriges vattenkraftsproduktion kan hotas med nya regler enligt vattenverksamhetsutredningens förslag?
Christer Borg, ordförande Älvräddarnas Samorganisation
Kommentera
Obligatoriska fält är markerade med *