“Se över styrningen av Svenska kraftnät”

“Se över styrningen av Svenska kraftnät”

Svenska kraftnäts minskning av de planerade investeringarna under de sista åren av planperioden är förvånande. Hur kan det komma sig att SvK inte anser sig behöva göra mer? Det frågar sig Stefan Yard, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet.

Det svenska elsystemet är i en fas av förändring, både när det gäller själva nätet och regleringen av detsamma. Vid årsskiftet började en ny fyraårig tillsynsperiod med bl a ett nytt sätt att beräkna rimlig avkastning. Kalkylräntan har sänkts till 2,16% realt, något som dock ett stort antal elnätsföretag överklagat och inom kort kommer man att lämna utvecklade överklaganden. En detaljerad diskussion av dessa överklaganden av kalkylräntan får anstå tills företagens argumentation offentliggjorts.

Läs Svenska kraftnäts kommentar till Stefan Yards artikel.

I den allmänna debatten har företagen anfört att en sänkt kalkylränta tvingar fram begränsningar av investeringarna. Här kan man dock komma med några generella invändningar. Man ska inte blanda ihop kostnadstäckning och finansiering. Elnätsregleringen ska bevilja ramar som ger full kostnadstäckning inkl skälig riskkompensation, däremot inte nödvändigtvis ge utrymme för att klara finansieringen av investeringar i en fas med real tillväxt. För att täcka ökat kapitalbehov i ett sådant läge krävs ökade lån och tillskott av kapital från ägarna, om man inte vill öka skuldandelen. Här har elnätsföretagen gång på gång påstått att om man inte via avgifter får full kompensation för att täcka ökat behov av ägarkapital, tvingas man att minska investeringarna. Men det är inte ett rimligt och godtagbart sätt att argumentera. Felaktiga påståenden blir inte heller mera sanna bara för att de upprepas.

Omställningen av energisystemet kräver utbyggnad och förstärkning av elnätet. De största kapacitetsproblemen finns dock på högre nivå, framförallt i stamnätet. När man ser på de investeringsplaner som Svenska Kraftnät, SvK, presenterar, förutses inte särskilt stora investeringsbehov, även om man ser ökningar i den Systemutvecklingsplan som presenterades strax före jul gällande 2020-2029. Där räknar SvK med sammanlagda investeringar på ca 60 mdkr under kommande 10 år. Av detta är dock bara knappt en tredjedel systemförstärkningar, merparten är reinvesteringar, marknadsintegration mm. Särskilt förvånande är minskningen av de planerade investeringarna under de sista åren av planperioden. Hur kan det komma sig att SvK inte anser sig behöva göra mer? Här finns samtidigt tre omständigheter som kan förklara att den planerade ökningen av investeringarna är mindre än vad man kunnat förvänta sig.

Staten ställer omotiverat höga krav på avkastning och utdelning på SvK. Efter att flera statliga affärsverk ombildats till bolag återstår idag bara tre, SvK, Sjöfartsverket och Luftfartsverket. Styrning sker via årliga regleringsbrev, där bl a avkastningskrav anges. SvK förväntas nå en genomsnittlig räntabilitet på eget kapital på 6% efter avdrag av skattemotsvarighet, dvs ca 7,6% före avdrag. Sedan ska 65% av vinsten lämnas som utdelning till staten. Kraven på de andra affärsverken är betydligt lägre, på Sjöfartsverket 3,5% i räntabilitet på eget kapital efter skattemotsvarighet, på Luftfartsverket 4%. Även kraven på utdelning är där betydligt lägre liksom att staten godtar väsentligt mycket lägre soliditet. Frågan är varför kraven är så mycket högre på SvK. Varför behandlas SvK som kassako, särskilt nu när man går in i en fas med expansion och ökade investeringsbehov? Detta är stick i stäv med både teori och praktik.

Nästa faktor som kan vara investeringshämmande är systemet med s k kapacitetsavgifter. När det uppstår begränsningar, flaskhalsar mellan olika elområden, kan SvK införa kapacitetsavgifter på bristsidan för att uppnå balans. Dessa avgifter kan användas för motköp eller för att finansiera vissa typer av investeringar. Under senare år har SvK ofta infört kapacitetsavgifter. I balansräkningen för 2018 har man sammanlagt skuldfört sådana avgifter på över 10 mdkr, vilket inneburit att övriga långfristiga skulder successivt kunnat minskas.

I den ovannämnda systemutvecklingsplanen förutser SvK ett fortsatt inflöde av kapacitetsavgifter med mer än 1 mdkr per år. Detta beror på att betydande kapacitetsbegränsningar, flaskhalsar, förväntas bestå under det närmaste decenniet. Det är här man ser en snedstyrningseffekt. Om SvK investerar mer, minskar flaskhalsarna och därmed blir inflödet av kapacitetsavgifter mindre varvid finansieringen av investeringar försvåras. Även om SvK knappast aktivt arbetar för att behålla flaskhalsar finns det fördelar med att ta det lugnt med att investera bort dem. Förlorarna är brukare i elområden med kapacitetsbrist och underskott där man får betala kapacitetsavgifter, typiskt sett i södra Sverige.

Sedan finns en tredje tänkbar broms mot att investera. Förstärkning av stamnätet innebär i många fall att äldre ledningar avvecklas. Problemet är att man i många äldre ledningar använt miljöskadligt kreosotimpregnerat trä i vissa fundament. Enligt en dom i Mark- och miljööverdomstolen 190527 är huvudregeln att förorenad mark ska saneras efter återkallande av koncession och rivning av en gammal ledning. Detta har i många fall visat sig bli oväntat kostsamt, vilket angetts som ett viktigt skäl till att SvK hösten 2019 kraftigt höjde effektavgifterna. Det är naturligt att frågan om sanering aktualiseras vid återkallande av en koncession, när en ledning avvecklas. Samtidigt uppkommer naturligtvis inte miljöproblemen just då. Med stor sannolikhet finns det liknande problem i fundament i befintliga ledningar. Denna miljöskuld tydliggörs först vid en avveckling. Nu blir det ett omotiverat stort steg, när saneringskostnaden dyker upp först vid en rivning av en ledning och kan bli en olycklig broms för att göra systemförstärkningar. Här behövs att problematiken med miljöskulder utreds och tydliggörs.

Sammantaget, effektproblemen i det svenska elsystemet minskas inte första hand genom att backa i frågan om kalkylräntan vid beräkning av intäktsramar och därmed ge elnätsföretag utrymme för att göra ökade vinster. Det primära är istället att se över styrningen av SvK så att det ges stimulans till att mera aktivt öka kapaciteten och bygga bort flaskhalsar.
.

3 Kommentarer
Stefan Yard
Av Stefan Yard
Professor em i företagsekonomi
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Eric Anderzon skriver:

    Spot on!
    Jag är rädd för att vi får dras med problemen så länge staten ser Vattenfall och SvK som mjölkkossor vilka samtidigt agerar plogbil åt övriga monopolet, istället för att ge Sverige en långsiktig lösning.
    Eric Anderzon, Sv Elnätsupproret

  2. mats nilsson skriver:

    Bra skrivet Stefan! Malmö. Stockholm, Göteborg, Västerås och Uppsala har alla i närtid blivit varse den alltför låga investeringstakten i stamnätet.

    Man kanske ska fundera vidare både i governancefrågan men också hur styrelsen för SvK ser ut?

    1. Klas Roudén skriver:

      Så det finns inga termiska begränsningar i tillhörande regionnät eller stopp av kraftvärmeanläggningar, dvs utanför Svk:s ansvarsområde, på de nämnda orterna?