DEBATT
Risker och osäkerheter i elsystemet har i allt högre grad flyttas bort från stat till hushåll och småföretagare, skriver Mats Nilsson. Han har gått igenom de åtgärder som enligt energiminister Ebba Busch genomförts för en bättre elmarknad.

“Är jag nöjd? Nej, långt ifrån. Därför har vi fattat beslut om 70 åtgärder som innebär att vi får stabilare elpriser, kan börja pressa ned elpriserna och nu också kan ge i uppdrag att se över elprisområdena i syfte att gå mot färre områden.”
Energi- och näringsminister Ebba Busch den 15 maj 2025

När energiministern i förra våren talade om ”70 åtgärder för en bättre elmarknad” tog jag det bokstavligt. Sjuttio är ett stort tal. Det signalerar handlingskraft och kontroll. Jag ville därför förstå vad som faktiskt låg bakom siffran.

Det visade sig kräva ett visst arbete. Listan finns inte samlad. Först efter upprepade förfrågningar pekades, nästan åtta månader senare, sex regeringsdokument ut som tillsammans skulle rymma åtgärderna. Jag gick igenom dem, räknade, jämförde och försökte förstå vad som i praktiken räknas som en åtgärd i dagens energipolitik.

Det var en nyttig övning. Men den ledde till en större insikt än frågan om huruvida siffran verkligen är 70. Den visade hur staten producerar åtgärder i form av uppdrag, utredningar och processer, samtidigt som risk och osäkerhet i elsystemet i allt högre grad flyttas bort från stat till hushåll och småföretagare.

Antalet i sig är svårt att få ihop. Även med en generös tolkning av vad som räknas som en åtgärd når jag inte de utlovade 70 åtgärderna. För att närma sig siffran krävs att uppdrag, uppföljningar, samordningar och kunskapsinhämtning behandlas som likvärdiga med faktiska beslut. Då blir ”åtgärd” inte ett positivt ingrepp i systemet, utan en markör för aktivitet.

När jag lämnar de utpekade dokumenten och återvänder till vardagen är det inte staten som möter prisvolatilitet, effekttoppar och svårbegripliga tariffer. Det är hushållen. Problemet ligger inte i antalet ”åtgärder”, utan i vad de lämnar obesvarat. Vem bär risken när systemet inte levererar?

I dag styr staten i praktiken elsystemet. Den sätter marknadsdesignen, delar in landet i elområden, äger stamnätet, fastställer regelverk och implementerar europeiska modeller. Samtidigt framställs konsekvenserna ofta som marknadsutfall eller tekniska nödvändigheter. Resultatet blir en märklig ansvarslöshet. Staten styr, men när utfallet blir dyrt, instabilt eller svårbegripligt är det någon annans problem.

Detta mönster går igen i hela åtgärdskatalogen. Åtgärd efter åtgärd beskriver processer, inte resultat. Det finns gott om ambitioner, men nästan inga mekanismer som kopplar politiska beslut till konkreta effekter för elkunderna.

Ta effekttarifferna. De införs för att spegla systemkostnader och skapa bättre incitament. I praktiken innebär de att hushåll förväntas agera som små systemoperatörer. Man ska veta när topparna inträffar, styra sin elanvändning därefter och bära kostnaden om man misslyckas. Det är kanske en elegant modell på papperet. Men det är också en tydlig riskförskjutning, från nätbolag och systemansvariga till enskilda hushåll.

Samma sak gäller flexibilitetspolitiken i stort. Hushållen förväntas bidra till systemets stabilitet genom att anpassa sin konsumtion. Visst finns kontraktslösningar på väg, men för hushåll i bred skala drivs flexibilitet i dag ofta via tariffer och avgifter, inte via frivilliga avtal med tydlig ersättning.

Eller ta införandet av flödesbaserad kapacitetsberäkning. Det är ett tekniskt avancerat system som påverkar priser och tillgänglighet timme för timme. Beslutet fattas inom europeiska ramar och implementeras av systemoperatörer. Men för hushållen innebär det ökad prisvolatilitet och minskad förutsägbarhet. När konsekvenserna uppstår finns det ingen tydlig ansvarskedja. Ingen politisk aktör säger att detta var ett val som ökade osäkerheten och att man står för följderna.

Det är här de 70 åtgärderna blir intressanta, inte som antal utan som symptom. De visar hur politiken mäts i aktivitet snarare än i effekt. Det finns ingen samlad redovisning av vad som blivit billigare, stabilare eller mer begripligt. Det finns ingen mekanism för att avveckla åtgärder som inte fungerar. Det finns framför allt ingen tydlig koppling mellan beslut och ansvar.

Detta blir åtgärdsinflation. Staten producerar dokument, uppdrag och processer, men undviker att definiera vad som faktiskt ska uppnås för hushållen. När målen är diffusa blir också ansvaret diffust. Då kan styrningen fortsätta utan att någon behöver ta ansvar för utfallet.

Kritiken mot detta är inte ett krav på mer statlig kontroll. Den är snarare motsatsen. Det är ett krav på ansvar för den styrning som redan finns.

I ett reglerat system är det en legitim statlig uppgift att prioritera begriplighet framför teoretisk effektivitet. Hushåll behöver inte perfekta prissignaler, men de behöver stabila och förutsägbara spelregler. När staten uppmanar människor att investera i värmepumpar, elbilar och ny teknik kan den inte samtidigt ändra villkoren bakvägen genom nya tariffmodeller och regeländringar, och sedan betrakta konsekvenserna som individens problem.

Det jag efterlyser är något ganska konservativt. Den som beslutar om systemets utformning ska också kunna hållas ansvarig för dess konsekvenser. Färre uppdrag, fler beslut. Färre samordnare, tydligare ansvar. Mindre fokus på att visa handlingskraft, större fokus på att bära risk.

Det blir särskilt tydligt när man ser till de få åtgärder som faktiskt haft en direkt och entydig effekt på hushållens elräkningar. Elskatten sänks nu och räknas som en av åtgärderna. Däremot nämns inte att samma skatt höjdes två gånger tidigare under perioden. För hushållen innebär det att det som presenteras som en åtgärd i praktiken delvis är en återställning. Att höjningarna inte räknas, medan sänkningen gör det, säger något om hur åtgärdsbegreppet används.

De 70 åtgärderna visar att staten gör mycket. Men de visar också vad staten inte gör. Den tar inte ansvar för hur osäkerheten och de negativa konsekvenserna av utvecklingen i elsystemet fördelas. Så länge den asymmetrin består kommer hushållen fortsätta vara systemets stötdämpare. Och då spelar det mindre roll hur många ”åtgärder” som räknas upp.