Chockhöjda priser för elnäten – det pågår ett drev mot elnätsbolagen i media.

Min 83-åriga mamma ringde och undrade om det var mitt fel. I egenskap av ekonomisk expert har jag hjälpt Fortum Distribution (numera Ellevio) i argumentationen gentemot Elmarknadsinspektionen. Efter långtgående prövningar i två rättsinstanser fick elnätsbolagen gehör för sina argument. Detta har lett till att elnätsbolagen har rätt att höja sina priser. Min insats har varit blygsam, men visst är det delvis mitt fel. Men är det så fel som mediabilden ger intryck av? Att flertalet elnätsbolag har höjt sina priser är sant, men om de gamla priserna var låga kan ju fortfarande en prishöjning i sig vara rimlig. Detta bortser drevet från. Drevet talar om att elnätsbolagen skär guld med täljkniv och att de är extremt överlönsamma. Drevets argumentation är felaktig.

Jag har stor förståelse för att det är besvärande för en enskild elkonsument när priset för en tjänst plötsligt höjs, att det är besvärande för samma elkonsument om ett långvarigt elavbrott uppstår är lika uppenbart. Att det finns en koppling mellan kostnaden för att tillhandahålla driftsäkra elnät och vilka priser som elnätsägaren långsiktigt måste ta ut förefaller flertalet debattörer i det pågående drevet totalt blunda för.

Elnätsbolagen sägs i de pågående utspelen utnyttja sin monopolställning, ta ut oskäliga priser och därmed vara extremt överlönsamma. Uttalanden som att en tredjedel av intäkterna utgör ren vinst eller att elnätsbolagen ofta har rörelsemarginaler på över 30 procent används som bevis för detta. Jag förstår att 30 procents rörelsemarginal sticker i ögonen. Men rörelsemarginalen är ett dåligt mått på överlönsamhet.

Rörelsemarginalen är en central del av ett företags lönsamhet, men rörelsemarginalen är helt otolkningsbar om man inte samtidigt diskuterar hur mycket tillgångar som krävs för att skapa rörelsemarginalen.

Låt mig sticka emellan med en enkel sportanalogi. Det är uppenbart att antalet mål som krävs för att vinna en match i olika idrotter skiljer sig kraftigt åt. Att fler än 5 mål krävs att för att vinna i fotboll är ovanligt samtidigt som 20 mål ibland inte räcker i handboll. Innan vi jublar eller gråter över att vår favoritförening har gjort 10 mål på bortaplan är det förstås nödvändigt att veta vilken sport som gällde denna gång – var det fotboll eller handboll?

Precis som i analogin ovan gäller det faktum att 10 procents rörelsemarginal är extremt högt för ett företag som driver en kapitalsnål handelsverksamhet (livsmedel- eller elektronikhandel), samtidigt som 10 procents rörelsemarginal är extremt lågt för ett företag som driver en tillgångsintensiv verksamhet (fastighetsförvaltning och elnät).

För att förstå detta är det centralt att se att avkastningsbegreppet handlar om vilka vinster som genereras i förhållande till den nödvändiga tillgångssatsningen. Det är en skälig avkastning på tillgångarna som regleringen av svenska elnät ska säkerställa (inte en viss rörelsemarginal). En skälig avkastning kommer per definition att medföra höga rörelsemarginaler i just elnätsbranschen.

Tänk er tre verksamheter som alla har en årsintäkt på 100. Den ene är en handlare, den andre tillverkar och säljer industriprodukter, den tredje äger och driver ett elnät.

Handlaren hyr sina lokaler,  har ett stort men snabbt omsatt lager och säljer alla varorna mot kontant betalning. Innebörden av denna affärsmodell är att mängden tillgångar för att skapa en årsförsäljning på 100 bara är 16,7.

Det tillverkande industriföretaget måste för sin verksamhet investera i diverse maskiner, lagerbindningen består av såväl råvaror, komponenter, produkter under tillverkning och färdiga varor, dessutom kräver detta företags kunder betalning mot faktura vilket leder till stora utestående fordringar. Innebörden av denna affärsmodell är att mängden tillgångar för att skapa en årsförsäljning på 100 är cirka 100.

Elnätsföretaget måste köpa ett elnät, bestående av kablar, stationer och elmätare mm. Det stora elnätet med lång livslängd är den totalt dominerande tillgången för elnätsföretaget. Innebörden av denna affärsmodell är att mängden tillgångar för att skapa en årsförsäljning på 100 är cirka 500.

Hur hög rörelsevinst måste dessa tre bolag generera för att de alla ska få säg 6 procent i avkastning? Multiplicera mängden tillgångar med 6 procent för att räkna ut svaret.

Nödvändig rörelsevinst blir:

Handlare: 16,7 × 0,06 = 1

Industriföretag: 100 × 0,06 = 6

Elnät: 500 × 0,06 = 30

I och med att alla tre verksamheterna har lika stora intäkter (100) är det enkelt att översätta den nödvändiga rörelsevinsten till en nödvändig rörelsemarginal. Det är bara att dividera vinsten med 100. Nödvändig rörelsemarginal för respektive verksamhet blir då:

Handlare: 1/100 = 1 procent

Industriföretag: 6/100  = 6 procent

Elnät: 30/100 = 30 procent

I ovanstående exempel har alla tre bolagen en identisk lönsamhet om 6 procent (avkastning på investerade tillgångar). Den nödvändiga rörelsemarginalen för att nå denna lönsamhet är dock väsensskild. 30 procents rörelsemarginal för elnätsföretaget leder till samma avkastning som 1 procents rörelsemarginal för handlaren. Om en rörelsemarginal för ett kapitalintensivt bolag är hög eller inte kan m.a.o. inte bedömas med utgångspunkt ifrån vad som är normalt i en helt annan bransch. Med återkoppling till idrottsanalogin, i en basketbollmatch är det inte ens säkert att 80 mål (poäng) räcker till seger.

Förutom de ”för höga” rörelsemarginalerna anförs i det pågående drevet att de stora prishöjningarna som sådana är ett uppenbart uttryck för det orimliga i elnätsföretagens agerande. Argumentet om en orimlig prishöjning tar gissningsvis sin utgångspunkt i att de gamla priserna måste ha varit rimliga.

Här kan man gå tillbaka i tiden och notera att Energimarknadsinspektionen för inte länge sedan argumenterade för att elnätsbranschen hade haft för låg lönsamhet, och hur viktigt det var med en rimlig lönsamhetsnivå för att nödvändiga investeringar skulle ske.

Sammanfattningsvis, prishöjningarna som sker just nu måste ses i ljuset av att priserna kan ha varit för låga historiskt, och prisnivån i sig måste givetvis vara tillräckliga för att motivera elnätsföretagen att göra nödvändiga investeringar även i framtidens elnät.

Mikael Runsten